För två år sedan besökte jag Båstad vid tre dagar i augusti och två enstaka dagar i oktober och november. Då var det full fart på Båstad station. Midsommardagen 2017 var det synnerligen stillsamt. Jag lägger upp ett stort antal bilder här, och kommenterar bara ett par av bilderna. Det finns nämligen inte mycket att kommentera, utan läsaren kan själv få instämma i att det på många sätt ser ut precis som när stationen var i bruk.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En glaskonstnär – ganska skicklig, sade mig lokalbefolkningen – har numera flyttat in i stationshuset.

Den 13 december, men vilket år? *tar fram almanackan* Jaha, 2015 var det en söndag så då är det väl det som gäller. :)

 
 

Det är lite komiskt att byggföretaget fortfarande vill göra reklam för sig, när plattformen också är så att säga nedlagd.

 

Redan för två år sedan förutsåg jag detta: resterna av det gamla industrispåret med 600 mm spårvidd är numera den enda återstående järnvägen i centrala Båstad.  Så lär det fortsätta vara, för tills man i någon framtid eventuellt lägger om gatan (den så kallade Stationsterrassen), torde spåren få ligga kvar.

 
 
 

Min resa till Båstad helgen 23-25 juni 2017 finns beskriven i fyra texter:

  1. Fyllot i Veddige
  2. Regnet vid Finnsbo
  3. Återbesök på stationen
  4. Nytt och grått i Båstad
600 mm, Båstad, Båstad 2017, nedläggning, reseberättelse, rivning, stationshus,

Att snubbla över en banvall

Det här inlägget skulle kunna handla om hur Karolina och jag satt på en strand vid Vättern och studerade kartor över Småland. Det skulle också kunna handla om hur vi åt en härlig middag i Tändsticksområdet på fiskretaurangen Pescatore. En annan utgångspunkt vore en runda bangolf som var helt jämn tills jag satte en sensationell spik på sjuttonde hålet. Jag skulle också kunna beskriva en välförtjänt, smältande glass framför den formidabla utsikten på Brunstorps gård i Huskvarnas utkanter.

Men ska det handla om järnvägar, får mitt dygn i Huskvarna koncentreras kring cykelbanan mellan tvillingstäderna.

Det hör egentligen inte till saken, hur intressant det än är, att man kan hamna i en cykelviadukt under järnvägen.

 

Inte heller är Jönköpings strandpromenad relevant ens när en västtrafiksregina svischar förbi.

 

Till saken hör däremot att cykelbanan genom Huskvarna har en intressant utformning. Den ligger liksom nedsänkt i en klyfta mellan gatorna.

 

Så här brukar cykelvägar generellt inte se ut.

 

Det är nästan så att det känns bra att ta av sig skorna och gå barfota en stund…

 

För i nästa stund ligger vägen upphöjd på ett sätt som liknande vägar inte plägar.

 

Stundom löper cykelvägen spikrak och har en karakteristisk bredd.

 

På andra platser har den en kurvradie som är som gjord inte bara för cyklar…

 

…eller löper över broar som förefaller alltför avancerade för enkom cykeltrafik.

 
 

Då är det inte utan att skribenten funderar. Kan detta ha varit en banvall? Kan detta vara den för Vista och angränsande områden historiskt betydelsefulla järnvägen? Kan detta ha varit Jönköping-Gripenbergs Järnväg?

Funderingen förstärks av att en tämligen stillsam genomfartsgata genom Huskvarnas norra del råkar heta Gripenbergsgatan och se ut så här:

 

Ja, visst är det så. Diverse sökningar på webben bekräftar aningen. Jönköping–Gripenbergs Järnväg, med signaturen JGJ, det endast 600 mm breda smalspåret som i början av 1900-talet gladde en hel bygd och Huskvarnafabriken dessutom, löpte fram genom nejden just här. På den tiden var det nämligen en ”nejd” och inte några villakvarter. Järnvägen byggdes för att vara en genväg från Jönköping mot nordöst och skulle ansluta till östra stambanan i Gripenberg, men kom bara till Vireda. Lokala transporter och utfärdståg fick den att leva gott en tid men den tvingades förstås att läggas ned och hur omtalad den än är i vissa kretsar, saknade den mycket för att bli av mer än lokal betydelse.

Roligt att hitta den i alla fall. Det är inte omöjligt att det kan bli fler utflykter på den i framtiden, kanske upp till Landsjön eller ända till Vireda, men bara att ha fått upptäcka den så här av en slump är en god början.

Som jag även tidigare i denna synnerligen långa serie inlägg från min semesterresa på höglandet 2016 har infogat bilder som inte haft direkt med järnvägen att göra, kan jag ju avsluta också denna text med några sådana. Det får bli från Brunstorps gård, där glassen var okej och utsikten magnifik, men en bullrande motorväg på armlängds avstånd gör att platsen gör sig bättre på foto än under ett längre besök.

Se där ännu en anledning att lita mer på tusen ord än på en bild. :-)

 
 
 

Slutligen kan jag tillägga att jag vid min hemkomst några timmar senare, noterade att den första bil jag lade märke till hade registreringsnumret JGJ … , vilket sannerligen var en sån där osannolik tillfällighet ni vet, en sådan som bara inträffar oväntat men som med statistisk nödvändighet måste inträffa då och då.

 

 


 

Detta var sextonde delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.

  1. Prolog
  2. Borås–Nässjö 18 juliResan mot det höga landet.
  3. Stensjön–Vetlanda 18 juliDilemma med lyckligt slut.
  4. Vetlanda–Bergsnärle 18 juliSolen bryter genom molnen och höglandet börjar.
  5. Bergsnärle–Korsberga 19 juliUpp på spåret i den småländska skogen.
  6. Korsberga 19 juliEssensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
  7. Korsberga–Milletorp 19 juliPå andra sidan civilisationen.
  8. Milletorp–Ösjöbol 19 juliDet ljusa höglandet.
  9. Ösjöbol–Åseda 20 juliI den gassande ravinen.
  10. Åseda 20 juliDen tynande järnvägsknuten.
  11. Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juliEn bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
  12. Holsbybrunns industrispår 20-21 juliTåglöst industrispår.
  13. Holsbybrunns trafik 20-21 juliFolk och lokomotiv på spåret.
  14. Alseda–Vetlanda 20-21 juliSista cykeletappen, på sätt och vis.
  15. Vetlanda–Huskvarna 21 juliEn transportsträcka i nordvästra Småland.
  16. Jönköping–Huskvarna 22 juliAtt snubbla över en banvall.
  17. Huskvarna–Borås 22 juliMot hemmets härd ställs min färd.
  18. Epilog
600 mm, Huskvarna, Höglandet 2016, JGJ, Jönköping, Jönköping-Gripenberg, Jönköping-Vireda, Karolina L., Vättern, banvall, banvallscykling, fotografering, om mig, reseberättelse, skor,

Den tynande järnvägsknuten

(Länkar till övriga texter om denna resa finns i slutet av inlägget. Det var nu middagstid onsdagen den 20 juli och jag befann mig mitt i Småland, i det nordöstligaste hörnet av Kronobergs län.)

Jag gjorde som kvällen före och cyklade raskt från utkanten av Ösjöbol till Åseda. Den här gången var det tidigare på dagen, halv tolv eller så, och jag var inte lika genuint trött i kroppen. Däremot var jag hungrig så jag uppsökte en av ortens restauranger. Just som jag stod i begrepp att äta middag på ett genomsnittligt hak, kom jag på att det ju fanns ett matställe i själva stationshuset och det kunde ju vara på sin plats att gynna detta.

– Jag tänkte äta lunch här, sade jag, för jag ser att ni serverar mat.
– Vi har sallad, paj och bakad potatis, så om något av det duger.

Det var kanske inte det bemötande man förväntar sig. Var lite positiv för sjutton! tänkte jag.

Stationshuset är förhållandevis välbevarat utvändigt men på insidan kan man inte gissa sig till dess stationshistoria. Ja, om man inte räknar denna målning som hänger på en vägg:

 

Salladen var god, men om den var bättre än genomsnittet vet jag inte. Så snart jag hade ätit – och druckit tre stora glas vatten – lämnade jag restaurangen och började fotografera omgivningen.

 

Den stora stationsplanen har en gång innehållit en omfattande bangård. Härifrån gick tåg till Vetlanda–Nässjö, till Sävsjöström–Orrefors–Nybro–Kalmar, på smalspår till Klavreström–Braås–Växjö och likaledes på smalspår till Virserum–Målilla–Hultsfred–Västervik.

När SJ lade ner sitt sista genuina smalspår, det mellan Växjö och Västervik, på 80-talet hade väl ingen kunnat tro att det var just den banan som i dag skulle vara Åsedas mest livaktiga. Så är det emellertid, för medan inga tåg går härifrån till Vetlanda och normalspåret söderut är rivet sedan länge, går det i alla fall turisttåg till Viserum och banan ligger hela vägen till Västervik. Några bilder från stationsområdet:

 
 
 
 

Åsedas motsvarighet till andra orters små runda fontäner är en liten rund vändskiva.

 

Men vad var det för spårvidd på den? Jag måttade med handen men kände mig inte säker. Äh, jag får plocka fram skorna igen!

 

Också den lilla gångvägen föreföll ha samma ”spårvidd”. En rolig detalj!

 

Sedan cyklade jag några hundra meter därifrån och upplevde fler gamla minnen från mitt besök här i juni 2013. Möjligen minns någon att det var i Åseda som den här bloggens historia började.

 

Från landsvägsviadukten kan man ana stationsområdet enligt följande:

 

Att skåda ner på de båda spåren här är närmast unikt. Eller vad tycks?

 

Kan man se något liknande i Sverige? Det finns ett litet antal platser där flera spårvidder möts, men varken i Bor eller i Uppsala kan man få den här vyn. Hur är det i Fågelsta eller i Munkedal? Det skulle möjligen vara där, eller vid någon av stationerna längs det småländska smalspåret: Hultsfred, Jenny och Västervik.

Till sist en titt på banan mot Korsberga och Vetlanda, där den försvinner i väster.

 

I fjärran kan man se kilometerskylt 73 (Åseda är km 73,6), men nu tyckte jag att jag var klar med den här järnvägen för denna gång.

Jag hade bestämt mig för att resa åt ett annat håll. Från Åseda skulle jag cykla norrut, tämligen rakt norrut. Det skulle ge mig en eftermiddag utan järnvägar, men det kunde väl vara trevligt ändå?

 

 


 

Detta var tionde delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.

  1. Prolog
  2. Borås–Nässjö 18 juliResan mot det höga landet.
  3. Stensjön–Vetlanda 18 juliDilemma med lyckligt slut.
  4. Vetlanda–Bergsnärle 18 juliSolen bryter genom molnen och höglandet börjar.
  5. Bergsnärle–Korsberga 19 juliUpp på spåret i den småländska skogen.
  6. Korsberga 19 juliEssensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
  7. Korsberga–Milletorp 19 juliPå andra sidan civilisationen.
  8. Milletorp–Ösjöbol 19 juliDet ljusa höglandet.
  9. Ösjöbol–Åseda 20 juliI den gassande ravinen.
  10. Åseda 20 juliDen tynande järnvägsknuten.
  11. Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juliEn bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
  12. Holsbybrunns industrispår 20-21 juliTåglöst industrispår.
  13. Holsbybrunns trafik 20-21 juliFolk och lokomotiv på spåret.
  14. Alseda–Vetlanda 20-21 juliSista cykeletappen, på sätt och vis.
  15. Vetlanda–Huskvarna 21 juliEn transportsträcka i nordvästra Småland.
  16. Jönköping–Huskvarna 22 juliAtt snubbla över en banvall.
  17. Huskvarna–Borås 22 juliMot hemmets härd ställs min färd.
  18. Epilog
 
891 mm, Höglandet 2016, Nässjö-Åseda, VHVJ, Vetlanda-Åseda, kilometerstolpe, om bloggen, reseberättelse, skor, Åseda,