Vad vore Sverige utan sina holländare? Ja, när jag är ute och cyklar i Småland på somrarna har det hänt mer än en gång att jag träffat på familjer som lämnat det tätbefolkade nederländska stadslandskapet och slagit sig ned i byar och samhällen i Sverige, öppnat kafé och hotell och på något sätt skapat sig en tillvaro som vore omöjlig om talet om avfolkningsbygdernas hopplöshet vore sant. Men ryktet om den svenska landsbygdens förestående död är uppenbarligen överdrivet.

På morgonen den 15 augusti 2014 lämnade jag därför med saknad konferensanläggningen Kullagården i Mariannelund, efter en härlig frukost och en titt på den charmiga utställningen innanför entrén.

 

Redan före frukost hade jag gjort ett besök på stationen för att studera morgontåget mot Hultsfred. (Jag hade fullt sjå att passa alla tåg på den här järnvägen under dessa dagar och slet verkligen ut min utskrivna papperskopia av grafen...) Först fastnade det fräscha stationshuset, där bara kontrastfärgade knutar saknas, på bild:

 

Jag hann också med att undersöka trafiken på spår 4...

 

...liksom rälernas ålder. 1930 är väl ganska gammalt, men inte på små banor som denna. Det finns äldre, ska ni veta.

 

Sedan kom alltså Y31 nr 1428 John Bauer som tåg nr 7663.

 
 

Så bar det i väg österut igen i flängande fart för att om möjligt hinna genskjuta godståg nr 6239 vid Emarpskorsningen. Tåget hade 10 vagnar och leddes av ett Td-lok nr 400 som hamnade på film men här på stillbild.

 
 

Det var väldigt vad det lät när det tåget gick förbi. Jag höll för ena örat, tänka sig... säger jag på filmen men konstaterar nu efteråt att ljudsignalerna från övergången är mer störande än tåget i sig.

Ja, sedan vände jag cykeln igen och for åter till km 58, alltså väster om Mariannelund, där jag vilade ut vid Högebro igen.

 

Samma Y31 1428 John Bauer passerade mig igen, nu som tåg 7666.

 

Över vattnet, på bron, under bron, rusade det på återresa mot Nässjö.

 

För mig var det ingen rast, utan jag fortsatte på cykeln mot den gamla stationen Vallnäs 4 km längre bort, alltså vid km 54.

 

Viadukten i bakgrunden hade jag tänkt att uppsöka för att fotografera tåg ifrån men det var lättare sagt än gjort att hitta dit och när jag väl var på plats hade tåget redan passerat. Det var tåg nr 7671 mot Oskarshamn som i form av Y31 1402 Pälle Näver här kör över plankorsningen intill sågverket i Vallnäs.

 

Sågverk har ju sin charm så det kan få hamna på bild också utan järnvägar.

 

Till bron kom jag en stund senare, klampade rakt genom en gård och tyckte att det såg ödsligt ut, men så småningom kom bonden ut och såg misstänksamt på mig. Men bara på håll, han försökte aldrig få kontakt med mig, utan jag kunde ta uppifrån-bilder av järnvägen i stället.

 

Lagom till att jag just gått därifrån, ledde mannen en lång rad av kreatur över stigen och jag kunde inte undvika att tänka tanken att det var en sån där sturig person som ville visa att jag inte hade där att göra utan försökte skrämmas med stora djur. I så fall... tja, jag har nog haft att göra med tillräckligt många kor och tjurar för att veta hur man kan handskas med dem. :)

 

Ute på den farliga landsvägen hade jag ytterligare 4 km till Ingatorp men jag hann inte mer än halvvägs innan jag såg något intressant i fjärran...

 

En järnvägsbank + en järnvägsbro = fotoobjekt. Här vid km 52 tog jag därför en promenad i skogsbryn och traktorspår (ty att gå på brukad jord är värre än spårspring!) och hittade en bro som säkert är typisk för sin klass:

 

Men jag tyckte nog bättre om järnvägen, för den var riktigt fin att se på.

 

Sedan fortsatte jag till Ingatorp och tillbringade två timmar eller mer där, men eftersom det inte är särskilt järnvägsanknutet hoppar jag över den hysteriska branten upp till Valbacken och utsikterna därifrån, de ålderdomliga och skruttiga husen kring torget, den välmenande men misslyckade begagnatmarknaden och allt annat som man kan reflektera kring i ett samhälle som egentligen är mest intressant just för att det verkar ha givit upp. Ingen framåtanda, inget framtidshopp, ingen fräschör – allt det som jag såg i Mariannelund och som lika gärna skulle kunna finnas i Ingatorp, låt vara i mindre format, saknades. Men jag har skrivit om Ingatorp förut så det är onödigt att jag upprepar mig.

Jag satt en god stund, lutad mot en stolpe, på Ingatorps hållplats. Jag hade sällskap av lite glaskross, fem parkerade cyklar och mig själv.

 

Lite bläddrande i en dålig bok blev det visserligen, men jag kunde inte ens ägna tiden åt att dingla med benen ty plattformen var för låg för det.

 

(Och det gör faktiskt ingenting alls, det erkänner jag. Tvärtom är det bara snyggt.)

Till slut, klockan 13.54 CEST, kom i alla fall tåg 7670 (i form av Y31 1402 förstås) och då hoppade cykel grå och jag ombord.

 

Nu hade jag cyklat längs Bockabanan, hela vägen mellan Eksjö och Hultsfred, i många olika, invecklade, upprepande smådelar under denna sommar. Jag hade klivit av tåg och på tåg, åkt hela sträckan och åkt en massa olika delsträckor. Över järnvägen och under järnvägen hade jag cyklat och gått, härs och tvärs hade jag beskådat, fotograferat och i ord kommenterat, så nu var jag trött.

"Krösatåg, tag mig hemåt!"


Detta är det nionde inlägget från resan till Hultsfred och därikring i augusti 2014. Tidigare skrivna inlägg är:

  1. Mot norra Småland – igen. (Borås–Hultsfred 12 augusti)
  2. På dressin till Målilla. (Hultsfred–Målilla 13 augusti)
  3. Hur dressinfärden slutade. (Målilla–Hultsfred 13 augusti)
  4. Ett mellanspel i Gårdveda. (Målilla–Gårdveda–Målilla 13 augusti)
  5. Sjumilaspår i sjumilaskog. (Hultsfred–Västervik 14 augusti)
  6. Vi drömmer lite till mans om Spångenäs. (Västervik–Hultsfred 14 augusti)
  7. "Ända till Mariannelund". (Hultsfred–Mariannelund 14 augusti)
  8. En afton i Mariannelund. (Mariannelund 15 augusti)
Bockabanan, Hultsfred 2014, Högebro, Ingatorp, Itino, Krösatåg, Mariannelund, NOJ, Nässjö-Oskarshamn, Vallnäs, Y31, bro, filmklipp, godståg, kilometerstolpe, reseberättelse, spårspring, stationshus,

På eftermiddagen den 14 augusti 2014 kom jag alltså [som tidigare beskrivits] cyklande till Mariannelund vid km 61. Först blev det ett litet inköp av lokalproducerade karameller och sedan ett besök på stationen.

Stationsområdet ser ut så här från väster, med järnvägen utanför bild till vänster.

 

Också på spårsidan såg det trevligt ut och väntande resenärer satt och stod lite varstans.

 

Spår nr 1 är ganska igenväxt...

 

Ovanstående bild visar också hur spår 3 och 4 ser ut: där växer sly och små björkar. Hm...

En översiktsbild över stationen med spåren:

 

På samma sätt som vid många av tidigare stopp på resan filmade jag ett passerande tåg och här kommer en bild ur den filmen:

 

Det var Y31 nr 1405 Emil i Lönneberga som stannade till som tåg nr 7672 mot Nässjö. På denna tur var det inte mindre än 15 påstigande passagerare och jag stod bara och gapade. Lägga ner tågtrafiken? Va? Det är ju en halv gummihjulsbuss bara från Mariannelund, konstaterade jag.


Innan jag fortsätter med järnvägstema, tänkte jag skriva lite om mitt intryck av Mariannelunds samhälle. Det var nämligen ovanligt gott och jag skulle gärna återvända och stanna några dagar. Först var det trevligt att se hur man något oväntat kombinerat turistinformationen med en av ortens berömdheter:

 

Sedan hade jag bokat bed-and-breakfast på Kullagården som visade sig hålla hotellstandard för priser som är lägre än nästan alla hotell jag känner. Yammi!

 

(Och jag tänkte att här skulle vi förstås ha bott, Lina och jag, i stället för att kinesa på ett skumt ställe utanför Hultsfred. Det var bara några hundra meter till stationen så vi hade förstås kunnat ta Krösatåg till smalspårståg och dressin.)

I själva stationshuset fanns, som kanske någon såg på en tidigare bild, både kafé och radiomuseum och på stationsområdet med omgivningar hade man en konstutställning som jag gärna hade velat ägna någon timme åt om jag hade haft tid.

 

Visserligen hade inte ortens à la carte-restaurang öppet den här kvällen men det fanns en pizzeria och utanför den kunde jag även beundra antikviteter.

 

Medan jag ringde ett födelsedagssamtal till min mor kunde jag beundra pietetsfullt bevarade industribyggnader.

 

Sedan gav jag mig av en bit ut på landet och passerade en mindre konsert på ett torg, massor av människor var i rörelse och jag kände att hallå, detta är ju en ort som nästa sommar skulle ha haft alla möjligheter att plocka mig på några tusenlappar till – om den hade haft tågen kvar.


Som jag hade konstaterat två dagar tidigare och antydde för någon vecka sedan fanns det en fin fotoplats vid Högebro och dit fick cykeln nu ta mig. På vägen cyklade jag förbi Hässleby kyrka, vackra sommaråkrar, ett grustag och mitt i nästan ingenstans en oväntad affär:

 

Sedan såg jag på bästa sätt att jag närmade mig järnvägen igen.

 

Med solen på väg ned stod jag så vid Högebro och njöt av den fina dammen.

 

Här går riksväg 40 över Bockabanan som går över Brusaån, vilket är ett arrangemang man inte ser på många håll.

 

Om jag är riktigt underrättad har här funnits en hållplats och en banvakt, det är väl hans stuga som syns på nästa bild.

 

Nu var det ganska många timmar sedan jag hade skilts från Lina i Västervik. Hon hade nog haft en skön eftermiddag där och jag hade väl inte haft det direkt oskönt på cykeln heller, men när det nu visade sig att hon skulle resa förbi med tåget samtidigt som jag skulle titta på tåget, blev det en händelse i sig. Jag filmade när tåg 7676 passerade västerut, vinkade och plockade ut följande bild:

 

Ja, sedan cyklade jag tillbaka till Mariannelund och sov några timmar...


Detta är det åttonde inlägget från resan till Hultsfred och därikring i augusti 2014. Tidigare skrivna inlägg är:

  1. Mot norra Småland – igen. (Borås–Hultsfred 12 augusti)
  2. På dressin till Målilla. (Hultsfred–Målilla 13 augusti)
  3. Hur dressinfärden slutade. (Målilla–Hultsfred 13 augusti)
  4. Ett mellanspel i Gårdveda. (Målilla–Gårdveda–Målilla 13 augusti)
  5. Sjumilaspår i sjumilaskog. (Hultsfred–Västervik 14 augusti)
  6. Vi drömmer lite till mans om Spångenäs. (Västervik–Hultsfred 14 augusti)
  7. "Ända till Mariannelund". (Hultsfred–Mariannelund 14 augusti)
Bockabanan, Emil i Lönneberga, Hultsfred 2014, Högebro, Itino, Karolina L., Krösatåg, Mariannelund, NOJ, Nässjö-Oskarshamn, Y31, bro, filmklipp, reseberättelse, stationshus,

När jag hade klivit av rälsbussen i Hultsfred den 14 augusti i år låste jag upp cykeln som stått parkerad vid stationshuset och gav mig genast av mot Mariannelund. Här skulle följas mera järnväg, men nu en normalspårig sådan...

Jag irrade först omkring i Hultsfreds utkanter och höll på att hamna vid fel bana (den mot Vimmerby–Bjärka-Säby–Linköping), vilket är lätt hänt på en ort där fem järnvägar löper samman. Sedan kom jag ut på stora landsvägen, och passerade över NOJ.

 

Efter att ha omväxlande cyklat i racerfart och svängt åt sidan för timmerbilar, tog jag av västerut. En stor skylt antydde vilka dagens besöksmål skulle bli:

 

(Det var kanske 25 km cykling, vilket tog mig nästan tre timmar. Det blev alltså ett och annat stopp på vägen...)

Eftersom möjligheten fanns, svängde jag in på en fin liten skogsväg och innan jag hamnade på rena stigar och intill en bullrande bergtäkt, cyklade jag över järnvägen igen vid km 78.

 

(Det är alltså 78 km från Nässjö, som är utgångspunkt för kilometerräkningen på denna bana.)

Innan jag visste ordet av var jag framme i Silverdalen och såg ett underligt fordon parkerat på ett stickspår.

 

I Silverdalen finns nämligen ett praktfullt industrispår som nu förekommer på ett par bilder. Först växeln från NOJ:

 

Här finns några vagnar parkerade och efter vad jag har läst mig till i någon postvagnstråd har vagnarna stått här ett tag.

 

Men ingen fara på taket – det går att komma runt dem...

 

Tvärsigenom villaområdet går spåret...

 

...innan det är framme på bruket.

 

Detta håller sig till och med med egen lokomotor. (Utöver den på nästa bild, såg jag en till inne på området.)

 

Härifrån cyklade jag mot hållplatsen för persontrafik och konstaterade att om nu samhället inte har råd att bedriva persontrafik på spåren, finns det resurser att lägga asfalt.

 

(Jo, jag vet att det är landstingets pengar i ena fallet och kommunens i det andra, men det är ju ingen naturlag att så måste vara fallet.)

Silverdalens station (för det är nog så den kallas när den kommuniceras ut till folket som ska använda den) är en bedrövlig historia. Den här typen av hållplatskur är meningslös, ty det blåser rätt igenom och ett enkelt plank vore att föredra.

 

Just här markeras km 74 och det är i en backe som lutar brant mot Nässjö. Till och med ett otränat öga kan se lutningen och det är inte så vanligt.

 

Silverån passeras snart på en idyllisk liten bro...

 

...varpå tågpassagerare liksom cyklister får lön för mödan.

 

Lönneberga ser ganska fint ut, där järnvägen kantas av den typiskt svenska hankgärdsgården (som åtminstone anses typiskt svensk; under min uppväxt i Västergötland var det stenmurar och taggtråd som var mest typiskt).

 

Själva hållplatsen (som jag tror har blivit flyttad; det fanns tecken på en äldre plattform strax öster om den nuvarande) ser ut ungefär som den i Silverdalen. Detta är nog en av de hållplatser som har minst antal resenärer; jag har sällan varit med om att någon klivit på här och tätorten Lönneberga är mycket liten.

 

En stund därefter befann jag mig kring km 69 eller 70 när ett av dagens tåg skulle passera.

Den här sommaren var jag i besittning av två kameror och under min förra resa till trakten (under andra hälften av juli) hade jag ofta fotograferat och filmat samtidigt. Nu hade jag tyvärr lagt den ena kameran på laddning innan jag åkte hemifrån och förstås glömt den där, så det blev till att välja: film eller stillbild... Filmklippen har fördelen att jag i efterhand kan höra mina kommentarer och minnas intrycken tydligare, men de lämpar sig inte alls lika väl för bloggen, framför allt för att bildkvaliten är ännu sämre på film än på stillbild. Därför blev det en ganska god bild på järnväg utan tåg:

 

...och sämre (ur filmen) på järnväg med tåg:

 
 

Jag kan i alla fall tala om att det till min glädje var favorittåget Y31 1427 Wendela Hebbe som passerade som tåg nr 7673 från Nässjö till Oskarshamn.

Sedan fortsatte jag på cykel genom tallskogen.

 

Jo, jag är svag för den här naturen, även om det delvis kommer sig av en bilresa jag gjorde i dessa trakter i juni 2012. Jag kan ha berättat om den förut, även i järnvägsbloggen, för ett av minnena från den är just hur Sofia och jag följde järnvägarna – först Nässjö–Vetlanda–Järnforsen på väg till Oskarshamn och sedan Hultsfred–Nässjö på återresan.

 

Här är klassiska Astrid Lindgren-trakter. Bullerbyn (där tv-filmerna spelades in) är ett exempel på hur man hela tiden spelar på traktens största kändis. Just från denna plats (utanför bild) går det förresten att skymta järnvägen och med en god kamera skulle man kunna få en rätt häftig bild av ett tåg, skulle jag tro.

 

Och så kom jag till den fina järnvägsövergången i närheten av Emarp.

 

Jag stannade till mitt på spåret ett ögonblick, som alltid med koll på tidtabellen, med ögon och öron vidöppna och benen i beredskap för hastig flykt.

 

(Precis som plankorsningen mellan Eksjö och Hult, några mil västerut, går landsvägen på tvären över järnvägen, en ganska ovanlig lösning men inte har jag något emot den.)

Sedan parkerade jag cykel grå i ljungen...

 

Vid km 64 fanns nämligen en av mina i förväg utsedda fotoplatser...

 

Härifrån skulle godståg nr 6324 inväntas. Återigen var det filminspelning som gällde men jag vill ändå inkludera några bilder i bloggen. Håll till godo:

 
 
 

13 vagnar långt var det, vilket jag tror är ovanligt mycket för det här tåget. Dessutom sägs vagnarna vara tungt lastade, varför man ibland behöver köra med dubbla lok. Med andra ord är det väl ingen större risk att banan skulle bli nedlagd utan persontrafik, men det är ju klen tröst för den som vill resa i dessa bygder.

För att jag skulle liksom Ida Svensson kunna säga de klassiska orden "ända till Mariannelund" återstod nu bara några kilometer. Dessa avverkade jag snabbt och utan dramatik, men vad som hände när jag kommit fram ska jag återkomma till i morgon.


Detta är det sjunde inlägget från resan till Hultsfred och därikring i augusti 2014. Tidigare skrivna inlägg är:

  1. Mot norra Småland – igen. (Borås–Hultsfred 12 augusti)
  2. På dressin till Målilla. (Hultsfred–Målilla 13 augusti)
  3. Hur dressinfärden slutade. (Målilla–Hultsfred 13 augusti)
  4. Ett mellanspel i Gårdveda. (Målilla–Gårdveda–Målilla 13 augusti)
  5. Sjumilaspår i sjumilaskog. (Hultsfred–Västervik 14 augusti)
  6. Vi drömmer lite till mans om Spångenäs. (Västervik–Hultsfred 14 augusti)
Astrid Lindgren, Bockabanan, Emarp, Hultsfred, Hultsfred 2014, Itino, Krösatåg, Lönneberga, NOJ, Nässjö-Oskarshamn, Silverdalen, Sofia F., Wendela Hebbe, Y31, bro, cykel, filmklipp, fotografering, godstrafik, godståg, industrier, kilometerstolpe, landsvägar, reseberättelse, stickspår, väntkurer,