(Detta är tredje delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

I dag, den 5 februari 2018, är en märkesdag som bara jag kommer att uppmärksamma.

Berlinmuren var en självklar del av världen när jag var barn. Samma uppfattning har alla som är födda från sent 50-tal till tidigt 80-tal. Muren hade alltid funnits och skulle alltid finnas. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Berlinmuren utgjorde ett udda fenomen i den politiska geografin men dess existens var inte ifrågasatt.

Det kan med fog påstås att Berlinmuren började byggas den 13 augusti 1961. Den morgonen vaknade berlinarna nämligen till en helt avspärrad gräns. Ingen fick passera och stängsel hade satts upp. Dessa kompletterades snart med stadigare staket och en mur som under 28 års tid förstärktes steg för steg. Både över och under jord ringade den in Västberlin som en faktisk om inte juridisk enklav i Östtyskland.

Sedan minns vi, oavsett om vi läste om det i skolan, såg det på tv eller till och med var på plats, hur allt ställdes på ända under sommaren och hösten 1989. Ungern – som då och under några år framåt var ett progressivt land – öppnade gränsen mot Österrike, östtyskar tog sin familj och reste västerut, kyrkorna organiserade demonstrationer, måndagsmötena i Leipzig växte till en massrörelse. Efter Günter Schabowskis "Das tritt nach meiner Kenntnis ... ist das sofort ... unverzüglich." öppnades gränsövergången vid Bornholmer Strasse den 9 november och året därpå revs muren. Den hade då i 10315 dagar hindrat tyskar från landets östra delar att resa till sina vänner i väst. Den 5 februari 2018 har det gått 10315 dagar sedan den 9 november 1989.

Därigenom, menar jag, kan man på riktigt säga att Berlinmuren i dag övergår till att bli en historisk parentes. Det finns inte längre någon som har levt med muren under större delen av sitt liv. Den var viktig för världspolitiken medan den stod. Berlinmuren var förfärlig för dem som levde och dog vid den och den var den starkaste symbolen för kalla kriget och politiska konflikter folk emellan. Samtidigt, ironiskt nog, räddade den kanske världen från ett nytt, förödande krig. Dess betydelse går alltså inte att överskatta.

Men i dag kan vi ändå, utan någon tvekan, säga att även om vi ska inte glömma Berlinmuren, behöver vi inte ens historiskt sett leva i skuggan av den. Den är en del av dåtiden – men inte längre av nutiden.


 

Då Sofia och jag på morgonen den 28 juli 2017 promenerade längs Invalidenstrasse bara ett par hundra meter från Hauptbahnhof, möttes vi av denna markering i gatan:

 

Vissa källor påstår att den följer murens sträckning hela vägen genom staden, medan andra hävdar att det bara är på de ställen där turister går som man har markerat muren på detta sätt. Vilket som stämmer vågar jag alltså inte säga, men eftersom det andra påståendet verkar rimligare, lutar jag nog ditåt. Just här, vid en tidigare gränsövergång för västberlinare, kunde man åtminstone följa den en bit.

 

Vårt första mål som turister, eller den första plats som Sofia ledde mig till, var Brandenburger Tor, förstås. Magnifikt, verkligen. Visst har jag sett denna port till Brandenburg på bild, men att den var så storslagen hade jag inte förstått. Nu såg jag, och förundrades.

 

Jag fick stå och sjunga framför kameran också. Känner man mig väl, vet man nämligen att en av de visor som finns på min ständiga repertoar, som jag nynnar på när jag står i hölass eller cyklar i regn, är en av de synnerligen politiska melodierna från Melodi Grand Prix 1990. Her står vi på Brandenburger Tor, hånn' i hånn' som om det var igår... Det blev ingen succé när Ketil Stokkan sjöng den, men Sofias filmklipp av mig sjungande den i Berlin i juli 2017 har uppskattats av dem som hört det i privata sammanhang. :)

På västra sidan av Brandenburger Tor låg en rad gatstenar och pekade. "Kolla! Se! Här var det avspärrat, här gick muren!"

 

Dagen därpå, den 29 juli, hamnade vi vid Checkpoint Charlie.

 

Här var det så turistigt att vi rynkade på näsan.

– Ge oss dina pengar så blir du fotograferad med soldaten, sades det på en skylt. Att man på köpet fick multinationell skräpmat i bakgrunden nämndes inte.

 

En amerikansk president som inte gjorde mycket rätt, besökte Berlin och blev omåttligt populär när han ropade över muren: Tear down this wall. Det var lätt för honom att säga, när han inte behövde fundera på vad följden skulle bli. Så hände det heller inte förrän han hade blivit pensionär... Jag talar alltså om Reagan, som fanns på bild här på denna pur-amerikanska plats där det var fler turister än lokalinnevånare.

 

Ett kvarter eller två från Checkpoint C finns rester kvar av muren. Man har integrerat den med utställningen Topographie des Terrors som inte handlar om denna mur, utan om den nazistiska diktaturen.

 

Säga vad man vill om Tyskland, men de vägrar att glömma sin historia och skäms inte för att visa upp den. Ja, i själva verket är det väl just därför som Tyskland i dag är ett föredöme för hela världen. Europas hopp, som denna skribent brukar säga.

 

Parallellt med denna Mauerrest, tvärs över Niederkirchnerstrasse, har man gjort en imponerande tecknad serie om hur flykten över muren kunde gå till. Den rekommenderas, men det är lämpligt att man börjar i västra änden. Det gjorde inte vi och då kom historien så att säga baklänges.

 

Den eftermiddagen gjorde vi ett besök på Stasimuseum, vilket jag berättar mer om nästa gång. Därifrån fick vi göra något som annars känns typiskt svenskt: åka ersättningsbuss... Vi kom då till den berömda Oberbaumbrücke.

Här hade muren på sin tid gått tvärsöver Spree och bara västberlinska fotgängare hade rätt att passera. Nu gick U-Bahn här och på grund av ombyggnader under sommaren 2017 var det en intressant linje som bara pendlade över floden, mellan två isolerade stationer.

 

En av de längsta Mauerreste har sin ändpunkt här. Den utgör sedan 2009 det så kallade East Side Gallery, där konstnärer som redan 1989 försåg muren med bilder, nu har bättrat på sina målningar. Den tidigare kluddiga graffitin har alltså ersatts med mer professionell konst.

 

Stranden längs Spree är trots den grå muren populär på sommarkvällarna, för här satt många och såg ut över floden, lyssnade på trubadurer och hade en tête-à-tête.

 

Mest uppmärksammad och avfotograferad var den klassiska bilden av Honecker och Brezjnev. För visst är det väl de två?

Jag tycker själv att bilden har blivit lite mainstream och inte så rolig längre, så jag lägger in den här i mindre format. (Sade jag och log.)

 

Det fanns mer djupsinniga bilder, ansåg jag. Eftersom jag är mer för ord än för bild, var det just orden som grep mig, här vid en rest av Berlinmuren.

 

Viele kleine Leute die in vielen kleinen Orten viele kleine Dinge tun, können das Gesicht der Welt verändern.

Ja, bättre kan det inte sägas. Och apropå att Tyskland har förändrats från en ondskefull diktatur till att bli ett "Hoffnung Europas", kan den här oansenliga sentensen få avsluta:

 

Du har lärt, vad frihet är, och det förgår ej mer.

 


Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer i Berlin (28-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

10315, Berlin, Berlin 2017, Berlin U-bahn, Berliner Mauer, Berlinmuren, Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie, East Side Gallery, Günter Schabowski, Invalidenstrasse, Niederkirchnerstrasse, Topographie des Terrors, Tyskland, historia, om mig, politik, reseberättelse,

Kommentera

Publiceras ej