Det är juldagseftermiddag och jag är på väg hem. Förra året var det redan mörkt när jag gjorde motsvarande resa men nu är det bara inledningen av skymningen. Resans första ben har lett mig på 3551 från Lerum till Göteborg utan något värt att nämna.
På Göteborg C har jag köpt två tidskrifter, för att läsa antingen på tåget eller vid något annat tillfälle, varpå jag har stigit ombord på tåg 7395, en helt vanlig X14 mot Borås.
Vad ska jag göra nu? Tja, jag plockar upp mobiltelefonen för att se vilka meddelanden som finns där. Liv har skickat ett tack för julklappen och Telia påminner mig om att ladda kontantkortet. (Jag gör det en gång i halvåret för 499 kr. Billigare telefon är svår att få, vilket jag säger som ett enkelt julklappstips.)
Felicia Ferreira, chefredaktör på Dagen, har också skrivit. Helt säkert är det ett automatgenererat meddelande, men det är en personligt hållen hälsning om en välsignad jul, var och hur jag än firar den.
Eftersom det faktiskt är jul och jag dessutom minns mina insikter från förra juldagen, tänker jag på de stackare som kanske bara får en enda julhälsning, den från Felicia Ferreira. Hur skulle det kännas, att inte ha någon mer än en tidningsprenumeration att luta sig mot på jul? Eländigt, blir min slutsats, och även om jag på sätt och vis är en ensam person, har jag just skilts från syskonbarn som tycks vara glada att se mig. I dag känner jag mig inte ensam, även om jag kan tyckas vara ensam.
*
Och så hörs en stark röst i högtalarna.
– Välkomna ombord på detta snygga tåg som ska ta oss till Borås!
Tonfallet är ännu personligare än Felicia Ferreiras och varje förnuftig människa måste le även åt de vanliga förhållningsreglerna för biljettköp och uppförande i tyst avdelning. (Jag kan inte göra tonfallet rättvisa, för hur kan någon människa göra det i skrift?)
– Tack för att du reser tillsammans, på detta tåg till Borås! Och, som sagt, vi är redan framme i Liseberg!
Till och med det strax följande utropet ”Dörrarna stängs” görs med personlig ton och professionell ackuratess (fastän jag minsann tror att det är lokföraren som ger det beskedet). Har man inte stigit på tåget med ett leende, klär det ansiktet nu. Varje annan hållning vore ett tecken på dumhet.
Men jag är inte dum, utan när tågvärden kommer gående, tackar jag för ett uppmuntrande välkomnande.
– Jag säger redan nu, fortsätter jag, att jag har en anslutning i Borås, med tåg mot Herrljunga. Om det mot all förmodan skulle bli något strul.
– Med det som går 36? Ja, det ska jag också med, så jag hoppas verkligen att vi kommer med det.
Vad skönt, tänker jag, att få göra henne sällskap också på sista etappen. Hon har ju humor och personlighet, hennes gröna hår står så bra mot den röda toppluvan och jag blir alldeles varm inombords.
*
(utsikt från Hindås station en mulen decemberskymning)
När vi en stund senare lämnar Hindås, går hon på nytt genom tåget för att kontrollera biljetter.
– Nya resande? frågar hon.
Jag och endast jag sitter i denna avdelning. Att jag inte är nypåstigen, vet hon ju, men när jag tittar upp, möts våra blickar.
– Neeej … säger jag och ser mig omkring. Inga nya resenärer här. Konstigt. Undrar vart de tog vägen …
Hon flinar mot mig och håller med. Sedan går hon vidare.
Suck …
*
I Borås byter jag tåg till 13844. Anslutningståget står inne långt i förväg, nästan öde. Jag slår mig ned på en lämplig plats och börjar bläddra i tidskriftsbilagan.
Strax före avgång fylls tåget på så att det nästan blir fullsatt. Många ska tydligen resa bort eller hem efter att ha firat julafton, julnatt och juldagsförmiddag i Borås, och så rullar tåget ut från centralen.
Vi hinner inte ens passera Borås övre innan samma glada stämma tar över högtalarsystemet. Denna gång är jag beredd och därtill sitter jag i en salong med gott om medresenärer. Tydligen är många av dem rena tråkmånsar, ty det är knappt någon som drar synligt på munnen.
Fel är det tydligen på kortläsaren.
– Mina maskiner är trötta, så jag gör bara en okulär besiktning av era biljetter, förklarar tågvärden.
Hon kommer gående genom salongen och tar sin uppgift på allvar. Noga studerar hon folks mobiltelefoner för att se att de betalat för sig. Inte någon verkar ha pappersbiljett och knappt någon har kort heller. Och så kommer hon till mig.
Jag har mitt västtrafikskort som gärna avläses med kortläsare, men inte ens med aldrig så starka ögon kan man avgöra att jag har betalat för mig. Det behövs inte heller.
– Hej igen, säger hon. Ja, att ditt kort fungerar har jag ju redan sett.
Jo, jag vill mena det.
När hon försvinner vidare med tomteluvan och det gröna håret är hon alltjämt lika leende som jag.
*
Resan tog slut i Ljung, som vanligt numera, och medan det gröna håret försvann norrut kunde jag fundera för mig själv.
Visst kan man känna sig uppmärksammad genom ett trevligt sms från tidningens chefredaktör. Visst kan man bli uppmuntrad av syskonbarnens uppskattning. Och visst var det fantastiskt kul när två av mina elever skickade en hälsning på själva julafton. Men jag tror nästan att det är precis lika härligt att bli uppmärksammad av en person som utför sitt arbete på ett personligt sätt.
Jag hoppas att någon som behövde det ännu mer än jag, tog tillfället i akt och värmdes av uppmärksamheten på de snygga tågen. För bättre än i dag blir det inte.
*
