Svenska banor

Torsdagen den 14 augusti 2014 var det dags för Lina och mig att checka ut från vårt bed-and-breakfast på Kloster utanför Hultsfred. [De båda föregående dagarnas äventyr i trakten finns beskrivna i fyra tidigare inlägg, där detta är det senaste.] Vi var nog inte jättenöjda med login, där persienner och duschmunstycken hängde på trekvart, de allmänna utrymmena luktade illa, frukosten endast med svårighet gick att få "redan" kvart i nio och faktiskt ingenting var prisvärt – bland annat för att det som jag såg som ett avtalat pris sedan inte hölls. Det enda som kan berömmas är att det gick att få skjuts de fyra kilometerna mellan tätorten och gården (även om också det blev komplicerat...).

Nog därom. Efter att vi med skilda fordon hade tagit oss ned till Hultsfreds station, mötte oss där denna formidabla utsikt:

Smalspårståget hade i sex veckor dagligen trafikerat sträckan Västervik–Hultsfred men nu var trafiken inskränkt till tisdag-torsdag-lördag och eftersom detta var en torsdag spelade det ju ingen större roll för oss. Vi hade med all vår organisatoriska förmåga planerat våra dagar i trakten och även om rälsbussfärden till Västervik mest gjordes på Linas initiativ (jo, faktiskt!) så hade jag förstås verkligen ingenting emot den.

Vi köpte glatt biljetter till Västervik av dagens sympatiska konduktör. Sådär en 14-15 år gammal hade han det perfekta sommarjobbet och ansvarade för dagens alla tre dubbelturer.

Gott om plats hade vi till en början och kunde breda ut oss som vi ville.

Det skulle snart bli mer folk ombord och vår konduktör berättade att det fanns ett mönster av att första turen från Hultsfred till Västervik var välbesatt, liksom sista eftermiddagsturen tillbaka. De övriga var mer folktomma och vi enades om att det vore lämpligt med en övernattande rälsbuss i Hultsfred i stället för att alla vagnarna återvände till Västervik på kvällen. Den här dagen var det nästan oväntad rusning till tåget, många klev ombord på stationerna på vägen och vi kom också fram till att man skulle ha kunnat sätta en tredje vagn på tåget.

Strax före avgång skedde ett tågmöte. Kustpilarna nr 8554 från Kalmar till Linköping (i form av Y31 nr 1425 till vänster) och 8555 från Linköping till Kalmar (Y2 nr 1379 till höger) delade plattform under några minuter varpå en eller annan resenär nog tog plats på vårt tåg.

Hållplats Gnötteln var en av de många hållplatser där påstigande väntade.

Mellan metropolerna Hultsfred och Västervik ligger sex tätorter, platser där även kommersiella tåg skulle ha stannat om några sådana hade gått på sträckan. Först av dessa var Vena efter 10 km. Vena ligger i en dalgång, på en nästan 4 km lång raksträcka som åtminstone delvis går under namnet Venabanken. Här skulle tåget kunna rassla fram i maxfart om det inte vore för att banunderbyggnaden inte riktigt håller sig på plats och spåret alltså inte är så spikrakt som man kunde önska.

I Vena stod även ett litet godståg anfört av lokomotorn Z4p nr 264. Det var nog inte ute och åkte utan hade placerats här av andra skäl men bidrog om inte annat till stämningen och intrycket av en trafikerad bana.

Efter 24 km kom vi till Tuna som också är en pärla. (Det enda som i någon mån förstör nästa bild är de moderna landsvägsfordonen.)

Ja, visst är det väl fint?

Också i Tuna stod godsvagnar charmigt parkerade:

Här finns, som bilderna visar, ett ganska omfattande spårsystem.

Vidare gick resan och allt fler steg ombord...

Vi kom till Totebo station vid 33 km...

...och till Ankarsrum vid 46. Resan hade nu pågått i 68 minuter men det var inte bara därför som många sträckte på benen ett ögonblick...

Det pampiga stationshuset är nämligen värt att fotografera!

Från vår plats i den bakre vagnen hade vi inte mycket utsikt i färdriktningen, men desto mer bakåt och det gick att se hur omgivningen rusade från oss. Nästa bild är från en imponerande skärning någon kilometer öster om Ankarsrum.

Det gick inte jättefort men i en rälsbuss av denna storlek duger upplevelsen av 40 km/h.

Också en vanlig resenär kan sitta i lokförarsätet en stund...

Nästa intressanta anhalt är Fårhult (efter 54 km), trots att det bara är en liten by på landsbygden. Här ligger nämligen värdshuset Gröna tuppen (se vindflöjeln) som serverar mat till förbokade sällskap. Så också denna förmiddag då en grupp resenärer klev av.

Lika känd som restaurangen är dess innehavarinna som här viftar med den gröna spaden (även om hon bara gör det för syns skull; någon praktisk betydelse har den inte i Fårhult).

Även här stod en vagn och såg ut.

Nästa stins fanns i Verkebäck efter 60 km och till skillnad från Fårhult är detta en bevakad station. Tack vare bevakningen delas sträckan upp i två delar och här kan alltså tågmöten ske. Under de sommarhelger då ångtåg utgår från Västervik, är Verkebäck därigenom en central plats.

Miljön kring stationen, där man uppenbarligen försökt att göra en tidsmässig helhet, får mig att tänka på mitt besök i Virserum i juni 2013.

Här är ännu en bild:

Verkebäck är visserligen en liten ort, men den är sammanvuxen med den betydligt större bruksorten Gunnebo. Båda ligger vid den smala Verkebäcksviken och här fick vi alltså en skymt av Östersjön.

7 km senare kom vi till en av resans höjdare. Ja, för mig var det en sån där upplevelse av "Wow, äntligen, detta har jag sett fram emot!" I Jenny mötte vi Tjustbanan, järnvägen (Linköping–)Bjärka-Säby–Åtvidaberg–Västervik och alla som har ett hum om Sveriges järnvägsnät vet precis vart jag vill komma...

Nästa bild är också tagen bakåt i färdriktningen, med det 891 mm breda smalspåret till vänster och det 1435 mm breda normalspåret till höger.

Spåren går parallellt en liten bit (några hundra meter?) och passerar efter 67 km stationen med ett av Sveriges vackraste namn: Jenny.

Sedan är det så dags för Sveriges enda treskensspår. Under 4 km eller så går de båda spåren på samma banvall.

(Visst går det att se att normalspåret är blankare och alltså mer använt än smalspåret? Kan man till och med uppfatta en skillnad mellan den vänstra skenan – som båda spårvidderna använder – och den högra som bara normalspårstågen kör på?)

Bloggarens entusiasm gjorde att även ressällskapet fotograferade denna speciella sträcka.

...medan konduktören äntligen fick några minuters rast från krävande och i vissa fall frågvisa resenärer.

Men så var vi klockan 11.55 framme i Västerviks stad. Resan hade varat i 1h 45 min och här tar smalspåret slut (så gör även normalspåret, för trots att det funnits många förslag om att bygga ut järnvägen till en direktanslutning mot Oskarshamn och Kalmar, har ett sådant projekt inte blivit av).

Jag hade några minuter över och passade på att fotografera lite mer. Smalspårsbangården...

...och det faktum att på den här stationen kombineras spårvidderna utan att det är något konstigt alls. Till och med informationstavlan (infälld) ger båda spåren samma vikt.

Efter 20 minuters uppehåll skulle rälsbussen göra en ny färd till Västervik. Nu inträffade det sorgliga ögonblick då Linas och mina vägar skildes: hon fick upptäcka Västervik på egen hand medan jag snart skulle utforska andra järnvägar per cykel. Vi vinkade hej då till varandra och så gick tåget.

Och eftersom tåget gick samma väg tillbaka, har jag inte mycket att tillägga från den resan. Bara lite och det kommer i nästa inlägg som framför allt kommer att behandla intressanta Spångenäs. Senare kommer även en liten rapport från den spännande upplevelsen då Lina och jag återsåg varandra, en händelse som faktiskt också innefattade ett tåg...

---

Detta är det femte inlägget från resan till Hultsfred och därikring i augusti 2014. Följande är en förteckning över alla 10 inlägg:

1. Mot norra Småland – igen. (Borås–Hultsfred 12 augusti)
2. På dressin till Målilla. (Hultsfred–Målilla 13 augusti)
3. Hur dressinfärden slutade. (Målilla–Hultsfred 13 augusti)
4. Ett mellanspel i Gårdveda. (Målilla–Gårdveda–Målilla 13 augusti)
5. Sjumilaspår i sjumilaskog. (Hultsfred–Västervik 14 augusti)
6. Vi drömmer lite till mans om Spångenäs. (Västervik–Hultsfred 14 augusti)
7. "Ända till Mariannelund". (Hultsfred–Mariannelund 14 augusti)
8. En afton i Mariannelund. (Mariannelund 14 augusti)
9. Sista morgonen längs Bockabanan. (Mariannelund–Ingatorp 15 augusti)
10. Sista resan hem. (Ingatorp–Borås 15 augusti)