När man som jag tycker om språk och järnvägar, finns det få uttryck som är mer irriterande än detta. En "tågstation", vad är det? Jo, det är klart att jag förstår vad det betyder; vem gör inte det? Problemet är att det ord som använts sedan 1800-talets första järnvägar, är järnvägsstation.

Det finns många skäl som anförs till varför man på senare år allt oftare börjat använda tågstation i stället. Det är ett kortare ord, det är bildat analogt med busstation, polisstation och taxistation, det är en anglicism i form av en direktöversättning från engelskans "train station".

Några direkta argument för denna nybildning har jag inte hört. Det är alltså, vad jag vet, ingen som direkt uppmanat till att byta ut järnvägsstation mot tågstation utan "det har bara blivit så". Efter att ämnet diskuterats intensivt i några trådar på Postvagnen de senaste dagarna länkades det därifrån till engelska Wikipedia, vars artikel om järnvägsstationer har rubriken "Train station".

Det visade sig att exakt samma diskussion förekommit i den engelskspråkiga världen: engelskans hävdvunna begrepp är railway station (brittisk engelska) och railroad station (amerikansk engelska) men på båda sidor om Atlanten har traditionalisterna utmanats av nybildningen train station. Av någon anledning (förmodligen slumpen) skapades wikipediaartikeln med rubriken train station och den har fått stå kvar. Artikelns diskussionssida lyfter fram många argument för både det ena eller andra, bland annat byggda på Wikipedias egna förhållningssätt, såsom principen om minsta möjliga förvåning (det vanligast använda begreppet ska vara huvudrubrik).

Ett argument som inte är överförbart till svenskan, är engelskans speciella språksituation där två mer eller mindre jämbördiga språkområden har skilda begrepp. Lika givet som railway är för engelskspråkiga i Europa, är railroad för en amerikan. Genom att använda "train station" kommer man bort från det problemet. Men, där fanns också det riktigt dumma argumentet att "eftersom det heter busstation, måste det ju heta tågstation. Man säger ju inte gatustation för den plats där bussen stannar." Om man för fram ett sådant argument har man inte bara missuppfattat frågan, man uppvisar också usla kunskaper i trafikhistoria (järnvägen kom före busstrafiken) och har den visserligen vanliga men inte alls korrekta uppfattningen att olika begrepp måste utvecklas på samma sätt.

En god tanke i sammanhanget, är att folk i allmänhet alltid kallat platsen där tågen stannar för "stationen". Det har alltid varit självklart vad man menar med det och någon precisering har inte behövts. Först på senare år, med resecentrer och bussterminaler i såväl större som mindre samhällen, har det uppstått ett behov av att precisera vilken station man menar. Därav ordet "tågstation", fastän det är ett fult (en subjektiv bedömning, visst, men sådana har också ett värde) och ohistoriskt (vilket däremot är helt objektivt) begrepp.

Det var en händelse som såg ut som en tanke att jag just i dag tittade inom en bokhandel i stan och på pysselhyllan hittade denna bok:

 

Det där såg ju lite intressant ut och jag började bläddra. Men vad hittade jag?

 

Isch då. Ett diskvalificerande uttryck? Ja, kanske, för det heter ju järnvägsstation...

 

böcker, järnvägsstation, om mig, språk,

När cykel grå och jag hade klivit ombord på tåg 7670 i Ingatorp strax före klockan två svensk sommartid den 15 augusti 2014, satte jag mig och funderade. Det var förmodligen sista gången som jag hade tillbringat några dagar cyklande i den här delen av Sverige, i den nordöstra del av Småland som snart skulle vara utan persontåg.

 

Först kunde jag tänka på just den här fyradagarsresan. Dess bästa stunder hade jag utan tvekan upplevt på dressinen mellan Hultsfred och Målilla. Att trampa fram där i den frid som bara en svensk skog kan ge, där det mullrande dånet från stål mot stål inte störde mer än en aning, det var... ja, det var helt fantastiskt skönt. Fortfarande nästan fyra månader senare kan jag i kroppen och själen känna det regelbundna trampandet med friska fötter, det taktfasta dunkandet av skenskarvar och den ljumt nordiska sommarvinden. Det var en upplevelse som liksom alla hänryckande erfarenheter förstås inte kan med ord beskrivas. Åk dit och upplev den själv!

Sedan kunde jag tänka på hur tråkigt det var att veta att det inte kan bli några fler resor i den här trakten.  Allt på grund av att den personförande tågtrafiken nu läggs ned.  Livet blir liksom lite tommare och fattigare på det sättet...

Jag såg också ut genom fönstret, på det som mer än något annat gör oss till världens rikaste. Skogen ger oss mycket – men vad kan möjligen vara mer värdefullt än en åker som håller på att skördas?

 

Medan bonden just öster om Eksjö förmodligen såg på vädret med en längtan efter stadigt solsken, såg jag på det med fascination. Den här dagen innehöll alla varianter. Några regndroppar hade jag sett förut och bilden ovan låter ana att det fanns möjligheter för fler sådana. På Nässjö centralstation var det i alla fall uppehåll.

 

Ganska länge väntade jag på mitt anslutande tåg mot Västergötland och även om jag har glömt anledningen till att inte ta första bästa tåg, antar jag att skälet var någon bytesteknisk finess som jag spanat reda på i en närstudie av tidtabeller.

I väntan på tåg 17296 mot Göteborg (denna dag Regina X50 3290, vilket väl inte intresserar just någon) kunde jag ta en bild från övergången, den långa gångbron som binder samman plattformarna med Nässjös västra och östra delar.

 

När tåget gick fick jag möta ytterligare några människor på denna resa. Det var väl till exempel här som jag lämnade min plats åt en mor och ett barn som behövde den bättre. Jag vill också minnas att de knappa två timmar som det tog till Herrljunga innehöll iakttagelser av hur en del människor har förtvivlat svårt att tala med varandra och i stället kallar på ombordpersonalen för att reda ut något som lika enkelt och mycket trevligare skulle redas ut med en fråga till en medpassagerare.

Det stora regnet mötte jag i Jönköping och någonstans där såg jag en kyrkogård och fotograferade genom mitt fönster. Det är inte järnvägen här som kommer att förlora sin trafik men till andra kyrkogårdar kommer man snart inte längre med tåg. Kopplingen är kanske långsökt, men även långsökta tankegångar har ibland sitt värde.

 

Himlen, husen, gatorna – allt fick sin prägel av de grå molnen.

 

(Ovanstående bildserie är liksom nästa tagen från höger till vänster, för att spegla den geografiska verkligheten. För att se bilderna i större format kan man förmodligen högerklicka och öppna bilden separat.)

Genom en glasruta som blev allt våtare och immigare såg jag snart Vättern. Längs dess stränder låg vid min förra resa stadsbefolkningen och badade i sol och vatten. Denna dag badade ingen.

 

Men solen bryter genom molnen på andra sidan sjön, där Småland blir Västergötland.

 

(Jag känner människor som blir alldeles till sig när de ser en regnbåge, men låt mig påstå att den reaktionen mest är ett symptom på att de är utomhus för sällan...)

Nu är emellertid detta en järnvägsblogg i första hand så här kommer ett par motorvagnar från Herrljunga. Kinnekullebanans Y31 nr 1418 till höger; till vänster står ett tåg ur X11-serien (som alltså lika gärna kan vara en X12 eller X14!).

 

Också i Herrljunga höll jag mig någon timme eller så. Man kan göra många saker där och just denna spännande fredagkväll cyklade jag omkring lite och gjorde väl en eller annan iakttagelse som kan bli en passage i någon roman en dag men i järnvägsbloggen hör de av flera anledningar inte hemma.

Jag kan däremot inte låta bli att lägga in ytterligare tre bilder som kanske inte är så spännande men som jag ändå kan tycka platsar ur ett rent fotografiskt perspektiv.

 
 
 

Ja, så kom jag hem från den sista av mina sommarresor. Borås såg ut som det brukar, med ett stationshus helt inbäddat och fult men det skulle väl bli bättre... någon gång...

 
  

Detta är det tionde och sista inlägget från resan till Hultsfred och därikring i augusti 2014. Tidigare skrivna inlägg är:

  1. Mot norra Småland – igen. (Borås–Hultsfred 12 augusti)
  2. På dressin till Målilla. (Hultsfred–Målilla 13 augusti)
  3. Hur dressinfärden slutade. (Målilla–Hultsfred 13 augusti)
  4. Ett mellanspel i Gårdveda. (Målilla–Gårdveda–Målilla 13 augusti)
  5. Sjumilaspår i sjumilaskog. (Hultsfred–Västervik 14 augusti)
  6. Vi drömmer lite till mans om Spångenäs. (Västervik–Hultsfred 14 augusti)
  7. "Ända till Mariannelund". (Hultsfred–Mariannelund 14 augusti)
  8. En afton i Mariannelund. (Mariannelund 15 augusti)
  9. Sista morgonen längs Bockabanan. (Mariannelund–Ingatorp 15 augusti)
Eftersom denna resa på många sätt är en fortsättning på den resa jag gjorde till trakten ett par veckor tidigare, kompletterar jag med en länk till det inlägg då jag sammanfattade den resan i sin tur:
Bockabanan 2014 – sammanfattande länklista.
Bockabanan, Bockabanan 2014, Borås C, Falköping-Nässjö, Herrljunga, Hultsfred 2014, Ingatorp, Itino, Jönköping, Jönköpingsbanan, NOJ, Nässjö, Nässjö-Oskarshamn, Regina, VHVJ, X10-serien, dressin, fotografering, kyrkogård, möten, nedläggning, reseberättelse, skördetröska, väder, åkrar,