Just som vintern sent omsider hade blivit vår och just som våren om bara en vecka skulle slå om till den historiskt heta försommaren 2018, var jag hemma i socknen på besök. Det kom att bli något av en järnvägshistorisk exkursion.

Den 27 april steg jag av bussen just innanför östra sockengränsen och gick några hundra meter. Där fick jag se tågen strömma förbi med ett par minuters mellanrum på en mycket levande järnväg.

 
 

Nästa dag tog jag en promenad i socknens västra delar, i syfte att titta på ett torp som var till salu. Torpet var inget att ha men jag hamnade på en liten väg som traktens bönder och älgjägare refererar till som "banvallen". Det gör de för att det är en banvall. :-)

Den västra sockengränsen går i bakgrunden, just där banvallen kröker åt vänster:

 

Jag hann också befinna mig nästan exakt däremellan, alltså i socknens mitt. Här har minnet av den nedlagda banan inte upprätthållits förrän på senare tid. Först placerades för några år sedan en röd informationsskylt intill vägen där den korsade banan. Nu såg jag för första gången att man någon gång under förra året har kompletterat den med en imponerande, stilenlig men något skämtsam varningsskylt.

 

(Socknen i fråga är Segerstad. Den trafikerade järnvägen är Västra stambanan och den icke längre med järnvägsfordon trafikerade är LSSJ.)

891 mm, LSSJ, Lidköping-Skara-Stenstorp, Lummerilund, Regina, Segerstad, VSB, Västra stambanan, X40, banvall, minnestavla, plankorsningar, skylt,

För två år sedan besökte jag Båstad vid tre dagar i augusti och två enstaka dagar i oktober och november. Då var det full fart på Båstad station. Midsommardagen 2017 var det synnerligen stillsamt. Jag lägger upp ett stort antal bilder här, och kommenterar bara ett par av bilderna. Det finns nämligen inte mycket att kommentera, utan läsaren kan själv få instämma i att det på många sätt ser ut precis som när stationen var i bruk.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En glaskonstnär – ganska skicklig, sade mig lokalbefolkningen – har numera flyttat in i stationshuset.

Den 13 december, men vilket år? *tar fram almanackan* Jaha, 2015 var det en söndag så då är det väl det som gäller. :)

 
 

Det är lite komiskt att byggföretaget fortfarande vill göra reklam för sig, när plattformen också är så att säga nedlagd.

 

Redan för två år sedan förutsåg jag detta: resterna av det gamla industrispåret med 600 mm spårvidd är numera den enda återstående järnvägen i centrala Båstad.  Så lär det fortsätta vara, för tills man i någon framtid eventuellt lägger om gatan (den så kallade Stationsterrassen), torde spåren få ligga kvar.

 
 
 

Min resa till Båstad helgen 23-25 juni 2017 finns beskriven i fyra texter:

  1. Fyllot i Veddige
  2. Regnet vid Finnsbo
  3. Återbesök på stationen
  4. Nytt och grått i Båstad
600 mm, Båstad, Båstad 2017, nedläggning, reseberättelse, rivning, stationshus,

Att snubbla över en banvall

Det här inlägget skulle kunna handla om hur Karolina och jag satt på en strand vid Vättern och studerade kartor över Småland. Det skulle också kunna handla om hur vi åt en härlig middag i Tändsticksområdet på fiskretaurangen Pescatore. En annan utgångspunkt vore en runda bangolf som var helt jämn tills jag satte en sensationell spik på sjuttonde hålet. Jag skulle också kunna beskriva en välförtjänt, smältande glass framför den formidabla utsikten på Brunstorps gård i Huskvarnas utkanter.

Men ska det handla om järnvägar, får mitt dygn i Huskvarna koncentreras kring cykelbanan mellan tvillingstäderna.

Det hör egentligen inte till saken, hur intressant det än är, att man kan hamna i en cykelviadukt under järnvägen.

 

Inte heller är Jönköpings strandpromenad relevant ens när en västtrafiksregina svischar förbi.

 

Till saken hör däremot att cykelbanan genom Huskvarna har en intressant utformning. Den ligger liksom nedsänkt i en klyfta mellan gatorna.

 

Så här brukar cykelvägar generellt inte se ut.

 

Det är nästan så att det känns bra att ta av sig skorna och gå barfota en stund…

 

För i nästa stund ligger vägen upphöjd på ett sätt som liknande vägar inte plägar.

 

Stundom löper cykelvägen spikrak och har en karakteristisk bredd.

 

På andra platser har den en kurvradie som är som gjord inte bara för cyklar…

 

…eller löper över broar som förefaller alltför avancerade för enkom cykeltrafik.

 
 

Då är det inte utan att skribenten funderar. Kan detta ha varit en banvall? Kan detta vara den för Vista och angränsande områden historiskt betydelsefulla järnvägen? Kan detta ha varit Jönköping-Gripenbergs Järnväg?

Funderingen förstärks av att en tämligen stillsam genomfartsgata genom Huskvarnas norra del råkar heta Gripenbergsgatan och se ut så här:

 

Ja, visst är det så. Diverse sökningar på webben bekräftar aningen. Jönköping–Gripenbergs Järnväg, med signaturen JGJ, det endast 600 mm breda smalspåret som i början av 1900-talet gladde en hel bygd och Huskvarnafabriken dessutom, löpte fram genom nejden just här. På den tiden var det nämligen en ”nejd” och inte några villakvarter. Järnvägen byggdes för att vara en genväg från Jönköping mot nordöst och skulle ansluta till östra stambanan i Gripenberg, men kom bara till Vireda. Lokala transporter och utfärdståg fick den att leva gott en tid men den tvingades förstås att läggas ned och hur omtalad den än är i vissa kretsar, saknade den mycket för att bli av mer än lokal betydelse.

Roligt att hitta den i alla fall. Det är inte omöjligt att det kan bli fler utflykter på den i framtiden, kanske upp till Landsjön eller ända till Vireda, men bara att ha fått upptäcka den så här av en slump är en god början.

Som jag även tidigare i denna synnerligen långa serie inlägg från min semesterresa på höglandet 2016 har infogat bilder som inte haft direkt med järnvägen att göra, kan jag ju avsluta också denna text med några sådana. Det får bli från Brunstorps gård, där glassen var okej och utsikten magnifik, men en bullrande motorväg på armlängds avstånd gör att platsen gör sig bättre på foto än under ett längre besök.

Se där ännu en anledning att lita mer på tusen ord än på en bild. :-)

 
 
 

Slutligen kan jag tillägga att jag vid min hemkomst några timmar senare, noterade att den första bil jag lade märke till hade registreringsnumret JGJ … , vilket sannerligen var en sån där osannolik tillfällighet ni vet, en sådan som bara inträffar oväntat men som med statistisk nödvändighet måste inträffa då och då.

 

 


 

Detta var sextonde delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.

  1. Prolog
  2. Borås–Nässjö 18 juliResan mot det höga landet.
  3. Stensjön–Vetlanda 18 juliDilemma med lyckligt slut.
  4. Vetlanda–Bergsnärle 18 juliSolen bryter genom molnen och höglandet börjar.
  5. Bergsnärle–Korsberga 19 juliUpp på spåret i den småländska skogen.
  6. Korsberga 19 juliEssensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
  7. Korsberga–Milletorp 19 juliPå andra sidan civilisationen.
  8. Milletorp–Ösjöbol 19 juliDet ljusa höglandet.
  9. Ösjöbol–Åseda 20 juliI den gassande ravinen.
  10. Åseda 20 juliDen tynande järnvägsknuten.
  11. Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juliEn bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
  12. Holsbybrunns industrispår 20-21 juliTåglöst industrispår.
  13. Holsbybrunns trafik 20-21 juliFolk och lokomotiv på spåret.
  14. Alseda–Vetlanda 20-21 juliSista cykeletappen, på sätt och vis.
  15. Vetlanda–Huskvarna 21 juliEn transportsträcka i nordvästra Småland.
  16. Jönköping–Huskvarna 22 juliAtt snubbla över en banvall.
  17. Huskvarna–Borås 22 juliMot hemmets härd ställs min färd.
  18. Epilog
600 mm, Huskvarna, Höglandet 2016, JGJ, Jönköping, Jönköping-Gripenberg, Jönköping-Vireda, Karolina L., Vättern, banvall, banvallscykling, fotografering, om mig, reseberättelse, skor,