Ibland är det för roligt.  Här satt jag vid kyrkkaffet och pratade med en man som jag talat med vid dussintals fikan.  "Vad ska du göra i sommar då?" frågade han.  Det var ju inte första gången jag fick den frågan, så jag sade som det var, att jag skulle åka tåg.  Då visar det sig, att han var son till en järnvägare och tidigare bosatt i Nässjö.
 
Det blev ett långt samtal, om lite lösryckta järnvägar och förstås om Nässjö stad och station.  En konkret och jättebra idé till ett bland mina bekanta inte helt obekant litterärt projekt, gav samtalet mig också.  Så det kan bli, en helt vanlig söndag.  :)
 
(Angående rubriken: även förra söndagen hade jag ett trevligt järnvägssamtal.  Det börjar bli en trevlig vana.)
Nässjö, kyrkkaffe, möten,

Dagens lilla forskningsprojekt fick bli att ta reda på vilka av Götalands järnvägar som ligger mer än 250 meter över havet.  Svaret blev att det fanns några stycken, men inte mer.

Från Nässjö leder sex normalspåriga banor: till Jönköping, Mjölby, Hultsfred, Vetlanda, Alvesta och Vaggeryd.  De är förstås alla belägna över 250 m-nivån på delen närmast Nässjö (eftersom Nässjö ligger gott och väl 280 meter över havet).

Det finns också ett ganska gott stycke av sträckan Vetlanda-Åseda som ligger såpass högt.  Den sträckan är visserligen avstängd, men icke nedlagd, så den duger.  Om jag ska vara noggrann, är det rentav så att den är uppdelad i två, eftersom det först finns någon kilometer järnväg just söder om Korsberga samhälle som ligger högt men sedan avbryts genom att sänka sig under 250 meter, innan banan fortsätter högt till Åsedas utkanter.

Vidare fanns det två korta snuttar just utanför Mullsjö som låg högt, men de var verkligen korta.  Nästan lika korta var de delar av smalspåret Åseda-Hultsfred som låg tillräckligt högt.  De utgjorde sammanlagt bara någon kilometer och ligger strax öster om Åseda samhälle.

Mer än så var det inte, om jag inte har glömt någon järnväg (vilket i just det här fallet inte verkar särskilt troligt).

Nedanstående karta visar de betydande sträckorna ovan.  Gröna partier ligger mer än 250 m över havet.  Streckade linjer är järnvägar.

 

Varför i hela friden får man för sig att göra en sån här undersökning?  Tja, de som vet, får fortsätta att veta.  Övriga får fortsätta att undra.  Men det var ett trevligt sätt att kombinera två intressen till ett. :)

250 m över havet, Korsberga, Nässjö, kartor, Åseda,

Nej, inga bilder eller berättelser från Lerum, även om det råkade vara just en plats för skratt i dag.  Det automatiska hållplatsutropet utbrast nämligen: "Nästa station Lerum-lerum."  Nåväl, precis som automatiken borde ha tagit en sak i taget, börjar väl även jag från början.


 

Jag gjorde en dagsutflykt till Alingsås i dag, för att köpa en dator.  Men det blev ingen dator, det fanns ingen dator, det var inte ens nån dator...  Då kunde jag ju passa på att åka lite tåg i stället.

På Alingsås station (där spåren är under ombyggnad, eller om det snarare är perrongen som är under ombyggnad) satte jag mig på pendeltåget till Göteborg.  Ett nytt och fräscht tåg av modellen X61 som var så nytt att det till och med kändes på lukten.  Var det ny plast det doftade?  Och häftigt var det också att kunna gå rakt igenom nästan hela tåget utan dörrar som skymde sikt – eller ljud. 

Däremot undrar jag fortfarande varför stolarnas ryggstöd var så höga.  För att skapa avskildhet i morgonrusningen kanske?
 
Den här pendelsträckan har jag aldrig åkt annat som en del av Västra stambanan, så det var intressant att få stanna till på alla mellanstationer.  Tävlingen om snyggast stationshus vanns tveklöst av Norsesund.
 
Under dessa skyltar har jag aldrig haft nöjet att vandra.  Dessa spår tillhör ju just Alingsåspendeln, som för övrigt är den äldsta av stadens numera tre pendeltågslinjer.
 
Cool buffert på ett X61.  Påminner starkt om min skrivare här intill. :)
 
Många lokaltåg blir det.  Olika modeller, men målade i Västtrafiks färger blir alla moderna motorvagnar förvillande lika.
 

Med buss tog jag mig vidare till Mölnlycke.  Måndag-fredag går det just nu inte att åka västtågen österut från Göteborg, då byggnadsarbeten ger spårbrist på Göteborg C.  Regionaltågen till Borås är dessutom lågprioriterade, för inte många reser den sträckan, sannolikt beroende på att motorvägsbussarna går minst en i halvtimmen och är betydligt snabbare.  Det var väl därför som tjejen hos Västtrafik vid terminalen i Göteborg tittade så konstigt på mig när jag undrade hur man tog sig till Mölnlycke och när tågen gick därifrån till Borås...

Mölnlycke är intressant (om än inte helt unikt), för där går järnvägen högt ovan bussar och stationshus.

Kanske inte så intressant, utan snarast erbarmligt tråkig, är spårlösningen.  Rakt, rakt, så rakt det kan bli.  Säkert effektivt, men framför allt, ja, tråkigt...
 

Jag promenerade omkring en stund och kom till Mölnlycke fabriker (ja, "stadsdelen" heter så officiellt).  Det ser inte ut att vara mycket till fabrik idag, men det ligger granne med järnvägen, med bara en smal bilväg emellan, och med forsar och dammar uppströms.  Det måste ha varit en god plats för tidiga industrier.

Den här bilden kanske antyder det, men än tydligare blir det på plats: till höger om fotografen finns ett ganska brett område utan byggnader, vatten eller vägar.  Kan det ha legat en bangård här?  Med åtminstone ett stickspår ned till industribyggnaderna i bakgrunden?

Vy åt andra hållet (inte lika farligt nära rälsen!).  Det är nästan så att jag kan se växlande små ånglok här, under 1900-talets första decennier...
 
Det finns en helt annan del av Mölnlycke station.  Några hundra meter öster om dagens station och bussterminal, ligger det gamla stationshuset än så länge kvar.  Och på något sätt trivs jag bättre med både stationshus och spår när de ligger i lummig grönska som på den här bilden.
 
Och så slog det mig till sist, att jag inte hade ätit något sedan frukost och den låg vid det här laget långt tillbaka.  Så det fick bli till att köpa en ta med-måltid från stationen till tåget.  Kladdigt och dant, men mättade gjorde det.  Thailändsk inspiration sades det finnas i grytan och det är möjligt att det dolde sig lite sådant bland all såsen.  Starkt och hett var det i alla fall och det duger väl.  För även om jag av alla möjliga anledningar inte kan tänka mig att resa till sydostasien, behöver jag ju inte kritisera deras matlagning.
 
Rävlanda station ser ut så här från ett tågfönster.  Detta är också ett charmigt litet stationshus, som jag hoppas får stå kvar och inte bli rivet av någon klåfingrig administratör på Jernhusen.

Det är nämligen så, att stationshus och banvaktsstugor inte får säljas för att rustas till bostäder.  Det gäller alldeles oavsett hur lite trafikerad järnvägen är, eftersom det tydligen enligt lag är så att den som köper ett sådant hus för att bo i, i efterhand kan kräva att Trafikverket åtgärdar bullerstörningarna.  Galet, verkligen helt galet...

Sista bilden får bli från Borås C.  Här går också många västtåg, men till skillnad från i Göteborg, är det de lite äldre X11-X14 (bara inredningen skiljer dessa modeller) som samlas här, för att gå till Varberg, Herrljunga-Uddevalla, samt Mölnlycke-Göteborg.  Jag måste säga, att medan pendeltågen från Göteborg ser mer ut som rymdskepp, ser dessa ut som tåg.  Och det tycker jag nog faktiskt mer om.

(Inom parentes kan jag ju tillägga att det var Asea som byggde de snygga motorvagnarna, medan rymdskeppen mestadels har byggts av franska Alstom och tyska Bombardier, om än med lite svensk hjälp i ett fall.)

 

 


 

Till sist slår det mig att en helt annan sak som var bra med den här lilla turen, var att jag äntligen fick börja använda upp mina födelsedagspengar.  Nu är det bara att resa vidare för resten av pengarna.  Vart färden går då?  Tja, den som tittar förbi här, får snart veta...

1435 mm, Alingsåspendeln, Borås C, GBJ, Göteborg C, Göteborg-Borås, Mölnlycke, Norsesund, Rävlanda, Västra stambanan, Västtrafik, motorvagnar, reseberättelse, stationshus, västtågen,