Så här års kan det bli en och annan riktigt varm dag, då det känns som slöseri med tid att sitta inomhus. Särskilt intensiv kan den känslan vara om lördagsvädret är strålande medan söndagen lovar kyla eller regn. (Så har det underligt nog varit åtminstone tre gånger på en månad.) Men vilken väg ska cykeln välja?

Ja, lördagen den 20 maj 2017 tog jag ett säkert kort: Kindsbanan till Kovrabanken.

 
 

Efter att jag av en tillfällighet upptäckte den för en 10-12 år sedan har jag återvänt dit några gånger. När jag dessutom fick ett genuint järnvägsintresse, fick jag ännu ett skäl att ta den vägen. Den är inte längre bara "Kindsbanan" utan lika mycket ett minne av "Kinds Härads Järnväg" (1885-1902).

Denna gång avvek jag från vägen och tog min nya kamera på exkursion.

 

Enligt anslag är banken 37 meter bred – och 15 meter hög. Inte illa, eller hur?

 

Det sägs enligt samma anslag att tre härader och två stift möts just här, någon mil söder om centrala Borås. Det kan nog stämma, i alla fall på ett ungefär.

När jag hade tillbringat en stund på den gamla Kindsbanan, återvände jag till den nya. Den kantar nämligen vad som är en före detta idrottsplats och en framtida varuhustomt men just nu ett gyllengult paradis för maskrosor.

 

Här kom, på Borås–Alvesta Järnväg, ett av få persontåg på sträckan, SJ:s tåg 335. På nästa bild befinner sig loket (Rc6 1404) just på platsen för den gamla banans port under den nya.

 
 

...och här är båda mina två favoritfärdmedel i samma bild. :)

 

På lördagar går bara två tåg i vardera riktning, samt något godståg om man har tur, så efter tre timmar utomhus cyklade jag hem och kunde tillbringa eftermiddagen inomhus med gott samvete.

BAJ, Borås, Borås-Alvesta, Kindsbanan, Kovrabron, Kust-till-kust, Rc, banvall, banvallscykling, bro, cykel, skärning, väder,

Att snubbla över en banvall

Det här inlägget skulle kunna handla om hur Karolina och jag satt på en strand vid Vättern och studerade kartor över Småland. Det skulle också kunna handla om hur vi åt en härlig middag i Tändsticksområdet på fiskretaurangen Pescatore. En annan utgångspunkt vore en runda bangolf som var helt jämn tills jag satte en sensationell spik på sjuttonde hålet. Jag skulle också kunna beskriva en välförtjänt, smältande glass framför den formidabla utsikten på Brunstorps gård i Huskvarnas utkanter.

Men ska det handla om järnvägar, får mitt dygn i Huskvarna koncentreras kring cykelbanan mellan tvillingstäderna.

Det hör egentligen inte till saken, hur intressant det än är, att man kan hamna i en cykelviadukt under järnvägen.

 

Inte heller är Jönköpings strandpromenad relevant ens när en västtrafiksregina svischar förbi.

 

Till saken hör däremot att cykelbanan genom Huskvarna har en intressant utformning. Den ligger liksom nedsänkt i en klyfta mellan gatorna.

 

Så här brukar cykelvägar generellt inte se ut.

 

Det är nästan så att det känns bra att ta av sig skorna och gå barfota en stund…

 

För i nästa stund ligger vägen upphöjd på ett sätt som liknande vägar inte plägar.

 

Stundom löper cykelvägen spikrak och har en karakteristisk bredd.

 

På andra platser har den en kurvradie som är som gjord inte bara för cyklar…

 

…eller löper över broar som förefaller alltför avancerade för enkom cykeltrafik.

 
 

Då är det inte utan att skribenten funderar. Kan detta ha varit en banvall? Kan detta vara den för Vista och angränsande områden historiskt betydelsefulla järnvägen? Kan detta ha varit Jönköping-Gripenbergs Järnväg?

Funderingen förstärks av att en tämligen stillsam genomfartsgata genom Huskvarnas norra del råkar heta Gripenbergsgatan och se ut så här:

 

Ja, visst är det så. Diverse sökningar på webben bekräftar aningen. Jönköping–Gripenbergs Järnväg, med signaturen JGJ, det endast 600 mm breda smalspåret som i början av 1900-talet gladde en hel bygd och Huskvarnafabriken dessutom, löpte fram genom nejden just här. På den tiden var det nämligen en ”nejd” och inte några villakvarter. Järnvägen byggdes för att vara en genväg från Jönköping mot nordöst och skulle ansluta till östra stambanan i Gripenberg, men kom bara till Vireda. Lokala transporter och utfärdståg fick den att leva gott en tid men den tvingades förstås att läggas ned och hur omtalad den än är i vissa kretsar, saknade den mycket för att bli av mer än lokal betydelse.

Roligt att hitta den i alla fall. Det är inte omöjligt att det kan bli fler utflykter på den i framtiden, kanske upp till Landsjön eller ända till Vireda, men bara att ha fått upptäcka den så här av en slump är en god början.

Som jag även tidigare i denna synnerligen långa serie inlägg från min semesterresa på höglandet 2016 har infogat bilder som inte haft direkt med järnvägen att göra, kan jag ju avsluta också denna text med några sådana. Det får bli från Brunstorps gård, där glassen var okej och utsikten magnifik, men en bullrande motorväg på armlängds avstånd gör att platsen gör sig bättre på foto än under ett längre besök.

Se där ännu en anledning att lita mer på tusen ord än på en bild. :-)

 
 
 

Slutligen kan jag tillägga att jag vid min hemkomst några timmar senare, noterade att den första bil jag lade märke till hade registreringsnumret JGJ … , vilket sannerligen var en sån där osannolik tillfällighet ni vet, en sådan som bara inträffar oväntat men som med statistisk nödvändighet måste inträffa då och då.

 

 


 

Detta var sextonde delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.

  1. Prolog
  2. Borås–Nässjö 18 juliResan mot det höga landet.
  3. Stensjön–Vetlanda 18 juliDilemma med lyckligt slut.
  4. Vetlanda–Bergsnärle 18 juliSolen bryter genom molnen och höglandet börjar.
  5. Bergsnärle–Korsberga 19 juliUpp på spåret i den småländska skogen.
  6. Korsberga 19 juliEssensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
  7. Korsberga–Milletorp 19 juliPå andra sidan civilisationen.
  8. Milletorp–Ösjöbol 19 juliDet ljusa höglandet.
  9. Ösjöbol–Åseda 20 juliI den gassande ravinen.
  10. Åseda 20 juliDen tynande järnvägsknuten.
  11. Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juliEn bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
  12. Holsbybrunns industrispår 20-21 juliTåglöst industrispår.
  13. Holsbybrunns trafik 20-21 juliFolk och lokomotiv på spåret.
  14. Alseda–Vetlanda 20-21 juliSista cykeletappen, på sätt och vis.
  15. Vetlanda–Huskvarna 21 juliEn transportsträcka i nordvästra Småland.
  16. Jönköping–Huskvarna 22 juliAtt snubbla över en banvall.
  17. Huskvarna–Borås 22 juliMot hemmets härd ställs min färd.
  18. Epilog
600 mm, Huskvarna, Höglandet 2016, JGJ, Jönköping, Jönköping-Gripenberg, Jönköping-Vireda, Karolina L., Vättern, banvall, banvallscykling, fotografering, om mig, reseberättelse, skor,

Sista cykeletappen (på sätt och vis)

(Länkar till övriga texter om denna resa finns i slutet av inlägget. Denna text är tematiskt uppbyggd i så måtto att den rör sig västerut från Alseda till Vetlanda. Tiden är däremot nu liksom i de senaste inläggen en kombination av onsdag 20 och torsdag 21 juli.)

Min resa genom Småland började så smått närma sig slutet. Jag säger ”så smått”, för det finns händelser under hemresan som också är relevanta, men torsdagen den 21 juli skulle jag cykla till Vetlanda. Efter att ha beskådat tåget i Holsbybrunn gjorde jag först en tur till Alseda för att köpa glass hos Levanders igen. Det fanns någon annan anledning också, har jag för mig, men jag minns att jag så snart jag var i Alseda kände ungefär ”jaha, varför åkte du egentligen hit?”

Dagen före hade jag sökt möjliga platser att beskåda godståget på och då hamnat på Alseda station. Utsikten därifrån är ungefär som så här:

 

Alseda hembygdsförening har förstås märkt ut stationen – som ligger kvar i form av privatbostad – med en minnesskylt.

 

En rätt skön raksträcka, särskilt i sol, ligger här och jag hade nog varit inne på att slå mig ned här under torsdagen, men så blev det alltså inte.

 

Efter glassen i Alseda passerade jag Aspö. Även där hade hembygdsföreningen en skylt:

 

Utsikten är också mycket likartad. Alseda kyrka dominerar verkligen landskapsbilden, stor och högt belägen som den är!

 

Eftersom jag är så förtjust i de där tallarna som kantar järnvägarna här, måste jag foga in en sådan bild också i dag. :-)

 

I Holsbybrunn sken solen och jag tog en bild av sol och spår och blå himmel.

 

Här var jag nämligen tvungen att stanna till och för första gången under resan utföra en operation på cykel grå. Nog för att några små stag hade hamnat i olag tidigare, men det var enkelt ordnat. Nu hade jag varit oförsiktig när jag växlade ner och kedjan hoppade av. Att sätta tillbaka den är i grunden enkelt, men jag ville gärna göra det utan att bli alltför oljig om fingrarna. En pappersnäsduk mellan fingrarna och kedjan verkade lovande, men då fastnade näsduken mellan kedjan och kransen i stället. Suck…

Just då var jag i och för sig på väg österut, men en stund senare hade jag som sagt vänt i Alseda och for västerut. Det var också då som jag svängde in till Erikshjälpens stora anläggning och fotograferade det otrafikerade industrispårets ändpunkt. I samma veva fann jag en cykelbana därifrån till grannsamhället Sjunnen och fick en ganska trevlig stund på lokala cykelvägar och gator.

Annars var en stor fördel under denna resa, att den nya vägen från Vetlanda till Alseda gjorde att den gamla vägen var mindre trafikerad. Jag stördes inte av lika mycket motortrafik som jag tyvärr tvingats utstå tidigare somrar, utan vägarna hade egentligen varit cykelvänliga ända sedan jag svängt av rv 31 söder om Vetlanda tre dagar tidigare.

Vid Flugeby (ca 4 km från Vetlanda centrum) hamnade jag i en korsning som var så ny att den inte fanns med på mina kartor, varför jag blev stående ett par minuter, övervägande om jag skulle fortsätta på en görtråkig cykelbana eller ta en förmodligen trevligare omväg om Byestad norr om Emån. I samma korsning stod två andra cyklister och en mobiltelefon. De föreföll också diskutera vägen, men ungefär samtidigt som de gav sig av norrut över ån, gjorde jag detsamma. I efterhand har jag tänkt tanken att de kanske inte alls använde telefonen för att hitta vägar, utan var på jakt efter fiktiva dataspelsmonster… (Detta var nämligen en vecka då man talade som mest om sommarens fluga: ett dataspel som handlade om just det.)

Väl framme i Vetlanda stötte jag oväntat på en järnväg igen.

 

Till vänster (= söderut) försvann spåret in bakom ett staket.

 

Till höger fortsatte det in mellan några industrier och jag snart efter.

 

Här har jag cyklat runt ett par kvarter och tar en bild i motsatt riktning. Det nådde alltså till en växel mot en annan industri…

 

…men där jag stod i föregående bild passerade det gatan och slutade i en stoppbock.

 

Det var rätt roligt att se varningsskyltar för en järnväg som inte ens fortsätter tio meter på andra sidan gatan. Men visst, om man växlar ut gods från stickspåret i föregående bild, finns det ju en vits med att ha några extra meter att få rum med lok och några vagnar.

Allt detta handlar om Brunnsgårds industrispår som ansluter till Emådalsbanan inte långt från där jag tog första bilden en bit upp. Vetlanda har ett litet nät av industrispår som alltså inte är särskilt stort men det finns åtminstone, vilket ger hopp om framtiden för spårbunden godstrafik och Vetlanda som stad. Jämför exempelvis med stora städer som Växjö eller Borås där det i princip inte finns några industrispår alls längre.

Jag korsade Emådalsbanan ett par gånger till, men det var egentligen inte så intressant utan något som jag bara gjorde för att jag hade vägarna förbi. Sedan cyklade jag längs med Emån mot centrum och köpte middagssallad i en matbutik.

 

Det var gott om tid tills mitt tåg skulle gå mot Nässjö med vidare anslutning till Huskvarna där jag skulle stanna till på hemvägen. Ja, mer än två timmar hade jag nu att göra något av. Stationen kunde ju inte vara fel, så jag cyklade dit och öppnade min sallad. Mums, det var vad jag behövde, sex timmar efter frukost!

Medan jag satt där, kom ett tåg in. Jo, jag visste att tåg 7691 skulle komma så här dags. Det var bara det att jag inte prioriterade det, då jag hela dagen hade varit inställd på att ta nästa. Fotografera och lyssna kunde jag ändå göra.

 

Sedan slog det mig: vad kan hindra mig från att ta det här tåget till Nässjö? Jag kan lika gärna äta färdigt min sallad där som här, och man vet ju aldrig om nästa tur rentav blir inställd på samma sätt som i måndags… Dessutom händer det nog mer i Nässjö än i Vetlanda, och stationshuset i Nässjö ser trevligare ut än den svarta kolossen i Vetlanda.

Jag knölade därför ner salladen i väskan, rullade ombord cykeln på Y31 1404 Lina Sandell, hade en pratstund med tågvärden och åkte i väg som tåg nr 7692.

 
 
 

 

 


 

Detta var fjortonde delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.

  1. Prolog
  2. Borås–Nässjö 18 juliResan mot det höga landet.
  3. Stensjön–Vetlanda 18 juliDilemma med lyckligt slut.
  4. Vetlanda–Bergsnärle 18 juliSolen bryter genom molnen och höglandet börjar.
  5. Bergsnärle–Korsberga 19 juliUpp på spåret i den småländska skogen.
  6. Korsberga 19 juliEssensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
  7. Korsberga–Milletorp 19 juliPå andra sidan civilisationen.
  8. Milletorp–Ösjöbol 19 juliDet ljusa höglandet.
  9. Ösjöbol–Åseda 20 juliI den gassande ravinen.
  10. Åseda 20 juliDen tynande järnvägsknuten.
  11. Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juliEn bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
  12. Holsbybrunns industrispår 20-21 juliTåglöst industrispår.
  13. Holsbybrunns trafik 20-21 juliFolk och lokomotiv på spåret.
  14. Alseda–Vetlanda 20-21 juliSista cykeletappen, på sätt och vis.
  15. Vetlanda–Huskvarna 21 juliEn transportsträcka i nordvästra Småland.
  16. Jönköping–Huskvarna 22 juliAtt snubbla över en banvall.
  17. Huskvarna–Borås 22 juliMot hemmets härd ställs min färd.
  18. Epilog
Alseda, Alseda hembygdsförening, Alseda kyrka, Aspö, Emådalsbanan, Holsbybrunn, Höglandet 2016, Itino, Krösatåg, Vetlanda, Y31, cykel, industrispår, kyrka, plankorsningar, reseberättelse, stationshus,