I dag ville jag se Göteborgs modelljärnvägssällskaps, GMJS, årliga visning av sin anläggning och gjorde en dagsutflykt till Göteborg. Dit reser många med bil men jag tog tåget och mötte både gamla bekantskaper – och nya, okända.

Där var Iréne som jag ofta ser i kyrkan men i dag skulle till Mölnlycke och där var Lars, en av stadens största kändisar, som steg av i Hindås. En namnlös flicka (ca 11) reste med sin mor och passade på tillfället att göra armhävningar och öva något som liknade en konståkares flygsekvenser. Vilma (21) skulle fika med en kompis, leta efter skor och köpa en jacka som hon sett på nätet.

I utkanten av Göteborgs central frågade jag en herre om vägen till modelljärnvägsutställningen. "Har de öppet?" frågade han och blev så intresserad att han ändrade sin dagsplanering och gick med på visningen i stället. En äldre farbror från Småland hade ägnat halva dagen åt att lägga asfalt men diskuterade nu containertåg som vore han expert. Delar av järnvägseliten hade också vägarna förbi, kastade blickar och undrade "var har jag sett den förut?"

Är det inte så, att en av de saker som gör oss till människor är just nyfikenheten på andra människor? De resor jag gjort med tåg (och någon buss) de senaste söndagarna har alldeles ensamma givit mig uppslag till flera romaner och de allra flesta tankarna har väckts i direkta och indirekta möten ombord. Att däremot sitta och sucka stick solo i en plåtlåda, möjligen bara svärandes åt trafiken och knuffandes med grannbilen, verkar så ointressant att det inte ens skulle ge impulsen till en novell...

 
 
GMJS, Göteborg C, X14, modelljärnväg, möten, om mig, västtågen,

Kommentera

Publiceras ej