Martina och jag känner inte varandra särskilt väl, för även om vi hade setts en tre-fyra gånger visste hon inte att jag var intresserad av järnvägar och jag inte att hon var byggnadsingenjör. Så när vi åt lunch tillsammans i går, kom vi till en början att tala om helt andra saker. Hon hade cyklat längs Kattegattsleden genom Halland och nordvästra Skåne och det var då lämpligt att jag berättade att jag i somras hade cyklat på Hallandsås för att dokumentera den snart stängda järnvägen.

Att Martina inte visste särskilt mycket om vare sig den nya tunneln eller den gamla järnvägens sträckning längs Sinarpsdalen var förstås inte oväntat, för det är ju inte många som gör det.

I stället sade hon helt oväntat:
– Men jag har gått längs Västkustbanan från Kungsbacka till Eldsberga.

Jag blev smått chockad, för det är en sträcka på nästan fjorton mil, och vem skulle göra en sådan vandring utan att ha ett grundmurat järnvägsintresse? Det visade sig nu att det var just grunden som var anledningen. Som nybliven ingenjör hade hon som en av sina första uppgifter fått i uppdrag att i sällskap med några kolleger undersöka alla trummor under banan. De hade visserligen inte gått varje meter, men eftersom det fanns mängder av stora och små trummor, hade de inte kunnat köra bil särskilt långa sträckor. Oftast hade de fått parkera på en plats, gått en kilometer åt vardera hållet och sedan kört ett par kilometer till nästa avsnitt med trummor under banken.

De hade fotograferat varje trumma och det hade ingått i uppdraget att där så var möjligt krypa igenom dem för att på så vis göra en närmare inspektion. Ofta hade det varit omöjligt att gå bredvid banan, varför de hade gått på spåret och sedan fått hasa ned för banken – ibland flera meter – och sedan klättra upp igen. Visst hade de haft tidtabeller, men den stämde ju inte alltid och godstågen kunde komma mer eller mindre när som helst, så de hade haft en tågvakt med sig och regelbundet fått höra ropet "Tåg!" och slänga sig åt sidan.

– Tågen låter ju inte, utan man hör bara att det susar när de närmar sig. Jag drömde mardrömmar om det där susandet efteråt.

Så berättade Martina och jag blev avundsjuk. Inte så mycket för att det finns folk som jobbar på spåren – hade jag velat verka inom järnvägsbranschen hade jag ju kunnat bli lokförare eller tågklarerare – utan för att någon som egentligen inte är specialiserad på järnvägar råkar hamna där av en tillfällighet.

Och bara en sådan sak som att prata med en människa som faktiskt vet var Eldsberga ligger. Det finns det knappast någon utanför lokalsamhället som gör. Ja, om man inte råkar ha ett grundmurat intresse för järnvägar då, vill säga...

 

(Markarydsbanan viker av från Västkustbanan vid Eldsberga mellan Halmstad och Laholm.)

 

(...och syns här på lite håll.)

Eldsberga, Eldsberga–Hässleholm, Hallandsås, Hallandsås 2015, Markarydsbanan, Martina Ö, VKB, Västkustbanan, om mig, vänner,

Torsdag kväll den 15 oktober 2015. Mörket har fallit i Borås, en timme senare än jag önskat, men på hemväg från min läsecirkel passerar jag järnvägsövergången norr om Borås Övre. Just då går bommarna ner och eftersom jag inte studerat tidtabellen väntar jag mig ett vanligt västtåg.

 

Väntan blir längre än väntat... Det går två minuter, tre minuter, ja säkert fyra och kanske fem, innan ett ljus skymtar mellan träden.

 

Men vad är det som kommer? Inte är det en eldriven Västtrafiksmotorvagn av klassisk modell X11, X12 eller X14 som brukar färdas längs Älvsborgsbanan. Nej, det som sakta tuffar fram längs spåret är ju en vagn i Krösatågets färger!

 

Vad i hela världen gör den här? undrar jag och blir inte mindre förvånad när jag ser att det är en dieseldriven Y1, den gamla Fiatvagnen som nästan är utrangerad. Sedan kommer med ens den givna förklaringen för mig. Detta är ett av de fordon som har byggts om och så här års används för halkbekämpning. Särskilt över våra skogsbanor faller löv på spåret och då blir det svårt för somliga tåg att komma fram.

Någon unik syn är det emellertid inte, för samma fordon kör för närvarande förbi här varje kväll.

 
BHJ, Borås, Borås-Herrljunga, Y1, halkbekämpning, lövhalka,

Flera gånger har jag i denna blogg på ett eller annat sätt omnämnt det framtida höghastighetsbaneprojektet i Sverige.  Även i andra medier uppmärksammas detta emellanåt, oftast i form av Götalandsbanan (Stockholm–Jönköping–Göteborg) men även den anslutande Europabanan (Jönköping–Skåne) får sin del av intresset.

I olika tidningar kan man ibland läsa diverse idéer som är så att säga mer eller mindre genomtänkta.  I Borås Tidning har bland annat framförts tanken att man borde lägga hela sträckan Bollebygd–Borås i tunnel, till priset av en hisnande kostnad och en obefintlig utsikt från tåget.  Där har även föreslagits att dagens centrala motorväg skulle kunna bli järnväg i stället, med motiveringar som att ingen egentligen vill ha en stor motorled rakt genom stadskärnan och att man ju i motorvägen redan har en tillräckligt rak och platt korridor som skulle utesluta problemet med att antingen gräva ned järnvägen eller riva bebyggelse.

Andra förslag för höghastighetsprojektet som lanserats såsom fullt seriösa är att bygga fyra stationer i Härryda kommun samt att Europabanan endera ska ha station i lilla Ljungby eller göra en omväg på några mil till Växjö.

En del av dessa lite annorlunda idéer har utretts på privat initiativ eller av förhoppningsfulla och optimistiska kommuner, varför följande beskrivning belyser det nuvarande läget:

”Allteftersom arbetet framlöpte dök nya möjligheter upp, som krävde ytterligare utredning.  Dessa förslag framkom ofta på initiativ av kommuner och enskilda, som själva betalade omkostnaderna.  Mängden alternativ ökade i takt med arbetets gång.  Bara efter ett par år var ett fyrtiotal olika sträckor undersökta och ännu fler skulle komma till.”

Visst låter det väl tydligt och överensstämmande med dagens verklighet?  Nu är bara det lustiga att detta är ett utdrag ur Peter Selins Inlandsbanan (1996), som i sin tur refererar en uppsats av A Rydfors i Statens Järnvägar 1906-1931 (1931) om Inlandsbaneprojektet tidiga år.

Intet nytt under solen alltså.  I alla tider har järnvägsbygge i statlig regi givit upphov till mycken debatt och många välvilliga initiativ.  Till slut har det ändå blivit ungefär som statsmakterna velat och det är nog ganska bra i det här fallet…


 

(Fotnot: ”A Rydfors” är förmodligen identisk med den Aron Rydfors som redan 1906 skrev en politisk historik över Statens Järnvägars första 50 år.  I övrigt gjorde han sig mest känd som författare av historiska läroböcker inom folk- och realskola.)

"Inlandsbanan", "Statens Järnvägar 1906-1931", Götalandsbanan, Härryda, Inlandsbanan, Ljungby, höghastighetsprojektet, lokalpatriotism, visioner,