Häromdagen var jag ute och åkte tåg här i trakten. Det var ett vanligt länståg på en enkelspårig bana, alltså ett sådant tåg som brukar komma exakt i tid. Den här dagen blev det inte så, av skäl som jag fann intressanta.

Jag visste på förhand att vi skulle möta ett visst tåg på en viss station. Oväntat nog fanns inget tåg inne på denna station och ganska snart meddelade ombordpersonalen att vi hade blivit stående i väntan på mötande tåg. Nåja, så kan det väl vara ibland och med ungefär fem minuters försening kom det mötande tåget in och vi rullade i väg.

Så gick det en stund och vi for med god fart vidare på linjen. Plötsligt bromsade emellertid lokföraren, först lätt och sedan kraftigt till stopp mitt på en vägkorsning. Detta var inte normalt insåg jag och blev än mer nyfiken när jag från min sista vagn hörde att det var något rabalder längre fram. Det gick en minut och det gick två, kanske tre eller fyra, varpå färden återupptogs.

Väl framme vid slutstationen inledde jag ett samtal med tågvärden och undrade vad som hade inträffat...

Det visade sig då, att det på den aktuella platsen hade befunnit sig en ung man som uppvisade ett underligt beteende. Han hade suttit på en sten intill spåret, mycket närmare än han borde. Ja, han satt visserligen inte i vägen för tåget men situationen var otäck för lokföraren och skulle kunna ha blivit farlig för den unge mannen.

Situationen hade uppfattats av det tåg vi mötte tidigt under min resa, och var alltså orsaken till att detta blivit försenat. Nu upprepades den när vi kom dit. "Min" lokförare hade blivit varskodd av sin kollega och var alltså beredd på en potentiell fara på platsen. När han insåg att samma person betedde sig på samma opassande sätt på samma plats, fick alltså även han stanna till och uppmana den felande mannen att flytta sig.

(Jag ska väl nämna att ingen inblandad hade tolkat mannen som självmordskandidat – "i så fall hade han nog legat på spåret", sade min sagesman – för då hade man kanske handlat på annat sätt.)

Varför berättar jag då detta? Jo, efter några uppmärksammade personpåkörningar i vintras (höstas?) skapades en instruktion om att varje obehörigt spårbeträdande skulle anmälas till trafikledningen. Trafiken skulle då genast stoppas och polis kallas till platsen. Först sedan polisen konstaterat att spåret var fritt, skulle trafiken kunna återupptas.

Ett sådant handlande vore emellertid orimligt. Det sker tyvärr massor av obehörigt spårspring varje dag, varav en hel del upptäcks av järnvägspersonal. Om instruktionen följdes, skulle man dagligen få ett otal trafikstopp på en timme eller två och det säger ju sig självt att det skulle bli ohanterligt och under sådana förutsättningar skulle det i längden vara omöjligt att bedriva tågtrafik i Sverige.

Nej, det enda rätta är att handla just så som man gjorde vid händelsen häromdagen. När personalen på ett tåg upptäcker en potentiell fara, meddelas följande tåg som därmed är förberett på situationen. Naturligtvis skulle man kunna komplettera med ett samtal till lämplig instans om, man kan misstänka att personen man sett behöver hjälp från någon annan myndighet.

Jag är långtifrån alltid positiv till uttrycket "sunt förnuft", men i just denna fråga bör det åtminstone vägas in. Det finns nämligen inte en enda användare av kollektivtrafik som hellre skulle se att man tog till storsläggan när det räcker med att vicka lite på skruven för att få den på plats...

(Men eftersom det utanför branschen säkert finns någon anhängare av paragrafrytteri som tycker att tågpersonalen ändå gjorde fel, låter jag bli att redogöra närmare för tid och plats för händelsen i fråga...)

försening, otidsenliga bestämmelser, plankorsningar, regler, spårspring, tågmöte,

Det talas ofta om att järnvägsvärlden har en extremt skev könsfördelning och att nästan bara män intresserar sig för järnvägar och tåg. Mycket är nog sant, men det är lätt att dra för långtgående slutsatser av ett sådant förhållande.

Hur det nu är, satt jag och studerade webbplatsen till Anten–Gräfsnäs järnväg (AGJ). När jag såg detta blev jag glad:

 

Det vore så enkelt att kalla detta för "familjebiljett". Men även om de flesta grupper om 2 vuxna och 2 barn är en familj och många av dessa rentav är kärnfamiljer modell 1A, finns det också många undantag.

Här visar AGJ att alla sällskap är välkomna – alldeles oavsett hur sällskapets medlemmar är relaterade. Tack för det!

AGJ, Anten–Gräfsnäs, hbtq, museijärnväg,

Rent järnvägstekniskt kan ett tåg bestå av endast ett lok, eller en liten enkel rälsbuss. Men i allmänt tal tänker man sig kanske att ett tåg är lok och ett antal vagnar. I så fall skulle minsta möjliga tåget vara ett lok och en vagn. Om då loket är litet och vagnen kort – tja, då får man ett litet tåg...

Eftersom jag visste att större delen av sovtåget från O-ringenstaden hörde hemma hos Bergslagernas järnvägssällskap i Göteborg, men det lilla dieselloket och byffévagnen skulle till Landeryd, tänkte jag att det skulle vara roligt att se detta sistnämnda lilla tåg. Så i förrgår den 27 juli 2015 lämnade jag växlingen och sovvagnarna därhän, även om det säkerligen hade varit intressant att se, och tog cykel grå till en gammal favoritplats.

 

Där satt jag på en stubbe och hade sms-kontakt med min kompis som bor granne med spåret och några minuter efter att tåget passerat hennes balkong, lyste plankorsningslamporna med fast sken.

 

Snart började de blinka igen och visade att tåget hade passerat korsningen så att bommarna gått upp, varpå ett förskräckligt brummande varskodde på ännu ett sätt att tåget var på väg mot kurvan.

Och så dök det upp – nästan precis så snyggt som jag hade trott. Ja, kolla bara!

 

Om vi hade fler små tåg på våra spår, skulle människor vara på bättre humör och samhället gladare, det tror jag minsann.

 

Det tog 20 sekunder från första anblicken tills tåget hade passerat mig...

 

...och precis en minut ytterligare innan det försvann ur sikte.

 

Hej då för den här gången. Nu går minnet av O-ringen och lägger sig...

BAJ, Borås-Alvesta, Gånghester, Hanna L, Landeryds järnvägsmuseum, O-ringen, T23, museitåg, signal,