(Detta är åttonde delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

Från våra muséer och utställningar tog vi för sista gången S-Bahn och förflyttade oss genom julihettan till Hauptbahnhof. Där såg vi skylten som varslade om att dagens enda tåg till Sverige skulle gå om bara en liten stund.

 

Snälltågets vagnar, målade med exotiska resmål som Åre och Stockholm, stod på spåret, redo att ta emot sina resenärer.

 

Den här gången var loket vitt och av annan typ än på nedvägen.

 

En sista titt på Berlin Hbf:s tre våningar och ett rödgult S-Bahntågsätt...

 

...och så var vi på hemväg. Vi hade slagit oss ned i vår kupé tillsammans med två tjejer som också hade firat semester i Berlin och hoppades så smått på att inga fler resenärer skulle vilja bo med oss. Just som tåget skulle avgå kom emellertid två unga norrmän inseglande.

– Hej, sade vi och försökte se glada ut men det var vi inte riktigt. :)

Det blev alltså trångt hos oss. Varmt som sjutton var det också och Sofia och jag bytte plats med en viss regelbundenhet eftersom vi snabbt kom fram till att den som satt i färdriktningen fick mycket skönt fläktande luft från yttervärlden i ansiktet. Jag försökte roa mig med en Tysklandskarta som jag köpt på KaDeWe och mitt exemplar av sommarens korsordstidning. (Sofia och jag brukar köpa varsin och så kan vi kommunicera per sms eller andra medier då vi kör fast.)

Men nu åkte jag ju tåg och då kunde jag ställa mig ute i korridoren och fotografera omgivningarna.

 

Tyvärr lyckades jag inte följa med på kartan från starten i Berlin, så jag visste inte var någonstans jag befann mig. Men det var skönt att se ut över dungar och åar, våtmarker och fält. Solen sjönk allt närmare dessa dungar och en liten stund före kl 21 CEST inleddes solnedgången från min horisont.

 

Här, mitt på den tyska landsbygden, passerade tåget intill en solcellspark. Framsynt, positivt, glädjande! tänkte jag.

 

Ett nedgånget industriområde följde härnäst. Inte så vackert kanske men någon sorts charm kan man hitta även där. Var det månne ett tecken på att vi var i ett ännu inte helt uppbyggt östra Tyskland?

 

Så gick mina tankar, då tåget närmade sig en station. Det här tåget stannar inte planenligt vid några stationer mellan Berlin och Malmö, inte heller här, men det var trevligt att se ett såpass tydligt exempel på civilisationen.

 

Det framrusande tåget lät sig alltså inte hindras och det var bara på en hastigt förbiilande plattformsskylt som jag kunde läsa stationens namn:

 

Kartan visade att Pasewalk är en järnvägsknut. Den nord-sydliga huvudbanan mellan Berlin och Stralsund korsas här av en bana från Stettin och polska gränsen till Neubrandenburg och vidare till Lübeck. Strax efter den här bilden såg jag hur spåret västerut vek av; själva staden Pasewalk ligger öster om järnvägen så av den såg jag inget. Senare tog jag reda på att det är en tämligen liten stad där livet går sin gilla gång och är den i dag känd för något, är det som ökänd hemvist för ett gäng på yttersta högerkanten som med föga framgång försöker erövra den tyska politiken.

 

Någon av tjejerna i kupén tecknade av det hon såg genom vagnsfönstret. Det var imponerande att se hur hon tog en bild med kameran och på bara några minuter, med bilden framför sig, fyllde en ruta som i en tecknad serie och sedan tog en ny bild. Om hon skulle använda bilderna till något vet jag inte, men något mer påtagligt reseminne är svårt att tänka sig.

Det vore roligt att kunna rita men jag har aldrig haft motivationen att lära mig. Sannolikt har jag inte heller någon särskild talang för det. Däremot kan jag skriva och då de sista solstrålarna skymtade över molnen ungefär fyra minuter efter Pasewalk, började jag fundera på landet vi befann oss i, dess historia och dess nutid. Då blev resultatet detta:

Vi hade passerat Pasewalk,
då solen gick ned i nordväst
över Tyskland, vars bittraste kalk
är längesen tömd och man bäst
av länder i dagens Europa,
tar hand om vår allas gemensamma färd
i en tid då folken hörs jämra och ropa
att orätt är dagens politiska värld.

 

Det var trevligt att sitta i kupén och med våra nya bekanta. En av dem hade varit i Berlin för åttonde (om det inte var nionde) gången och betade av stadsdelarna en efter en. Denna gång hade det varit Friedrichshain–Kreuzbergs tur.

Likväl var det bullrigt, trångt och oherrans varmt...

 

Vi kom i alla fall fram till Sassnitz och två timmar efter Pasewalk skjutsades vagnarna ombord på färjan.

 

Nu väntade fyra timmars överfart till Trelleborg och fyra timmar till då vagnarna skulle stå ombord i väntan på att på morgonen köras i land och vidare till Malmö. Dessa åtta timmar kunde man lämpligen ägna åt sömn. Vi bäddade i ordning och några av kompanjonerna i kupén valde att genast krypa till kojs. Sofia och jag tog emellertid en promenad upp på däck.

Det var en upplevelse i sig att se hur vana passagerare – sådana som inte åkte tåg utan reste med bil eller helt utan fordon – genast uppsökte lämpliga viloplatser. Jag ska inte säga att varje hörn blev upptaget av sömniga resenärer, men i varje korridor och även de mest oväntade hörn av färjans olika lokaliteter, låg människor och försökte sova.

 

Sofia och jag tog tillfället i akt att handla i butiken ombord. Jag hade oförklarligt nog inte ens skickat ett vykort under resan men nu köpte jag i alla fall en burk med klassiska karameller som jag kunde ge bort i present en tid senare. Vad Sofia köpte vet jag inte, men jag vill minnas att hon nästa dag bjöd mig på lakrits som fastnade i tänderna...

Vi hade plågats av hettan och det var en lisa allra mest för kroppen att komma utomhus i några minuter. Jag tog av mig skorna och gick barfota på däck och det var skönt för stunden. Vi passade på att borsta tänderna på fartygstoaletten och så gott jag förmådde, försökte jag skölja av armar och nacke för att sänka kroppstemperaturen. Det gick bra det också – för stunden...

Himlen hade mörknat och nästa bild, som är tagen ut mot havet, finns bara med för att visa hur fascinerande svart det var. Jag inser när jag förstorar bilden nu att det faktiskt finns ett svagt ljus någonstans långt där borta – kanske från en liten, förbipasserande båt?

 

Så gick vi ned igen, till ett fordonsdäck där luften stod stilla och till ett tåg som var så varmt att man storknade. Jag hann inte mer än komma in och så forsade svetten om mig igen. Kläderna fastnade på kroppen och var lika svåra att ta av som på.

– Du kommer att svettas ihjäl om du har på dig pyjamas, sade Sofia.

Ja, så var det väl. Man får inte vara pryd när man åker liggvagn för den här natten var vi alla mer eller mindre nakna...


Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

Berlin, Berlin 2017, Berlin Hbf, Pasewalk, S-Bahn Berlin, Sassnitz, Snälltåget, Sofia F., Trelleborg-Sassnitz, Tyskland, diktning, färja, möten, natt, nattåg, politik, reseberättelse,

Kommentera

Publiceras ej