Svenska banor

När cykel grå och jag hade klivit ombord på tåg 7670 i Ingatorp strax före klockan två svensk sommartid den 15 augusti 2014, satte jag mig och funderade. Det var förmodligen sista gången som jag hade tillbringat några dagar cyklande i den här delen av Sverige, i den nordöstra del av Småland som snart skulle vara utan persontåg.

Först kunde jag tänka på just den här fyradagarsresan. Dess bästa stunder hade jag utan tvekan upplevt på dressinen mellan Hultsfred och Målilla. Att trampa fram där i den frid som bara en svensk skog kan ge, där det mullrande dånet från stål mot stål inte störde mer än en aning, det var... ja, det var helt fantastiskt skönt. Fortfarande nästan fyra månader senare kan jag i kroppen och själen känna det regelbundna trampandet med friska fötter, det taktfasta dunkandet av skenskarvar och den ljumt nordiska sommarvinden. Det var en upplevelse som liksom alla hänryckande erfarenheter förstås inte kan med ord beskrivas. Åk dit och upplev den själv!

Sedan kunde jag tänka på hur tråkigt det var att veta att det inte kan bli några fler resor i den här trakten.  Allt på grund av att den personförande tågtrafiken nu läggs ned.  Livet blir liksom lite tommare och fattigare på det sättet...

Jag såg också ut genom fönstret, på det som mer än något annat gör oss till världens rikaste. Skogen ger oss mycket – men vad kan möjligen vara mer värdefullt än en åker som håller på att skördas?

Medan bonden just öster om Eksjö förmodligen såg på vädret med en längtan efter stadigt solsken, såg jag på det med fascination. Den här dagen innehöll alla varianter. Några regndroppar hade jag sett förut och bilden ovan låter ana att det fanns möjligheter för fler sådana. På Nässjö centralstation var det i alla fall uppehåll.

Ganska länge väntade jag på mitt anslutande tåg mot Västergötland och även om jag har glömt anledningen till att inte ta första bästa tåg, antar jag att skälet var någon bytesteknisk finess som jag spanat reda på i en närstudie av tidtabeller.

I väntan på tåg 17296 mot Göteborg (denna dag Regina X50 3290, vilket väl inte intresserar just någon) kunde jag ta en bild från övergången, den långa gångbron som binder samman plattformarna med Nässjös västra och östra delar.

När tåget gick fick jag möta ytterligare några människor på denna resa. Det var väl till exempel här som jag lämnade min plats åt en mor och ett barn som behövde den bättre. Jag vill också minnas att de knappa två timmar som det tog till Herrljunga innehöll iakttagelser av hur en del människor har förtvivlat svårt att tala med varandra och i stället kallar på ombordpersonalen för att reda ut något som lika enkelt och mycket trevligare skulle redas ut med en fråga till en medpassagerare.

Det stora regnet mötte jag i Jönköping och någonstans där såg jag en kyrkogård och fotograferade genom mitt fönster. Det är inte järnvägen här som kommer att förlora sin trafik men till andra kyrkogårdar kommer man snart inte längre med tåg. Kopplingen är kanske långsökt, men även långsökta tankegångar har ibland sitt värde.

Himlen, husen, gatorna – allt fick sin prägel av de grå molnen.

(Ovanstående bildserie är liksom nästa tagen från höger till vänster, för att spegla den geografiska verkligheten. För att se bilderna i större format kan man förmodligen högerklicka och öppna bilden separat.)

Genom en glasruta som blev allt våtare och immigare såg jag snart Vättern. Längs dess stränder låg vid min förra resa stadsbefolkningen och badade i sol och vatten. Denna dag badade ingen.

Men solen bryter genom molnen på andra sidan sjön, där Småland blir Västergötland.

(Jag känner människor som blir alldeles till sig när de ser en regnbåge, men låt mig påstå att den reaktionen mest är ett symptom på att de är utomhus för sällan...)

Nu är emellertid detta en järnvägsblogg i första hand så här kommer ett par motorvagnar från Herrljunga. Kinnekullebanans Y31 nr 1418 till höger; till vänster står ett tåg ur X11-serien (som alltså lika gärna kan vara en X12 eller X14!).

Också i Herrljunga höll jag mig någon timme eller så. Man kan göra många saker där och just denna spännande fredagkväll cyklade jag omkring lite och gjorde väl en eller annan iakttagelse som kan bli en passage i någon roman en dag men i järnvägsbloggen hör de av flera anledningar inte hemma.

Jag kan däremot inte låta bli att lägga in ytterligare tre bilder som kanske inte är så spännande men som jag ändå kan tycka platsar ur ett rent fotografiskt perspektiv.

Detta är det tionde och sista inlägget från resan till Hultsfred och därikring i augusti 2014. Följande är en förteckning över alla 10 inlägg:

1. Mot norra Småland – igen. (Borås–Hultsfred 12 augusti)
2. På dressin till Målilla. (Hultsfred–Målilla 13 augusti)
3. Hur dressinfärden slutade. (Målilla–Hultsfred 13 augusti)
4. Ett mellanspel i Gårdveda. (Målilla–Gårdveda–Målilla 13 augusti)
5. Sjumilaspår i sjumilaskog. (Hultsfred–Västervik 14 augusti)
6. Vi drömmer lite till mans om Spångenäs. (Västervik–Hultsfred 14 augusti)
7. "Ända till Mariannelund". (Hultsfred–Mariannelund 14 augusti)
8. En afton i Mariannelund. (Mariannelund 14 augusti)
9. Sista morgonen längs Bockabanan. (Mariannelund–Ingatorp 15 augusti)
10. Sista resan hem. (Ingatorp–Borås 15 augusti)