(Som beskrevs förra gången hade jag på midsommarafton 2017 inlett min resa i Borås och var på väg till Varberg, där bilden nedan är tagen. Därifrån fortsatte jag med tåget till Båstad.)
I Båstad hade jag cyklat från den nya stationen till mitt natthärbärge. Hyresvärden tittade på min bokningsbekräftelse. ”Det var väldigt vilket högt pris jag har tagit ut för dig…” mumlade han. ”Skulle du ha något emot att betala lite mindre?”
Min medhavda lunch, en sallad inköpt på Hulta i Borås flera timmar tidigare, kunde jag inte äta på tåget. Ett så fullsatt tåg som det Öresundståg som förde mig från Varberg till Båstad hade jag nämligen aldrig förut sett. Min cykel var inte den enda ombord, men framför allt hade sittglada resenärer intagit alla de platser som är förbehållna cyklar och bagage, varför cyklister och sent påstigna resenärer fick trängas i mittgången. Det var helt hysteriskt och de stackare som av nöd behövde passera fick räkna med fem minuters promenad (och en kvart i toalettkön). Jag skrattade för mig själv, skapade tillsammans med tre andra cyklar och en tre-fyra resenärer en kedja som stod rycket för inbromsningar, och pustade ut när jag steg av.
Men nu var klockan eftermiddag på midsommarafton, lunchen hade jag kunnat äta i trädgården på mitt B&B, avklarat var mitt besök i festlokalen där jag skulle göra mig hemmastadd, och jag kunde ägna mig åt en cykeltur helt efter eget huvud, upp på Hallandsås och en utsiktsplats som jag sett vid mitt förra besök för snart två år sedan.
I samma stund som jag steg ut genom dörren föll de första regndropparna och den som känner mig någorlunda vet att det inte hindrar mig. Jag trampade mig längs gatorna i centrala Båstad och såväl fötter som lår var efter tio minuter genomblöta. Sedan letade jag en stund och hittade till backen.
I Gabriella Ekströms böcker om cyklisten Mathieu Talabardon blir det tydligt hur olika cyklister tycker om olika vädertyper. En del gillar sol, andra kyla, ytterligare andra klarar regn. Jag älskar att cykla i hetta och att trampa i regn är mer än underbart.
Där satt jag på sadeln och behövde inte ens välja de största kransarna bak för att kunna lovprisa livet och universum. ”Min själ upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång” sjöng jag inte, men i mindre högstämda ord tänkte, log och ropade jag något liknande.
Nu, en tid senare, är det svårt att helt kunna redogöra för känslan, om man någonsin kan fånga en känsla i efterhand, men den var storslagen. Jag klättrade ju över hundra höjdmeter i någorlunda tempo så visst måste jag ha blivit svettig, men både den inre hettan och den eventuella nervositeten för morgondagen rann bort med regnet och övergick i en enda lätthet och lycka. Wow!
Jag kan inte påstå att jag kom ihåg exakt vart jag skulle, men jag mindes att om jag bara cyklade uppåt skulle jag till sist komma till platsen. Efter att ha kommit till vägens ände, valde jag till sist att stå under det nästan skyddande utskjutande taket av ett uthus till ett konstgalleri och kafé där uppe på åsen. ”Äntligen”, tänkte jag. ”Härifrån ser jag Båstad Norra och tågen kommer snart.”
Ett tåg från norr skulle möta ett tåg från söder. I väntan på dem, stod jag och tog bilder ut i tomma intet. Sedan kom tåget norrifrån:
Men var var det norrgående tåget? Jag väntade tio minuter och en kvart, men sedan gav jag upp och cyklade hemåt.
Jag blev lite konfunderad när jag läste på en eller annan webbplats. Båda tågen hade varit så gott som i tid, stod det. Hur var det möjligt? Jag hade ju stått och tittat där i regnet tills ögonen sved och inte sett tåget!
För säkerhets skull tog jag fram mina bilder… och såg att jag hade fångat tåget på bild utan att vara medveten om det.
Det är sånt som händer i deckare av tvivelaktiv kvalitet.
(Hade vädret varit ett annat och sikten bättre, hade jag sett tåget från början. Men då hade jag inte fått uppleva hällregnet i Finnsbo. Det finns alltså flera anledningar att åka tillbaka till Båstad – igen.)
Min resa till Båstad helgen 23-25 juni 2017 finns beskriven i fyra texter:
Kommentera