(Detta är det andra inlägget från resan till Hultsfred i augusti 2014. Förra inlägget finns här.)

Hultsfred är en fascinerande plats för den som gillar järnvägar. Härifrån går nämligen följande fem banor:
1) Bockabanan nordväst mot Lönneberga, Mariannelund, Eksjö och Nässjö.
2) Stångådalsbanan norrut mot Vimmerby, Bjärka-Säby och Linköping.
3) Västervik-Hultsfred-Växjö järnväg nordöst mot Spångenäs, Verkebäck, Jenny och Västervik.
4) Stångådalsbanan söderut mot Berga (med bibana till Oskarshamn), Mönsterås och Kalmar.
5) Västervik-Hultsfred-Växjö järnväg söderut mot Målilla, Gårdveda, Virserum och Åseda.

På de tre normalspåriga linjerna går kommersiella tåg, men smalspåriga VHVJ används för turist- och museitrafik. Smalspåret kan i sin tur delas in i fyra eller fem delar, norrifrån:
a) Västervik-Hultsfred trafikeras sommartid (och vid andra särskilda tillfällen) av rälsbussar och enstaka ångtåg.
b) Hultsfred-Målilla trafikeras av dressiner.
c) Målilla-Virserum trafikeras i princip inte alls.
d) Virserum-Åseda trafikeras sommartid av rälsbussar.
e) Åseda-Växjö revs kring år 2000 av kortsynta kommunpolitiker och skrothandlare.

 

När jag nu hade fått sällskap på denna resa, tyckte jag att jag kunde kombinera järnvägsintresset med en allmänt trevlig utflykt och inte bara nörda i väg på egen hand med kamera och cykel. Lina och jag hade därför för 300 kr per person heldagsbokat varsin dressin för att cykla söderut på VHVJ och på morgonen den 13 augusti letade vi oss på småvägar fram till Björkudds hållplats någon kilometer söder om Hultsfreds station.

 

Väntkuren från spåret:

 

Jag har länge överlagt med mig själv hur jag ska organisera denna dags blogg. Att det måste bli flera separata inlägg står klart, eftersom antalet bilder som jag vill ha med är så oerhört många. Det är av rent egoistiska skäl som jag inte vill utelämna dem, ty när jag sitter och längtar efter sommaren någon gång i mars, har även vanliga linjebilder ett värde. För de flesta bloggläsare blir det emellertid långtråkigt att se 50 foton av smalspår och skog, så jag kommer att lösa det genom att skriva flera bloggposter. Kanske blir ett separat inlägg koncentrerat på själva linjen, men i varje fall delar jag upp dressinresan i sig. Inte för att jag tror att det kommer att bli några korta texter ändå...

Vi klev alltså upp på varsin dressin vid Björkudd. Lina fick snart ett försprång och det skulle hon ha större delen av förmiddagen, ty jag ägnade lika mycket tid åt att fotografera som åt att trampa...

 

Första delen av sträckan löper parallellt med den normalspåriga banan söder om Hultsfred. (Den ses till exempel i högra delen av bilden ovan.) Sedan gör smalspåret en skarp sväng, först till vänster och sedan högerut i en kraftig stigning för att passera över normalspåret.

Nästa bild är tagen bakåt medan jag kämpar mig uppför backens sista del.

 

Väl uppe tog vi en välförtjänt första paus mitt på viadukten.

 

Naturligtvis hade jag studerat den grafiska tidtabellen och passade på att fotografera en Kustpil på väg söderut. Y31 nr 1425 som tåg nr 8555.

 

Kustpilen är alltså namnet på det tågkoncept som i Kalmar länstrafiks regi går längs Stångådalsbanan från Linköping till Kalmar. Än så länge trafikeras detta avsnitt av banan, mellan Hultsfred och Berga, av två separata system: Krösatåg och Kustpilen.

Den här viadukten är lite spännande att gå på, särskilt för mig som råkar ha lite höjdfobi...

 

Ja, så rullade vi vidare, passerade Grisebäck och Grinderum och nådde snart Ödhult. Först banvaktsstugan vid km 72.

 

Ödhult ligger vid landsvägen och här går även en del mindre vägar. För dressincyklisten gäller särskilda regler.

 

Sedan gjorde vi liksom tågen uppehåll vid Ödhults station.

 

Ödhult var på sin tid den enda stationen mellan Hultsfred och Målilla. Här har funnits ett sidospår men det är sedan länge avvecklat. Däremot är själva stationshuset bevarat och det är helt klart tilltalande med den öppna stationsplanen mellan byggnaden och spåret.

 

Fotograferat blev det, som sagt var...

 

Eftersom jag annars är van vid moderna plattformar som är så höga att man kan dingla med benen (vilket man förstås inte bör göra, men man kan rent praktiskt), var detta rätt charmigt. Mina skor som kan användas till lite av varje när jag är ute och upplever järnvägar, fick denna dag också antyda perronghöjden.

 

Härefter vidtog ödemarken. Kilometer efter kilometer, förbi Kejsarkullen, Storgöl, Lysgöl, Ågöl... Spåret lutar åt alla håll; nästa bild antyder nog att vissa kurvor är ordentligt doserade.

 

Men det finns också långa, sköna raksträckor. Här passerar vi över en underbar myr.

 

Inte bara underbar utan riktigt underskön, så jag tar en bild till.

 

En del skärningar finns det också i dessa områden. Berg till vänster och berg till höger med en sprängd gång däremellan.

 

Men mitt i denna lugna, rogivande, avkopplande och helt njutningsfulla upplevelse av Smålands bästa skogar, leder järnvägen ut tvärs över Hesjön.

 

Då ser man så här bekväm ut.

 

Varpå jag måste undersöka spårvidden på klassiskt vis.

 

Ljung, sand, murknande slipers och rostiga räler. Det är nästan så att mina slitna skor är modernast här.

 

(Sade jag med ett snett leende.)

Vid Hesjön stannade många dressincyklister men vårt äventyr hade bara börjat så vi fortsatte söderut mot Målilla (som bara ligger någon kilometer bort). Först färdades vi längs en vik av sjön. Rätt vackert det med faktiskt.

 

Sjön på ena sidan, berget på den andra.

 

(Många av bilderna är liksom de ovanstående tagna bakåt i färdriktningen, men jag bryr mig inte om att påpeka för exakt vilka det gäller. Cykla själv nästa sommar och titta efter.)

Vid hållplatsen Målilla Sanatorium tog dressinfärden slut, för längre än så får man inte cykla. En gammal sliper utgör en provisorisk stoppbock.

 

Denna charmiga hållplatskur är uppförd någon gång kring slutet av 1920-talet och bevarad i ursprungsskick.

 

Här fick våra dressiner stå och vänta. Följande bild är intressant åtminstone för Lina och mig, därför att när vi nästa gång fick se våra dressiner var det under oväntade omständigheter...

 

(fortsättning följer i nästa inlägg...)


Detta är det andra inlägget från resan till Hultsfred och därikring i augusti 2014. Följande är en förteckning över alla 10 inlägg:

  1. Mot norra Småland – igen. (Borås–Hultsfred 12 augusti)
  2. På dressin till Målilla. (Hultsfred–Målilla 13 augusti)
  3. Hur dressinfärden slutade. (Målilla–Hultsfred 13 augusti)
  4. Ett mellanspel i Gårdveda. (Målilla–Gårdveda–Målilla 13 augusti)
  5. Sjumilaspår i sjumilaskog. (Hultsfred–Västervik 14 augusti)
  6. Vi drömmer lite till mans om Spångenäs. (Västervik–Hultsfred 14 augusti)
  7. "Ända till Mariannelund". (Hultsfred–Mariannelund 14 augusti)
  8. En afton i Mariannelund. (Mariannelund 14 augusti)
  9. Sista morgonen längs Bockabanan. (Mariannelund–Ingatorp 15 augusti)
  10. Sista resan hem. (Ingatorp–Borås 15 augusti)
891 mm, Björkudd, Hesjön, Hultsfred, Hultsfred 2014, KLT, Karolina L., Kustpilen, NOJ, Nässjö-Oskarshamn, Stångådalsbanan, VHVJ, Virserum-Hultsfred, Y31, banvall, dressin, före detta station, kartor, kilometerstolpe, reseberättelse, skor, skärning, stationshus, Ödhult,

Kommentera

Publiceras ej