Det var en underbar tisdag eftermiddag och jag följde det senaste dygnets plan i så måtto att jag tog den utskrivna grafen, packade cykeln och gav mig ut. Planen var att via Rångedala och Dalsjöfors vara framme i Gånghester vid halv sju så att jag kunde hinna ta en vacker kvällsbild av tåg 344 på väg in mot Borås, samt tåg 343 i andra riktningen.
Det blev några stopp på vägen och det var helt enligt planen. Det första med verklig järnvägsanknytning var i Rångedala, där jag skulle ta den äldre Rångedalabron över BUJ för att fotografera banvallen ovanifrån.
Tja, jovars, det fick väl duga. Och så söderut också:
Att komma undan motorvägsbron gick ju inte men jag kan ju önska att jag liksom somliga vänner hade passat på att cykla över den innan den öppnats för biltrafik. Det hade nog varit ganska häftigt.
Vidare först längs landsvägen och sedan över till banvallen strax före Toarp. Där låg Toarpsdals station och jag insåg att det borde gå att få en vettig bild av det gamla stationshuset. Det gick nämligen inte vid min förra passage, då sly, häckar och träd skymde sikten. I mitten av april finns inte samma problem.
I Dalsjöfors stannade jag till och plockade fram en ny karta ur väskan, ty just där passeras gränsen mellan Lantmäteriets två kartor över trakten. Så dags hade klockan hunnit långt och jag började inse att det skulle vara svårt att hinna fram i tid. Men, det går tydligt nedför när man närmar sig Gånghester och jag tänkte att om jag blåser på i högsta fart och tåget är lite försenat så kanske...
Då mötte jag hundra meter senare en ung cyklist, 10 år gammal eller så, som tittade upp på mig.
– Kan du hjälpa mig? frågade barnet med bedjande blick.
I ett sånt läge är det ju inte så att jag skyller på ett blogginlägg och fortsätter i marschfart, utan jag bromsade in och gav upp tåget. Barnets cykelkedja hängde löst och växlarna funkade inte. Mitt försök till analys av problemet visade sig snart vara oriktig, för barnet sade efter en stund att vajern var av. Suck, tänkte jag tyst, även en mycket ung cyklist borde förstå att det finns ett orsakssamband mellan en avsliten växelvajer och en ickefungerande växel. Vi enades om att jag inte kunde laga vajern där och då och att barnet nog borde tala med sin förälder. Jag rekommenderade en reparatör i Målsryd och satte mig upp på cykeln igen. (Först senare insåg jag att jag aldrig hade frågat om barnet hörde hemma i Dalsjöfors, för det påverkade ju i högsta grad eventuellt behov av fortsatt hjälp.)
Eftersom det var så härligt att cykla just den här kvällen, återgick jag till högsta hastigheten. Bara en aning sparade jag mitt högra knä – tack vare den aningen känner jag mig helt pigg ett dygn senare – och i något som bör ha varit 40-45 km/h forsade jag utför backen. Hysteriskt härligt, alldeles underbart skönt, utan rullgrus och motorfordon, utan svåra kurvor eller korsningar, utan mötande trafik och distraherande människor, med över tio meter asfalt varje sekund strömmande in under cykeln; sprudlande av endorfiner flög jag fram mot målet.
Och jag kom fram, jag hann fram med den marginal som gjorde att jag kunde fatta posto vid Gånghesters station just efter att bommarna gått ned strax intill och just innan det susade sådär förväntansfullt i rälsen. Upp med kameran och klick.
(Tåg 344 den 21 april 2015, lett av ett Rc-lok med nr 1421.)
Sedan cyklade jag vidare för att fånga tåg nr 343 men det kom inte. Senare erfor jag att det hade blivit uppehållet i Göteborg "på grund av sen vändning" och först över 40 minuter försenat kom det hit till trakten. Då hade jag lämnat järnvägen bakom mig och var nästan hemma efter ett gott dagsverke. 1h 47' på cykeln funkar utmärkt en vanlig vardagkväll.
En rolig detalj som slog mig när jag försökte räkna ut vilken hastighet jag hade nedför banan, var att om spåret hade legat kvar och man hade använt det till sporadisk gods- eller museitrafik, skulle dessa tågsätts hastighet inte ha varit högre än min på cykeln. Snarare tvärtom...
Kommentera