Efter att ha lämnat Lina och Västervik bakom mig [vilket beskrivs i föregående inlägg], återvände jag alltså samma väg som jag kommit.
(Varpå jag ofelbart kommer att tänka på en gammal barnbok som fanns i mammas bokhylla när jag var liten. Den handlar om två tåg som går från Bastuträsk till Timbuktu, och slutar mycket insiktsfullt: Och om du nu låter namnen på platserna i början av boken byta plats, så kan du åka tillbaka till Bastuträsk. Från Timbuktu till Bastuträsk är det precis lika långt som det är från Bastuträsk till Timbuktu!)
Alltså lämnade jag treskenan i Jenny, sade oh! och ah! åt stationsmiljön i Verkebäck, såg en illgrön tupp i Fårhult och kikade in under stationstaket i Ankarsrum...
Vad jag också kunde göra när jag nu inte hade Lina att prata med och inte många andra medresenärer heller, var att titta ut på skogen och sjöarna och filosofera lite.
Sveriges natur och kultur möts kanske aldrig bättre än mellan Ankarsrum och Fårhult?
Eller så satt jag och såg mig omkring i vagnen.
Mellan Totebo och Långsjön såg det ut så här...
...och så här.
Men, jag hade ett primärt mål för denna del av resan. Det var att föreviga passagen av Spångenäs.
Spångenäs är en ort som finns med på min Ticket to Ride-karta över området och på sätt och vis är viktigare för den här järnvägen än alla de små tätorterna som jag fotograferade i förra inlägget och detta. När Karolina och jag planerade vår resa och försökte matcha våra önskemål om resdagar, utflykter, måltider och annat, fanns Spångenäs hela tiden i mina tankar. Skulle det gå att kliva av tåget där och undersöka platsen närmare? Det blev inte så, men om tågen mellan Eksjö och Hultsfred skulle ha gått något år till, är det inte omöjligt att jag hade försökt ta mig dit med cykeln på egen hand.
Spångenäs är nämligen en tidigare järnvägsknut. Härifrån byggdes 1906 en bibana till Vimmerby (som 1924-1940 fortsatte till Ydrefors) och även om den revs redan 1958, lever den i minnet även hos många som långt ifrån var födda då.
Sålunda berättade konduktören på smalspårståget att den stora drömmen i föreningen är att bygga upp bandelen Spångenäs–Vimmerby igen och köra tåg till Astrid Lindgrens värld, som har en egen hållplats just norr om staden. Det skulle också innebära att Sverige fick sitt andra treskensspår, visserligen bara ett par kilometer långt (ännu kortare än Jenny–Västervik), men ändå riktigt häftigt. Sannolikt skulle båda städerna tjäna gott på en sådan järnväg, eftersom den skulle bli en självklar del av varje besök för alla turister i trakten, oavsett om man hade sin bas i Vimmerby eller i Västervik.
Banvallen mellan Spångenäs och Vimmerby ligger kvar nästan oförstörd och det går att cykla större delen av vägen. Det skulle vara en lagom dagstur per cykel, på tre mil tur och retur eller så, men, som sagt, nedläggningen av Krösatågen Eksjö–Hultsfred omöjliggör den för mig.
När jag nu for igenom Spångenäs, passade jag i alla fall på att fotografera. Först såg jag resterna av en vändskiva:
Just bortom denna kom växeln till ett sidospår.
Detta spår fortsatte...
...en bit till...
...och nådde i sydvästra delen av bangården en ny växel.
Vi kan ju ta det i närbild (när jag nu ska fylla ett helt blogginlägg med nästan bara detta, måste jag ju utnyttja mina få bilder in absurdum!).
Det vänstra spåret leder tillbaka till huvudspåret, men vart tar det högra vägen då? Jo, det försvinner in i skogsbrynet...
...till en byggnad som vad jag förstår är en vagnhall.
Längre än så går inte spåret i dag, men det är en påminnelse om Spångenäs förflutna som järnvägsknut och ger ögat en illusion av en anslutande järnväg. Sådana illusioner ska man inte ta lätt på och de har föreslagits på andra håll (åtminstone på Gotland där något liknande skulle kunna skapas i Roma).
Sista bilden från Spångenäs är inte så intressant egentligen, inte mer än att den visar hur underbart knastrande gulgrön den svenska sommaren är när den är som bäst. Hit hade jag gärna rest tillbaka om det inte hade varit för... ja, ni vet.
Den 14 augusti fortsatte emellertid resan till Hultsfred och jag tog en bild av Venabanken som jag nämnde i går. Den ser ut att sträcka sig i all oändlighet, men är alltså bara knappt 4 km.
Ja, så var jag tillbaka på Hultsfreds station, där tåget stod en kvart innan det vände åter till Västervik, denna gång utan mig.
Inte var det många andra resenärer heller, trots att man lagt tidtabellen så att man passar in Kustpilarna åt både norr och söder. Alltså var det även denna gång tre tåg inne samtidigt.
Men nu var det slut med tågresor för denna dag. Jag hade andra planer, visserligen involverande en järnväg men framför allt mig och min cykel. Det berättar jag mer om i nästa inlägg...
Detta är det sjätte inlägget från resan till Hultsfred och därikring i augusti 2014. Följande är en förteckning över alla 10 inlägg:
- Mot norra Småland – igen. (Borås–Hultsfred 12 augusti)
- På dressin till Målilla. (Hultsfred–Målilla 13 augusti)
- Hur dressinfärden slutade. (Målilla–Hultsfred 13 augusti)
- Ett mellanspel i Gårdveda. (Målilla–Gårdveda–Målilla 13 augusti)
- Sjumilaspår i sjumilaskog. (Hultsfred–Västervik 14 augusti)
- Vi drömmer lite till mans om Spångenäs. (Västervik–Hultsfred 14 augusti)
- "Ända till Mariannelund". (Hultsfred–Mariannelund 14 augusti)
- En afton i Mariannelund. (Mariannelund 14 augusti)
- Sista morgonen längs Bockabanan. (Mariannelund–Ingatorp 15 augusti)
- Sista resan hem. (Ingatorp–Borås 15 augusti)
Kommentera