Svenska banor

Det ovanligt långa sommarlovet lider mot sitt slut.  Julisolen lyser med sin frånvaro och inte bara för att det är augusti.  Att göra en resa med cykel och tält är därför inte aktuellt, men en dagsutflykt kan ju vara lämpligt.

Efter mina resor förra månaden, saknades en järnvägssträcka.  Jag hade rest med Krösatågen på alla de oelektrifierade småländska banorna utom en.  Värnamo-Halmstad var en okänd storhet.  Det var ju dumt, tyckte jag.  Så i går var det dags för HNJ, Halmstad-Nässjö Järnväg.

Det är rätt galet att göra en resa på sju timmar där nästan fem tillbringas på tåg, men detta var ett paradexempel på att det är vägen som är mödan värd.

Strax före klockan tolv stod jag på Borås central och funderade på om jag skulle fotografera några tåg.  Västtrafiks personal kom promenerande och trädde i tjänst:
– Behöver du hjälp?
– Förlåt?
– Ja, det såg ut som om du undrade över något.
– Jaså, nej då.  Men tack! sade jag och log.

Ja, jag kunde inte undgå att le ganska brett, för jag vågar tro att jag klarar mig bättre än de flesta när det kommer till att hitta rätt tåg på en station vilken som helst.  Men jag gick ombord på dagens tåg nr 1.

Sedan klev jag genast av igen och fotograferade ett inkommande loktåg från Göteborg.  Rc 1405 ankom klockan 11.57.

Viskadalsbanan ned till Varberg har jag nu åkt några gånger men man kan ju alltid försöka göra något konstruktivt av resan ändå.  Fotografera stationshus till exempel.  Fritsla station är ganska fin att se på.

Skene station har nog varit vacker den med, men nu ser den vissen ut och färgen flagnar så att till och med höjdangivelsen fallit bort.

Stressigt värre blev det i Varberg.  Sex minuters bytestid och jag hade ingen biljett än.  Det blev därför att kliva av först ur första vagnen (vilket jag hade räknat med skulle vara rätt vagn att sitta i), springa till biljettautomaten, köpa biljetten, springa tillbaka – och ändå få vänta i några minuter på nästa tåg. =)

Dagens tåg nr 2 blev ett Öresundståg, X31 nr 4522.

Väl ombord hade jag ett trevligt samtal med tre damer som varit i Varberg på konferens.  Nu skulle de hem till Skåne och var imponerade av att man kunde åka tåg bara för att åka tåg liksom.

Första uppehållet var Falkenberg.  Det är en stad som just fått en ny station, strax utanför stadskärnan.  Den har lika mycket glasade fasader som man kan tänka sig på en nybyggd station.  Men är det snyggt?  Nja, knappast.

(Inga trådbussar har Falkenberg heller.  Annars hade det varit riktigt trendigt, att liksom Landskrona binda samman station och centrum med en trådbusslinje.)

Även om det kan vara trevligt att åka tåg längs Västkustbanan, var detta en syn som fick mig att längta till eftermiddagen.  För här kommer HNJ in till Halmstad österifrån...

Tid att pusta ut.  Efter hetsen i Varberg fanns nu eoner av tid.  Och jag hade knappt hunnit av tåget i Halmstad innan jag dessutom såg en vacker syn.  Den kan anas i vänsterkanten på nedanstående bild.

Just det, en gul Y31.  Sommarminnen börjar väckas till liv.

Vad gör man med två timmars väntan i Halmstad?  Tja, man kan ju först titta närmare på ett Krösatåg.

Sedan kan man se att det pågår turnering i beachvolleyboll på Stora torg (ja, det heter faktiskt så).

(Det var inte bara jag som hade missat att notera denna begivenhet i almanackan.  Två tjejer kom förbi och den ena sade: – Jaha, är det sån där beachhandboll.)

Man kan även se på Nissan. 

För det minns ni väl från årskurs 4, att Nissan rinner genom Halmstad?  Viskan och Ätran träffar jag på allt som oftast här i Västergötland.  Lagan åkte jag tåg längs med i somras.  Men Nissan?  Tja, det har mest varit ett bilmärke...

Nog med sådant fjams – detta är ju en järnvägsblogg.  Alltså fattade jag snart posto vid en plankorsning just norr om Halmstad C.  Där var bommarna nere mest hela tiden och jag undrade för mig själv om det finns några planer på att stänga den korsningen så som man gör i Skänninge.

Det här hade kunnat vara ett stationshus om det hade stått någonstans på landsbygden.  Här står det mitt i stan.  Och gatunamnet fick vara med, av givet skäl.

Åter till stationen.  Här är Halmstad C från baksidan.

På bangården talades det i telefon.  Tåget dröjde däremot, för något var inte som det skulle.

Om jag förstod samtalet rätt, var problemet att signalerna inte följde den uppenbart lagda tågvägen.  Så mitt framför ögonen på mig lades växeln om.

Funkade det nu?  Nej då.  Så tåget fick komma i krypfart medan bommarna gick ned för ett annat spår där inget tåg körde.  Inte för att det gjorde mig något, tvärtom var det trevligt att ha Lina Sandell så nära att jag nästan kunde ge henne en kram.

Detta var alltså dagens tåg nr 3.

Dags att lämna Halmstad.  En sista bild på spår och stationshus.

Så här ser det ut ombord på en Y31.

(Häftigt var det att sätta sig i fåtöljen; till och med doften var bekant.)

Hej då Västkustbanan!  Här lämnade vi slätten och elektriciteten och begav oss in mot Småland och skogarna.

Ja, det var påfallande att det räckte med att åka ett par kilometer på den här järnvägen för att känna hur det brusade av Småland redan i Halland.  Järnvägen går här mer eller mindre rakt norrut men eftersom Hallandskusten går mot nordväst, blir inlandet även rent geografiskt mer inland för varje meter tåget går.

Via Oskarström kom vi till Torup.

Torup är väl i järnvägskretsar bekant som platsen där banan till Hyltebruk viker av österut.  Där har körts persontrafik, men det är nu rätt längesen och det är en ren godsbana.  Ett intressant triangelspår knyter ihop Hyltebruksbanan med HNJ men det hamnade inte på bild.

Nästa järnvägsknut var Landeryd.  Detta var tidigare den södra spetsen av Västra centralbanan, VCB, som hade sin nordpunkt i Falköping.  Av den banan återstår bara den sydligaste delen där godstrafik körs mellan Landeryd och Burseryd (och att man inte valde att rusta upp VCB i stället för att riva den, är så underligt att det är värt ett eget kapitel som jag ska skriva en annan gång).

Så här ser stationshuset ut i Landeryd.

Största samhället mellan Halmstad och Värnamo är Smålandsstenar.  Här var det tågmöte och övervakningen sköttes av ortens tågklarerare.

Det är alltid lika roligt att se tågklarerarna på småorter kliva ut med spaden.  Deras uppgift är viktig och sköts helt säkert på fullgott sätt, men visst saknar man nästan stinsmössan?

Vi kom till Reftele, vars status som järnvägsknut är passé då banan till Anderstorp och Gislaved dumt nog är nedlagd.  Annars var Reftele just för mig lite extra intressant att se.  Jag sökte nämligen jobb här en gång, en tjänst som jag alltså inte fick och lika bra var kanske det men jag minns att jag tyckte att det verkade vara en ovanligt intressant tjänst.  Därför tog jag nu en bild på stationshuset, fastän jag var tvungen att göra det genom fönstret med allt vad det innebär.

Vid biljettviseringen hade jag haft en diskussion med tågvärden om huruvida det fanns anslutning till ett tåg som lämnade Värnamo fem minuter efter vår ankomst.  Krösatågens tidtabell angav den nämligen i en särskild fotnot, men tågvärden hävdade att det behövde vara tio minuters bytesmarginal för att anslutning skulle föreligga.  Hon sade i alla fall att hon skulle hålla koll på våra tider.

Det gjorde jag också.  Efter varje uppehåll jämförde jag vårt tåg med tidtabellen och avgångstiderna var på pricken vid varenda station och hållplats.  Det sade jag också till tågvärden när vi närmade oss Värnamo.  Hon skrattade åt mig och att jag hade kontrollerat tiderna hela vägen, varpå jag berömde Krösatågen och pekade på denna skylt:

– I dag är det hundra procent, sade jag.

Sedan var det avskedsdags.  Den vidare sträckan mot Vaggeryd har jag redan rest fyra gånger om, så dit behövde jag inte fara nu.  I stället klev jag av på Värnamo station.

Där fick jag vänta i några minuter tills Göteborgståget kom inrullande som dagens tåg nr 4.  Och har man sett...

Det var ju samma tåg som jag mött i Borås några timmar tidigare.  Inte helt oväntat vid en kontroll av tidtabellen och roligt att återse en gammal bekant.

SJ-s 80-talsvagnar har ett bekant såväl yttre som inre och det kan alltid vara intressant att jämföra tågsättens komfort.  Y31-an hade känts ny och fräsch på alla sätt.  80-talsvagnen var säkert välstädad, men det doftade inte rosor när jag klev ombord.  Snarare billig parfym och gammal farbror.  Däremot gick tåget med sin elmotor jämnare och tystare än den ryckiga dieselmotorvagnen Y31.

På skuggsidan av tåget gick det bra att titta ut genom fönstret och se den sköna svenska naturen.  Jag har väl inte nämnt förut att jag gillar inlandet?

(Store mosse mellan Värnamo och Hillerstorp.  Varje gång jag reser här, tänker jag att jag skulle vilja vandra tvärsöver denna nationalpark någon varm sommardag.)

Via Gnosjö, Hestra och Limmared anlände vi så småningom till Borås.  Och där möts man av moderniteter av alla sorter: tvåvåningsbussar, parkeringsplatser och Gina Tricots flashiga huvudkontor.

Och så var även denna dag slut.