När jag den 25 juni 2024 inte hade kommit upp i tid för att göra den där lite längre, mer genomtänkta utflykten, utan bara hunnit med ett timslångt besök i stan för att köpa en födelsedagspresent (som blev två, samt en julklapp, tänka sig), bestämde jag mig för att undersöka en gammal tågskådarplats.
Flera gånger har jag cyklat längs Borås–Herrljunga järnväg norrut från Torpåkra hållplats. Det går en ganska charmig skogsväg där, öster om spåret, och man kan få snygga vyer av tågen som sveper genom kurvorna.
Nu hade jag sett från tåget att två stora hyggen uppstått på ömse sidor om järnvägen. Att cykla dit skulle gå snabbt och dessutom hade jag knappt cyklat något sedan förra sommaren, så det var väl bra att vänja kroppen lite. Eftersom det nu var eftermiddag och järnvägen går i nästan exakt nord-sydlig riktning, satsade jag på västra sidan. Då skulle solen komma från rätt sida, antog jag, och for i väg hemifrån, laddad med vatten, choklad och en bok.
Under vardagarnas eftermiddagar och kvällar har jag stenkoll på de norrgående tågen. De sydgående har jag inte haft anledning att sätta mig in i lika noggrant. Därför hann jag inte mer än parkera cykeln innan det susade i rälsen.
Det var tåg 3833 i form av X14 nr 3240 som skyndade förbi mot Borås (och Varberg, kanske).
Bilderna härifrån kommer nog att vara tämligen enahanda. Fotovinklarna skiljer sig visserligen åt, men miljön är identisk och tågen förvillande lika. Här kommer, 12 minuter senare, X11-3205 som tåg 3840 mellan två kvarlämnade tallar.
Nästa bild är kanske inte jättevacker i sig. Däremot fick den mig att associera till skickliga modelljärnvägsbyggare. Så här skulle det kunna se ut på en sådan anläggning och åskådarna skulle säga ”åh, så verklighetstroget!”.
Nu blev det ett litet uppehåll på en trekvart eller så. Cykeln stod där den stod och jag satt där jag satt. Det vill säga, jag satt inga långa stunder, ty ingen av de stenar eller stubbar jag prövade utmärkte sig för sin bekvämlighet. Alltså flyttade jag runt med en 20 minuters mellanrum eller så.
*
Mellan tågen sysselsatte jag mig med Mårten Sandéns En plats de kallar Lyckan. Den låg i klassuppsättning i svenskskåpet och det är väl alltid bra att veta vad man kan sätta i händerna på någon läsvillig elev. Alltså hade jag tagit med mig den hem över sommaren och fann en bok där grunden var god och fängslande.
Någonstans i Skåne (Helsingborg?) bor en pojke som tillhör den glassiga överklassen. Socialt mår han emellertid inte så bra: han älskar pappan som super och hatar mamman som fullt förståeligt har lämnat familjen. Flickvännen är värsta sortens brat som hänvisar till pappans titel när hon vill ha finaste bordet på restaurangen och alltid väljer den dyraste rätten som pojkvännen förväntas betala.
I samma stad bor en flicka som tillhör nutidens trasproletariat. Hon har struntat i gymnasiet och jobbar som diskare på en pizzeria. Flera av hennes kompisar ”har blivit knarkare”.
Pojken och flickan har var och en för sig i en park hittat ett bortglömt lusthus som de och ingen annan funnit en ingång till. Dit går de när de känner sig eländiga. Nu råkar de komma dit samtidigt och möts för första gången. Pojken har lurat hela familjen, flickvännen och kamraterna att han är i Frankrike på språkresa, men ska tillbringa sommaren i det där lusthuset. Flickans närvaro ställer till det, tills han naturligtvis inser att han trivs väldigt bra i hennes sällskap.
Ja, så blir det förvecklingar som till stor del beror på deras väsensskilda bakgrund. Och så … ja. Som van läsare känner man igen det, men det där med lusthuset och språkresan gör att historien åtminstone delvis är ny.
Däremot är personerna orimliga. Boken är utgiven 2006 och utspelar sig helt säkert ungefär då. (Mobiltelefonernas teknik passar, liksom Öresundsbron.) Men jag vågar säga att den sortens överklass som pojken representerar inte finns. Om den finns, är den så ovanlig att den ändå inte är realistisk. Och att flickan inte ens börjat gymnasiet, utan har ett okvalificerat men vitt arbete samt två kompisar som råkar bli med barn och gläds åt att bli tonåriga mammor … nej, det är inte heller trovärdigt. Jag får en känsla av att författaren har plockat en historia från 70- eller 80-talet och satt den i 00-talet. Knepigt.
Sedan kommer en upplösning som är så klyschig att det blir helt orimligt. Han letar efter henne och trots att han har hennes namn och bostadsområde, samt mammans namn, är det heeelt omöjligt att hitta henne. Hon har i sin tur blivit oerhört elakt sviken av honom men känner att hon bara måååste träffa honom igen för att bli lycklig. Är det trovärdigt? Nej. Är det intressant? Ännu mindre.
Det var en läsbar bok och, som sagt, fängslande, men kanske inte läsvärd. Det finns ett otal moderna ungdomsromaner som är tio gånger bättre. (Sofia Nordin, hallå, skriv några till! Sara Lövestam, kom igen, peta ihop dina finurligt skruvade romaner!)
*
När nästa tåg närmade sig, hade jag bytt objektiv. I övrigt … nej, X14-3241 som tåg 3844 ser ut precis som de andra.
Uppe i slänten hade någon byggt ett jakttorn. Jag hade beskådat det någon timme tidigare och tyckt att jo, det var väl stabilt, men såg inte brädorna lite ankomna ut? För att vara ett jakttorn tycktes det trots allt vara av god kvalitet. Alltså klättrade jag upp och skådade mot tåg 3837 (en X14 vars nummer jag inte kunde urskilja):
Jodå, det var väl fint och det glänste i lacken. Men högt var det och jag vet inte om det var värt besväret.
Att jag en stund senare även åsåg en oidentifierad X12 som tåg 3846, låter jag förbigås utan bild. Bilderna visar inget nytt …
Ovanför mig gick vad som såg ut som en telefonledning av klassiskt slag. De har ju monterats ned på senare år (eftersom alla har mobiltelefon och samhället inte tycker att redundans är särskilt viktig), så kanske såg jag fel. Sliten var ledningen dessutom, om än vacker i sin enkelhet.
Lika klassiska som den eventuella telefonledningen var blommorna i vägens mittsträng. Klöver uppskattas lika mycket som små, gula blomster som inte försöker ta över världen.
Efter att ha läst ut min bok och väntat en stund på det dagliga snabbtåget (som vid närmare eftertanke nog är inställt i semestertider), cyklade jag hemåt. Vid plankorsningen någon kilometer söder om Ljung stannade jag och hade en tyst dialog med korna som betade i lugn och ro och inte alls visste att en X11 skulle passera som tåg 23851. Men jag visste det, så när tåget kom, tog jag ett par bilder av det.
Därefter hade jag inte mer att göra, utan cyklade hemåt igen. Den där längre utflykten fick vänta till en annan dag. Nu visste jag åtminstone att cykeln och jag fungerade även denna sommar.
*
Kommentera