Jag hade nu en hel massa blogginlägg att skriva, för vid min hemkomst hade jag bara hunnit publicera det allra första, den så kallade prologen.  Ja, tänkte jag, det skulle säkert bli ett tiotal texter.  Resan till Småland, ett inlägg om varje dag, kanske ett extra vardera om Stensjön, Korsberga och Holsbybrunn…  Ja, ett tiotal alltså.  Så icke, ty detta är nummer arton…  Även om jag har skrivit dem i förväg, så att jag kunnat tidsinställa publiceringen för att sprida ut dem lite i tiden, har jag ett par gånger suttit i princip en hel dag och bara tittat på bilder, försökt minnas och formulerat mig.

Men är det verkligen värt besväret, detta att ge sig ut med tält och sovsäck, en överlastad cykel och jakt på mat och sovplats?  Det kan man verkligen fråga sig, vilket också var vad jag gjorde. 

Under nu fyra somrar har jag gjort diverse cykelresor i södra Sverige.  Jag har gjort en resa genom norra Småland i största allmänhet, jag har gjort två vändor för att dokumentera Eksjö–Hulstfred, jag har cyklat härs och tvärs över Hallandsås och jag har följt bandelen Vetlanda–Åseda till platser där ingen människa satt sin fot på många år.

Har jag inte rest ensam så har jag lockat med mina stackars vänner till Virserum och Båstad, Ohs bruk och Västervik eller tvingat dem att ta omvägar förbi semaforer, olycksplatser och igenväxta stationer.

Vad ger dessa projekt mig, vad ger det människor omkring mig och vad ger det världen som helhet?  Ska jag strunta i cykeln, eller i tältet, eller i att följa en eller två järnvägar varje sommar?  Måhända är det rentav detta att skriva långrandiga blogginlägg som är överflödigt?

Ja, det frågade jag mig när jag kom hem för snart två veckor sedan och än mer nu när jag är mentalt helt utsliten av allt detta skrivande som mest tjänar till att förankra mina upplevelser så att jag inte glömmer dem.  Gott så, men kanske behöver jag inte vara så utförlig.  Möjligen är det mer meningsfullt att vara kreativ på andra sätt, eller strunta i alltsammans och bara cykla för att det är skönt, ta tåget när jag faktiskt ska någonstans, bara skriva sådant jag tycker är roligt.  Inte överdriva så att jag ständigt och jämt hamnar på en perrong i Nässjö.

 

Nu tar jag i alla fall semester från bloggen.  I några dagar åtminstone, men det kan säkert bli veckor eller månader också.  Om jag inte kommer på något viktigt att berätta…

 

 


 

Detta var den artonde och sista delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.

  1. Prolog
  2. Borås–Nässjö 18 juliResan mot det höga landet.
  3. Stensjön–Vetlanda 18 juliDilemma med lyckligt slut.
  4. Vetlanda–Bergsnärle 18 juliSolen bryter genom molnen och höglandet börjar.
  5. Bergsnärle–Korsberga 19 juliUpp på spåret i den småländska skogen.
  6. Korsberga 19 juliEssensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
  7. Korsberga–Milletorp 19 juliPå andra sidan civilisationen.
  8. Milletorp–Ösjöbol 19 juliDet ljusa höglandet.
  9. Ösjöbol–Åseda 20 juliI den gassande ravinen.
  10. Åseda 20 juliDen tynande järnvägsknuten.
  11. Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juliEn bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
  12. Holsbybrunns industrispår 20-21 juliTåglöst industrispår.
  13. Holsbybrunns trafik 20-21 juliFolk och lokomotiv på spåret.
  14. Alseda–Vetlanda 20-21 juliSista cykeletappen, på sätt och vis.
  15. Vetlanda–Huskvarna 21 juliEn transportsträcka i nordvästra Småland.
  16. Jönköping–Huskvarna 22 juliAtt snubbla över en banvall.
  17. Huskvarna–Borås 22 juliMot hemmets härd ställs min färd.
  18. Epilog
Höglandet 2016, cykel, om bloggen, om mig, reseberättelse,

Mot hemmets härd ställs min färd…

Efter att Lina och jag den 22 juli hade cyklat fram och åter längs Vättern mellan Huskvarna och Jönköping (vilka tillsammans med Gränna gör Jönköpings kommun unik som den enda med tre städer i samma kommun, men det är sannerligen en parentes), gjorde vi sällskap till tåget.  Det var en riktigt skön utmaning för benen att trampa uppför backarna till Huskvarna station, särskilt som jag visste att jag nu var inne på de sista kilometerna med så tung last.

Där kom ett litet godståg med åtta vagnar, förmodligen från Jönköpings godsbangård, och bromsade in för att ställa sig i slutet av mötesspåret.  Hoppas att det inte fortsätter till Tenhult, sade jag, för då blir mitt tåg försenat.

 
 

Men så blev det inte, utan snart susade Västtågs Regina nr 3265 in på spår 2.  Vi sade adjö, jag baxade upp cykeln igen och så avgick tåg nr 7296 mot Göteborg.  

Jag såg ut över Vättern och försökte må bra.  Det är i allmänhet lätt att göra det när man har Vättern i närheten.

 
 
 

Det hade verkligen varit ett avkopplande dygn hos Lina, vilket inte hindrade att jag såg fram emot att komma hem.  I ett roligt samtal med receptionisten på Ädelfors folkhögskola hade jag fått veta att hon inte alls var från Holsbybrunn.  Det var hennes man som var från trakten och själv kom hon från Skövde.  Hon trivdes bra i Småland, men konstaterade ungefär ”det är alltid lite lättare att andas när man kommer upp mot Falbygden och ser slätten”.

Kan det ha varit något i stil med detta hon menade?

 

(En av södra Skaraborgs höga kullar, halvvägs mellan platåbergen och det egentliga höglandet.  Kan det måhända vara Varkullen utanför Vartofta?)

Efter ännu en rask vändning i Falköping, var jag snart i Herrljunga för ett sista tågbyte.  Det blev en god stunds väntan, under vilken jag hann besöka butiken, råka passera en lustig karta (om vilken jag kanske skriver en annan gång) och notera en för mina ögon ovanlig gäst: ett så kallat SJ X 3000.

 

(X12 3215 väntar på avgång som tåg 3839 från spår 3.  SJ:s sommarsnabbtåg 466 från Strömstad vänder på spår 1 för att gå mot Stockholm.)

Ja, och så upp på ännu ett tåg.  Min kära cykel hade under denna resa fått åka upphängd i hörnet av en X11/X14, hjälpligt fäst en halvtrappa upp på två Reginor, liggande i bagageutrymmet till en ersättningsbuss, bestämt fäst i längsriktningen i en Itinos låggolvsavdelning, samt osäkert lutad mot ett hörn av en icke ombyggd X14.  Nu fick den hänga nära golvet på en X12.  Mycket ska en cykel uppleva på semester med mig!

 

Men tåget kom fram, jag klev av för sista gången, tog cykeln med mig och vinkade farväl.

 

Härmed var resan slut, kameran färdig, och skribenten trött.  Hem och sov med dig nu!

 

 

Nästa inlägg blir det sista.  Där förekommer nästan inga bilder utan bara utrymme för reflektion.

 

 


 

Detta var sjuttonde delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.

  1. Prolog
  2. Borås–Nässjö 18 juliResan mot det höga landet.
  3. Stensjön–Vetlanda 18 juliDilemma med lyckligt slut.
  4. Vetlanda–Bergsnärle 18 juliSolen bryter genom molnen och höglandet börjar.
  5. Bergsnärle–Korsberga 19 juliUpp på spåret i den småländska skogen.
  6. Korsberga 19 juliEssensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
  7. Korsberga–Milletorp 19 juliPå andra sidan civilisationen.
  8. Milletorp–Ösjöbol 19 juliDet ljusa höglandet.
  9. Ösjöbol–Åseda 20 juliI den gassande ravinen.
  10. Åseda 20 juliDen tynande järnvägsknuten.
  11. Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juliEn bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
  12. Holsbybrunns industrispår 20-21 juliTåglöst industrispår.
  13. Holsbybrunns trafik 20-21 juliFolk och lokomotiv på spåret.
  14. Alseda–Vetlanda 20-21 juliSista cykeletappen, på sätt och vis.
  15. Vetlanda–Huskvarna 21 juliEn transportsträcka i nordvästra Småland.
  16. Jönköping–Huskvarna 22 juliAtt snubbla över en banvall.
  17. Huskvarna–Borås 22 juliMot hemmets härd ställs min färd.
  18. Epilog
Borås C, Falköping-Nässjö, Green cargo, Herrljunga, Huskvarna, Höglandet 2016, Jönköpingsbanan, SJ, SJ 3000, Vättern, X12, cykel, godståg, om mig, reseberättelse, västtågen,

Att snubbla över en banvall

Det här inlägget skulle kunna handla om hur Karolina och jag satt på en strand vid Vättern och studerade kartor över Småland. Det skulle också kunna handla om hur vi åt en härlig middag i Tändsticksområdet på fiskretaurangen Pescatore. En annan utgångspunkt vore en runda bangolf som var helt jämn tills jag satte en sensationell spik på sjuttonde hålet. Jag skulle också kunna beskriva en välförtjänt, smältande glass framför den formidabla utsikten på Brunstorps gård i Huskvarnas utkanter.

Men ska det handla om järnvägar, får mitt dygn i Huskvarna koncentreras kring cykelbanan mellan tvillingstäderna.

Det hör egentligen inte till saken, hur intressant det än är, att man kan hamna i en cykelviadukt under järnvägen.

 

Inte heller är Jönköpings strandpromenad relevant ens när en västtrafiksregina svischar förbi.

 

Till saken hör däremot att cykelbanan genom Huskvarna har en intressant utformning. Den ligger liksom nedsänkt i en klyfta mellan gatorna.

 

Så här brukar cykelvägar generellt inte se ut.

 

Det är nästan så att det känns bra att ta av sig skorna och gå barfota en stund…

 

För i nästa stund ligger vägen upphöjd på ett sätt som liknande vägar inte plägar.

 

Stundom löper cykelvägen spikrak och har en karakteristisk bredd.

 

På andra platser har den en kurvradie som är som gjord inte bara för cyklar…

 

…eller löper över broar som förefaller alltför avancerade för enkom cykeltrafik.

 
 

Då är det inte utan att skribenten funderar. Kan detta ha varit en banvall? Kan detta vara den för Vista och angränsande områden historiskt betydelsefulla järnvägen? Kan detta ha varit Jönköping-Gripenbergs Järnväg?

Funderingen förstärks av att en tämligen stillsam genomfartsgata genom Huskvarnas norra del råkar heta Gripenbergsgatan och se ut så här:

 

Ja, visst är det så. Diverse sökningar på webben bekräftar aningen. Jönköping–Gripenbergs Järnväg, med signaturen JGJ, det endast 600 mm breda smalspåret som i början av 1900-talet gladde en hel bygd och Huskvarnafabriken dessutom, löpte fram genom nejden just här. På den tiden var det nämligen en ”nejd” och inte några villakvarter. Järnvägen byggdes för att vara en genväg från Jönköping mot nordöst och skulle ansluta till östra stambanan i Gripenberg, men kom bara till Vireda. Lokala transporter och utfärdståg fick den att leva gott en tid men den tvingades förstås att läggas ned och hur omtalad den än är i vissa kretsar, saknade den mycket för att bli av mer än lokal betydelse.

Roligt att hitta den i alla fall. Det är inte omöjligt att det kan bli fler utflykter på den i framtiden, kanske upp till Landsjön eller ända till Vireda, men bara att ha fått upptäcka den så här av en slump är en god början.

Som jag även tidigare i denna synnerligen långa serie inlägg från min semesterresa på höglandet 2016 har infogat bilder som inte haft direkt med järnvägen att göra, kan jag ju avsluta också denna text med några sådana. Det får bli från Brunstorps gård, där glassen var okej och utsikten magnifik, men en bullrande motorväg på armlängds avstånd gör att platsen gör sig bättre på foto än under ett längre besök.

Se där ännu en anledning att lita mer på tusen ord än på en bild. :-)

 
 
 

Slutligen kan jag tillägga att jag vid min hemkomst några timmar senare, noterade att den första bil jag lade märke till hade registreringsnumret JGJ … , vilket sannerligen var en sån där osannolik tillfällighet ni vet, en sådan som bara inträffar oväntat men som med statistisk nödvändighet måste inträffa då och då.

 

 


 

Detta var sextonde delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.

  1. Prolog
  2. Borås–Nässjö 18 juliResan mot det höga landet.
  3. Stensjön–Vetlanda 18 juliDilemma med lyckligt slut.
  4. Vetlanda–Bergsnärle 18 juliSolen bryter genom molnen och höglandet börjar.
  5. Bergsnärle–Korsberga 19 juliUpp på spåret i den småländska skogen.
  6. Korsberga 19 juliEssensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
  7. Korsberga–Milletorp 19 juliPå andra sidan civilisationen.
  8. Milletorp–Ösjöbol 19 juliDet ljusa höglandet.
  9. Ösjöbol–Åseda 20 juliI den gassande ravinen.
  10. Åseda 20 juliDen tynande järnvägsknuten.
  11. Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juliEn bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
  12. Holsbybrunns industrispår 20-21 juliTåglöst industrispår.
  13. Holsbybrunns trafik 20-21 juliFolk och lokomotiv på spåret.
  14. Alseda–Vetlanda 20-21 juliSista cykeletappen, på sätt och vis.
  15. Vetlanda–Huskvarna 21 juliEn transportsträcka i nordvästra Småland.
  16. Jönköping–Huskvarna 22 juliAtt snubbla över en banvall.
  17. Huskvarna–Borås 22 juliMot hemmets härd ställs min färd.
  18. Epilog
600 mm, Huskvarna, Höglandet 2016, JGJ, Jönköping, Jönköping-Gripenberg, Jönköping-Vireda, Karolina L., Vättern, banvall, banvallscykling, fotografering, om mig, reseberättelse, skor,