Svenska banor

När grunden till det svenska järnvägsnätet byggdes under andra hälften av 1800-talet, stod staten för stambanorna och enskilda intressen för mindre banor.  Eftersom den svenska befolkningen huvudsakligen höll sig på landsbygden och en stor del av landets produktion också skedde där, blev de välmående slättbygderna genomkorsade av järnvägar.  Dessa band ihop småstäder och andra tätorter, gav transportmöjligheter till bönder och spirande industrier samt lät folket resa och göra uppköp i staden.  Eftersom dessa järnvägar inte skulle frakta tung malm eller konstruerades för snabbtåg, och det dessutom var en sparsam landsbygdsbefolkning som byggde dessa järnvägar, blev de oftast smalspåriga.

Smalspårigheten blev under 1900-talet allt mer ett hinder och med undantag för att några småbitar lever kvar som museibanor, var det bara en breddning till normalspår som kunde rädda dessa järnvägar.  Därtill kom också urbaniseringen och motorismen: allt färre levde på landsbygden och de som blev kvar fick råd att köpa bil.  Resultatet blev det ofrånkomliga, att smalspåren på slättbygderna lades ned.

Om man vet var man ska leta, kan man hitta resterna av dessa nedlagda järnvägar i dag.  Då både min uppväxtbygd och nuvarande bostad finns i Västergötland, är det främst där som jag har haft tillfälle att studera smalspåren.  Som har framgått av den senaste veckans inlägg, har jag på senare tid haft glädjen att besöka Östergötland minst en gång om året och därför har det fallit sig naturligt att jag också har intresserat mig för de östgötska järnvägarna.

Det här inlägget kommer att handla om Skänninge och linjen Skänninge-Väderstad, men eftersom det varit så mycket text hittills, lägger jag in en bild av Östergötlands järnvägsnät så som det såg ut när det var som störst.  På denna bild finns dessutom kanaler, kust- och insjö-båtar samt några få järnvägar som faktiskt aldrig existerat annat än på ritbordet...

(Bilden föreställer alltså spelplanen för Ticket to Ride: Östergötland, som jag nämnt tidigare.)

Skänninge var en gång känt som en viktig knutpunkt för Sveriges landsvägar, belägen som staden är mitt på Östergötlands betydelsefulla slätt.  Liksom de flesta städer med en stolt historia, fick man se hur stambanan drogs några kilometer söder om staden.  Den förblev därför en småstad men fick ändå uppleva några decennier som stolt järnvägsknut.  Den alltjämt betydelsefulla järnvägen Mjölby-Hallsberg (i dag en del av det som kallas "Godsstråket genom Bergslagen") går genom staden, sedan bara något år som dubbelspårig linje, och dessutom tillkom snart smalspåret Väderstad-Skänninge-Bränninge-Linköping.

Från Skänninge har därför sammantaget funnits följande persontrafik:

• norrut till Motala-Hallsberg (sedan 1873)
• söderut till Mjölby (sedan 1873)
• västerut till Väderstad (1914-1934)
• österut till Bränninge (1913-1959)

Skänningeborna tog med glädje emot de nya möjligheterna att resa med tåg till grannstäderna då Östgötapendeln öppnade linjen mellan Motala och Mjölby den 8 april i år.  Jag har visat så mycket bilder på dessa pendeltåg i tidigare inlägg (7 augusti, 9 augusti och 10 augusti) att jag bara ska nöja mig med en enda i dag.

(Två X14-tåg fotograferade genom Järnvägsparken, under ett förmiddagsmöte på Skänninge station den 9 augusti.)

Sedan dubbelspåret började byggas, har det funnits två plankorsningar i centrala Skänninge.  Den ena, söder om stationen, är nu stängd och byggs om till en vägundergång.

Alldeles norr om stationen finns plankorsningen kvar och såg ut så här den regniga aftonen den 8 augusti.

Också denna korsning ska stängas och om jag förstår det rätt, ska den inte ersättas av någon ny bilväg.  Gångtunnel finns däremot redan vid stationen 200 meter därifrån.  Att stänga plankorsningarna verkar vettigt av många orsaker, bland annat för att bommarna är fällda mer än 6 timmar per dygn...

Detta är en skylt att bli glad för.  När regnet hänger i luften och marknadsskräpet ligger i drivor, vet man att tåget kommer att gå hela året, genom sol och snö ända till nästa marknad i augusti 2014.

Torget i Skänninge ser ut så här på fredag förmiddag, när marknaden dragit vidare och gatorna är nystädade.

Why would I run when there are trains?

(Runsven är ett av stadens mer kända företag.  Därav skylten.  Tolkningen är däremot i högsta grad min egen.)

Åter till ordningen.  Järnvägen västerut från Skänninge är som sagt nedlagd.  Ingen persontrafik sedan 30-talet och ingen räls sedan 1956.  Men eftersom jag är som jag är, kan jag inte resa längs landsvägen utan att leta järnvägslämningar.  Med en karta över den forna banan, går det att på sina håll ana dess linjer i landskapet.  Ännu lättare är det förstås med hjälp av flygfoto eller satellitbild, för det är häpnadsväckande hur tydligt man ofta kan se hur gamla järnvägar påverkar även marker som i dag odlats i decennier efter järnvägens upphörande.

När jag i fredags reste längs landsvägen från Skänninge till Väderstad hade jag sällskap av Sofia som känner trakten nästan som sin egen bakficka.  Så att Bjälbo hade haft station visste både hon och jag.  Däremot visar sig här vådan av att ta saker för givet.  För detta såg jag som ett alldeles självklart stationshus.

Byggnaden närmast västerut hade också tydligt järnvägsförflutet – trodde jag.

För det visar sig, när jag konsulterar banvakt.se att Bjälbo station visserligen finns bevarad men inte alls är det som såg ut som ett stationshus...

Vi reste vidare till Väderstad.  Det är en ort som inte bara hade järnväg till Skänninge och Bränninge, utan framför allt var en viktig mellanstation på banan mellan Mjölby och Hästholmen.  Det senare var en av Vätterns viktigaste hamnar och att ha anslutning dit var av största vikt för Östergötlands järnvägsbaroner, varför Mjölby-Hästholmens järnväg byggdes 1910.  Det var en bana som faktiskt kom att ligga kvar till 1991.

I Väderstad finns i dag en alldeles eminent lunchrestaurang som vid vårt besök hade så många gäster att det inte bara kan vara Väderstadborna som brukar äta där.  Eftersom maten var så god och vi blev mätta av den, får de här lite gratisreklam.

Foton med gamla Väderstadsmotiv fanns inramade inne på restaurangen och genom dålig kamera och speglande lampor såg en av bilderna ut så här.

På vår vidare färd från Väderstad mot Tåkern hann vi bara några hundra meter innan vi kom till följande byggnad.

– Stanna, sade jag, det där måste vara gamla stationen.  Sofia bromsade in och jag fotograferade.  Inte nog med att byggnaden fanns med på föregående bild, den påminde också så mycket om ett stationshus att det nästan var fånigt.

Men något stationshus var det inte, förstod jag i dag av dessa bilder.

Resan vidare längs Tåkern och så var nog så trevlig, men mycket mer järnväg blev det inte.  Om det nu hade varit någon järnväg ens dessförinnan...

*

Min resa till Östergötland i augusti 2013 skildras i fem inlägg:

• En afton i Skänninge
• De orangea spårvagnarna
• Tågbyte på Vikingstad station (och några ställen till)
• Skylten i Vikingstad
• Från Skänninge till Väderstad – en resa med falska stationshus...