Jag förstår att det inte går några persontåg till Kvillsfors.  Det ser ganska farligt ut nämligen...

(utsnitt från kartbild på hitta.se)
Emådalsbanan, Kvillsfors, kartor,

Det är ett välbekant problem för tågoperatörer att det sker oönskad målning av vagnarna när de står uppställda på en station över natten.  Det finns olika sätt att handskas med detta.  Antingen kan man ta vagnarna ur trafik tills de är rena, eller så låter man dem gå i trafik tills man fått tillfälle att tvätta bort färgen.

Allra bäst vore förstås om det inte inträffade något klotter över huvud taget, men när så ändå sker önskar man lika självklart bli av med färgen snabbast möjligt.  Det anses ofta som önskvärt att ha det slags nolltolerans som innebär att klottraren med kolleger inte får se signaturtaggarna, utan att man med brandkårsutryckningar avlägsnar dem ögonaböj.

Nedanstående bild tog jag av en X61 i Göteborg den 28 juni i år.

 

Vad är det för intressant med den då?  Jo, genom att med tejp markera målningen, görs såvitt jag kan förstå konstnärens verk värdelöst.  Det förminskas från konst eller graffiti till just klotter och kan inte längre tolkas som annat än meningslösa dumheter.  Därigenom kan tåget fortsätta att användas i trafik, i väntan på att kunnig personal hinner infinna sig och tvätta rent.

Det tyckte jag var en smart lösning.

Göteborg C, X61, klotter,

...och vad passar då bättre än att göra det med tåg?  Bor är, som jag nämnde mellan två kommatecken i ett tidigare inlägg, en av få svenska stationsorter med flera spårvidder.  Stationen var emellertid under många år stängd för persontrafik, men är sedan rätt nyligen återöppnad.  Uppehåll görs av Krösatågen på linjen Jönköping-Värnamo-Växjö, medan SJ-s Kust till kust-tåg far förbi utan att stanna (annat än för tågmöte, vill säga).

I lördags reste jag till Bor.  Det primära skälet var att uppleva Ohsabanan, en resa som jag beskrev i går.  Men färden till Bor började tidigt på morgonen, då ett tåg gled in på Jönköping C.

 

Åh nej, tänkte jag, inte ett fult blått tåg.  De flesta Krösatåg är vackert gulröda, men på vissa turer används de blå Transitiotågen. 

Nu blir det invecklat...  Transistio är ett företag som ägs av landets olika länstrafikbolag.  Eftersom de privata bolag som får i uppdrag att köra länstågen kan ha svårt att komma över tåg med kort varsel, anlitar dessa Transitio.  Emellertid äger inte heller Transitio de flesta tågen, utan Transitio leasar tågen från tågägare och leasar i sin tur ut dem till företaget som kör trafiken (vilket det alltså gör åt länstrafiken som får statsbidrag för att ha råd att köra tåg).

Vore det inte enklare om en myndighet gjorde alltsammans?  Det blir ännu en sak att reda ut i ett annat inlägg någon gång...

Nåväl, det blå Krösatåget tog oss ut ur staden.  Sedan blev resan till Vaggeryd smått frustrerande.  39 km tog 34 minuter och gick i rent makabert låg hastighet.  Problemet med sträckan är inte spårgeometrin, för banan är stundtals spikrak (exempelvis finns en 7 km raksträcka), utan att det finns många plankorsningar som begränsar farten.  Bygg bort dem!  (Säger för övrigt både jag och Trafikverket.)

I Vaggeryd sammanstrålar banan med bandelen Nässjö-Vaggeryd (beskriven i ett tidigare inlägg) och sedan blåste vi äntligen på med 140 km/h till Skillingaryd.  Därefter blev det 100 km/h till Värnamo och så tog personalen fika.

Skälet till det långa uppehållet är förstås inte rastreglementet, utan att Värnamo är en viktig knutpunkt.  Dit kommer Krösatåg på fyra linjer och SJ-tåg på två.  Dessa tåg ska passas samman för att möjliggöra byten och eftersom alla banorna är enkelspåriga måste tågmöten utföras.

På väg från Halmstad mot Nässjö kom en vackert gul Y32 och växlade spår framför ögonen på oss.

 

(Detta Krösatåg är uppkallat efter Alf Henrikson.  Det har också nummer 1409, men det är faktiskt roligare att känna igen tågen på deras populärnamn.)

Här försvinner det bakom vår anonyma blå Y31 nr 1422.

 

För den som har ett intresse för tåg, torde Värnamo vara en god utgångspunkt.  Här kom som vanligt ett SJ-tåg med det vackra Rc-loket.

 

Som ovanstående bild kanske visar, byter även dessa tåg spår inne på Värnamo station.  Det där är en procedur som är onödig om den inte behövs, varför man har diskuterat att förändra stationen i Värnamo, så att den elektrifierade linjen Borås-Alvesta blir huvudspår.  Där kör de tyngsta och längsta tågen och det finns kanske en poäng i att bygga om bangården för den sakens skull.

Det kunde ju vara intressant att studera ombordtoaletten, så det passade jag på att göra.  Manöverpanelen var värdig en rymdbas och det förvånade mig att inte papperet också var elektroniskt.

 

Hållplatsen i Rörstorp besöktes...

 

..och så var det dags för Bor.  Adjö adjö, blå tåget!

 

(Intressant kuriosa är att banan genom samhället är elektrifierad, men de enda tåg som stannar är dieseldrivna motorvagnar.)

Bor ståtar med ett bevarat stationshus.  Detta fungerar inte längre som station, men i stället har ett kafé öppnats där.  Kaféet är öppet två kvällar i veckan samt lördagar 10-15 och då var det ju lämpligt att komma dit en lördag förmiddag.

 

Naturligtvis kan man tycka att stationshus helst skulle få fungera som stationshus, men om det inte går, är ett kafé åtminstone ett sätt att göra det tillgängligt för befolkningen, att också fortsättningsvis göra det till en del av det offentliga samhälle där vi människor lever och verkar.

Lite järnvägskuriosa har man också stoppat in i sitt kafé.

 

Från andra sidan spåret ser stationshuset ut så här:

 

Men framför allt finns på andra sidan spåret ett annat spår.  Det är nämligen där som Ohsabanan har sin södra ändpunkt.

 

I dag slutar Ohsabanans 600 mm-spår i en anonym stoppbock i Bor, men fram till för några år sedan (2008?) fortsatte det ut till normalspårslinjen, där det även fanns omlastningsmöjligheter.  Detta syns på ett vykort som kan köpas av Ohsabanan:

 

Även om ombyggnaden ledde till att Ohsabanan fick sämre anslutning till normalspåret, ledde den till att Bors samhälle äntligen fick tillbaka sin persontrafik.  Den här tavlan visar att det inte är så illa att bo i Bor numera.  Åtminstone har man kommunikationer värda namnet också på en lördag.

 

Dessutom finns livsmedelsbutik, kafé och säkert en massa annat som man behöver.

Nästa bild visar stationen med de båda spåren och perrongerna.

 

Från en landsvägsbro några hundra meter nordväst om stationen, får man den här vyn och ser även ett charmigt stickspår som jag undrar hur ofta det är i bruk:

 

Tågen avslöser varandra, men då jag var där, fanns tyvärr inte många resenärer.  Ingen gick vare sig av eller på det här tåget.  Om man kör med behovsuppehåll spelar det ju ingen roll, så hallå, var är plåtstinsen?

 

För nästa tåg, däremot, fanns det resenärer.  Efter att ha väntat länge (Ohsabanan har inte riktigt matchat sina tåg med Krösatågen), närmade sig äntligen en gul Y31 Bors station.  En gul – wow!  =)

 

Med glädje såg jag att det var en gammal bekant.  På min sjätte Krösatågsresa fick jag för tredje gången träffa Wendela Hebbe.  Så fin hon är, inte sant?

 

Om färden tillbaka till Jönköping finns inte mycket att säga.  Vi var trötta efter en heldag på resa.  Jag kunde slumra en stund och fundera på om jag ska återvända till Bor och Ohsabanan någon gång.  Det kan jag nog tänka mig, men då i sällskap med cykeln.  Kanske kan jag ta cykeln på tåget till Ohs bruk och cykla tillbaka, eller tvärtom.  Eller hitta någon tältplats, fotografera trafiken (med bättre kamera, ähum) och allmänt må bra i sommaren.  vi får väl se.

I Taberg både vaknade jag upp och såg upp.

 

Där uppe ska man nämligen stå och fotografera tåg.  Det kan vara ett tips, har jag förstått av vissa fotografers bilder i Postvagnen, för när du visar bilderna för dina vänner, kommer de att fråga om du skaffat modelljärnväg.  Motstycke torde saknas.

Vi nådde sedan Jönköping frampå seneftermiddagen.

 

Där kunde jag ju inte lämna min gamla vän utan att se hur hon mådde i fören.

 

Jodå, fortfarande syns det att hon körde på ett träd häromveckan.  Sådana märken är som rynkor på en gammal dam: tecken på livserfarenhet.


Slutligen återvände jag till Jönköping C på söndagförmiddagen.  Allt var som vanligt.  Samma vackra Vättern, samma vackra Wendela, samma vackra bloggare...

 

1435 mm, 600 mm, BAJ, Bor, Borås-Alvesta, Jönköping, Krösatåg, Kust-till-kust, Ohsabanan, Rörstorp, Transitio, Vaggeryd-Värnamo, Vaggerydsbanan, Värnamo, Wendela Hebbe, Y31, Y32, järnvägsrestaurang, reseberättelse, stationshus, toaletter,