Svenska banor

(Detta är det tredje inlägget från resan till Hultsfred i augusti 2014. Förra inlägget, som beskriver hur vi den 13 augusti cyklade dressin till Målilla, finns här.)

Det var lunchtid och vi promenerade till sanatoriet i Målilla. I dag finns där en lunchrestaurang som erbjöd kolja och kokt potatis vilket passade utmärkt. Annars är större delen av sanatoriet flyktingförläggning och det är väl ett användningsområde så gott som något. Det är en storslagen byggnad, mitt ute i skogen, som förstås en gång byggdes för att ge möjlighet till frisk luft för TBC-sjuka patienter.

En magnifik byggnad, verkligen.

Vi åt alltså middagen med god aptit och återvände till dressinerna...

Men vänta lite, det är väl något fel med den här bilden?

Just precis, någon hade stulit våra dressiner!! Här var frågan om vi skulle skratta eller gråta, men vi överlade någon minut och kom till slutsatsen att det vore helt orimligt att tro att några tjuvar med berått mod skulle ha kommit förbi med en lastbil och kånkat in med två görtunga dressiner i den. Mer troligt var att någon hade "lånat" dem och givit sig av på en liten utflykt uppåt skogen.

Vi promenerade därför efter, tillbaka samma väg som vi ett par timmar tidigare hade cyklat, med tanken att vi kanske skulle lösa gåtan när vi kom till Hesjön. Sedan kunde vi ju, om vi behövde, ringa efter hjälp därifrån. Lyckligtvis behövde vi inte vänta så länge, ty efter bara några hundra meter kom två dressiner oss till mötes. Fyra killar i 18-20-årsåldern rullade i hög fart utför och tack vare att en av dem hade satt på sig min cykelhjälm också, var det lätt att identifiera våra fordon som just våra.

Det var ju ingen idé att bråka med dem, utan när vi hade förklarat att man inte bara kunde chansa på att ett par övergivna dressiner var till allmän användning lediga, vände de artigt dressinerna norrut, sade hej då och vandrade ned till samhället.

(Det kanske var tur att det hände just oss och inte några utländska turister, eller för den delen några svenskar med hett temperament?)

Vid Hesjön var det nu dags också för oss att stanna till. Lina tog ett bad, medan jag (som redan badat tre gånger den här sommaren, kors i taket!) nöjde mig med att doppa fötterna i sjön.

(När någon läser den här bloggen i framtiden kan det vara intressant att försöka erinra sig vädret sommaren 2014. Det var varmt som sjutton i juli och insjöarna var varmare än på flera år, uppemot 25 grader. I augusti sansade sig vädret däremot och blev av mer normal götaländsk sommarmodell med blandad kompott utan extremer, varpå badtemperaturerna sjönk – till nivåer som ligger under vad denna badkruka till bloggare finner lockande...)

Men, den halvklara himlen blev plötsligt mörkgrå och ett kraftigt oväder dök över oss. Det kastade sig även över ett sällskap som hyrt dressiner enbart för eftermiddagen...

Lina och jag gömde oss under ett klippblock...

...och tittade ut över den härligt svarta Hesjön.

(Om jag nu ska vara ärlig, och det ska jag väl, så var det som så att Lina satte sig under klippan medan jag var feg och inte trivdes med tanken på ett par ton berg över mig utan höll mig utanför och fick bli lite blöt i stället...)

Lika hastigt som regnet börjat, drog det förbi och medan vi gjorde oss redo för återfärden, kunde vi ana en regnbåge i norr. Det var en regnbåge som inte stod särskilt högt på himlen, ty vid denna tid på året står solen högt och då är det knappt att regnbågen syns.

(Jag har faktiskt aldrig sett en regnbåge ur den vinkeln och det var en upplevelse i sig.)

Vi hade inte hunnit långt förrän vi fick dagens första möte. Eftersom vi var på väg hemåt, var det de mötande dressinerna som fick lämna företräde.

Då alla resenärer vi sett under dagen hade varit tyskar (utom de som "lånade" våra dressiner), tog jag för givet att också dessa var det, särskilt som jag på håll hörde dem tala med varandra och språket lät mer tyskt än svenskt. Alltså fick jag plocka fram mina tyskkunskaper, till min stora glädje eftersom jag är lite stolt över att jag kan föra en, låt vara enkel, konversation även på detta mitt fjärde eller femte språk.
– Wir können einander helfen, föreslog jag och så högg vi med gemensamma krafter tag i deras båda fordon.

Mitt i arbetet hörde jag emellertid något replikskifte inom familjen och hoppade till.
– Aha, you are Dutch and not German! skrattade jag.
Efter att holländarna blivit imponerade av att en svensk kunde identifiera deras språk, hade vi ett litet fortsatt samtal och så rullade Lina och jag vidare.

Genom vackra skärningar gick den fortsatta resan...

...och så kom vi nästan ifatt två äldre damer som hade varit ute i geografin och plockat bär eller uträttat andra ärenden, vad vet jag, men nu stressade kastade sig upp på sina dressiner igen. De tyckte tydligen att sällskap verkade tråkigt, för trots att Lina och jag inte alls släpade benen efter oss, såg vi dem inte igen, utan de hade uppenbarligen trampat hem till Hultsfred i sprinterfart.

En nedlagd (men rättuppstående) telegrafstolpe cyklade vi förbi...

...och en bil lät vi passera...

Efter att åter ha beundrat Ödhults station såg vi banvaktsstugan i solsken.

Den långa backen mot Grinderum var inte så farlig som jag hade trott när vi susat utför några timmar tidigare, utan tvärtom var den rätt skön att klättra uppför. Inte minst är jag också glad för att jag vände mig om och tog en bild som rent fototekniskt är en av mina mest lyckade.

(Jag hoppas att läsaren också gillar den. Annars är det bara att blunda och skrolla vidare.)

Grinderum var det ja.

Mer soldis väntade vid korsningen med normalspåret.

Även denna gång gjorde vi ett stopp här och precis som på förmiddagen hade jag koll på tågtiderna... Här kommer därför tåg nr 7673 (i form av Y31 nr 1403) mot Oskarshamn.

Men – liksom tåg och lokförare stundom pläga, tutade även detta exemplar, och om man står på en bro över en järnväg och fotograferar sådär en halv sekund efter att en brölande signal skurit genom tystnaden, blir bilden på detta vis:

Det tyckte jag faktiskt var lite roligt...

Vi gonade oss lite i solen, tog självporträtt och hade det bra, innan vi cyklade sista biten till målet.

Det var tur det, för så snart vi hade kommit ner på låglandet igen, hamnade vi tydligen under molnen och huttrade så smått. Nåväl, det skiljer inte många meter i höjd men just den här dagen var det skillnaden mellan sensommar och förhöst.

På nästa bild syns en intressant plankorsning, där den lilla grusvägen passerar över vad som är markerat som dubbelspår. Det är nog inte vanligt med den varningsskylten vid en såpass liten, och inte ens elektrifierad, järnväg som denna.

Sedan var vi alltså, faktiskt, åter vid Björkudd. Äntligen? Kanske hade vi gärna cyklat några kilometer till men läsaren av denna blogg är väl glad att se att vi kommit fram. :)

Medan vi pustade ut beskådade vi denna karta som hänger på hållplatskuren vid Björkudd.

Kartan visar alla järnvägar som funnits i Småland och på Öland och är, vad det verkar, en SJK-produktion från 2002 eller så. En riktigt maffig karta är det och jag kan väl visa en detalj i större skala:

Friska till sinne och sömniga till kropp, tog vi oss så sakteliga genom Hultsfred, åter till vårt skraltiga logi.

Vad som hände mer under denna resa, kommer i senare inlägg...