En bygd utan järnvägar, men med natur och möten

(Länkar till övriga texter om denna resa finns i slutet av inlägget. Det var nu tidig eftermiddag onsdagen den 20 juli och jag befann mig i Åseda: i norra delen av Uppvidinge kommun, i det nordöstligaste hörnet av Kronobergs län och mitt i Småland. Notera gärna att just detta inlägg kommer att vara nästan helt fritt från alla järnvägar, vilka bara nämns i förbifarten.)

Sista påfyllningen av energi inför den tämligen långa cykelturen norrut blev intagandet av en glass på ett Linas café i Åseda. Där var det lite småtrevligt sådär och vi hade ett samtal om benämningen på en viss typ av serverad glass.

Utanför satt två barn – syskon kanske – och diskuterade huruvida de trivdes i Åseda. Jo, de kom nog fram till att de tyckte om att bo där, men åtminstone ett av barnen var lite irriterat på några studenter som hade åkt omkring i samhället och ropat något i stil med Hata Åseda. ”Om de inte gillar Åseda behöver de väl inte åka hit”, tyckte barnet och jag kunde bara le för mig själv och hålla med.

Så lämnade jag samhället igen och stannade bara till vid kommunhuset och kyrkan, för att ta ett par bilder.

 

Sedan vek jag av mot Näshult. Vägens nummer känner jag inte men trots att den är tämligen liten är den asfalterad och det var tur det. Kartan rekommenderade cykling längs vägen och det var på sätt och vis en rättvisande rekommendation. Trafiken var nämligen inte alls omfattande, vyerna var trevliga och naturen skön. Däremot var det galet mycket backar. Hela vägen var backar. Jag bestämde mig för att inte sitta och glo på klockan hela tiden, som jag annars lätt gör, utan låta resan ta den tid som behövdes.

Det kom ett meddelande på telefonen när jag just nått toppen på första backen. ”Hej! Funderar på om vi ska ha spelkväll ikväll.” Jag svarade med en lyckönskan om en god kväll men att jag var på väg mot Holsbybrunn på cykel och inte väntades hem på ett par dagar. Senare fick jag veta att kompisarna hade spelat järnvägsspel på en karta över Nederländerna. Det kan jag kommentera med att det rent geografiskt måste vara lättare att bygga järnväg i Holland än mellan Åseda och Holsbybrunn…

Sträckan jag nu befann mig på var enligt skyltningen 12 km men trots att jag trodde mig hålla ganska god fart, tog den 50 minuter och jag kom alltså bara upp i ungefär 15 km/h. Pust och stön. Jag insåg också att det inte bara var den backiga terrängen som gjorde att jag måste cykla på ett annat sätt; också min tunga packning påverkade cykeltekniken. Det gällde att dra nytta av den extra skjutsen som tyngden gav mitt i nedförsbacken, pinna på på hög växel så fort det var möjligt och sedan växla ned klokt i motlutet. Då fick jag med mig en del av den extra farten halvvägs upp och minskade ansträngningen uppför till kanske hälften. En intressant utmaning!

Ungefär halvvägs på denna sträcka stannade jag ändå på botten av en backe för att föreviga detta:

 

Länsgränsen, som jag föregående dag hade skurit i riktning söderut mitt i skogen vid Lundsborg, passerade jag nu norrut när jag återinträdde i Jönköpings län/Vetlanda kommun. Gränser har alltid sitt eget intresse som en kuriös detalj, men här är den tyvärr av större vikt. På grund av att Åseda och hela Uppvidinge kommun tillhör ett annat län än järnvägarna i norr, minskades trafikunderlaget för banan Nässjö–Vetlanda–Åseda–Nybro och ingen länstrafik ville betala för sträckan. Åsedaborna har haft sin naturliga kommunikation med Växjö, så den mest behövliga järnvägen för bygden hade snarast varit upprustning av linjen via Norrhult-Klavreström–Braås–Rottne till Växjö. Dessvärre hade de styrande politikerna i Uppvidinge och Växjö ingen som helst förståelse för just något, när de i stället rev det spår som fanns mellan kommunerna.

Det absurda är att det med mycket stor sannolikhet snart kommer att ske en sammanslagning av länen, så att Småland kommer att bli en enda region (förmodligen även innehållande Östergötland). Då kommer järnvägen (Jönköping–)Nässjö–Vetlanda–Åseda–Nybro(–Kalmar) att bli en tvärförbindelse inom länet, som verkligen skulle kunna vara av stor vikt. Om den hade funnits bevarad…

Till Näshult anlände jag i alla fall till sist.

 

(Med anledning av resonemanget ovan kan jag tillägga att ungefär en mil sydöst om Näshults kyrkby ligger tripunkten där de tre smålandslänen möts. På andra sidan gränsen ligger i Kalmar län Fagerhult, en ort vars blotta omnämnande på vägskyltarna gav mig en nostalgisk spark tillbaka till flydda decennier då jag hade anledning att besöka moster K och morbror A som tillbringade somrarna där.)

Här tog jag vänster på den betydligt större väg 125. Av Näshult såg jag därför inte mycket, men jag kom att fundera på om det eventuellt finns en firma för fönsterglas i trakten, då jag på flera egentligen rätt fina hus såg att man monterat in vräkiga, skrytsamma jättefönster som varken passade huset eller den omgivande kulturmiljön…

Vägen härifrån var synnerligen tråkig. Den skulle senare kategoriseras som ”skogskorridor”och det var ett rättvisande epitet. Bred väg genom skogen, där man stundom kan se en kilometer framför sig och backarna blir sega i båda riktningar… usch nej. Fortare framåt gick det visserligen, men jag var inte ute efter några hastighetsrekord.

Jag passerade småorten Farstorp [’fasstorp], där jag fascinerades av ett elegant garage för räddningstjänstens fordon. Här, i en ort på mindre än 200 invånare? Jo, varför inte – den ligger centralt med vägar i olika riktningar och även om det inte finns större orter på ett par mils håll så bor här människor och någonstans måste brandbilen stå.

Också Nye hade jag tänkt passera utan att stanna, men så såg jag att det låg en liten kiosk ganska vackert intill kyrkan och jag kunde ju alltid köpa en andra liten glass. Det var ju ändå sommar!

 

Jag tänkte kanske köpa min glass och äta den i ro, men hamnade i stället i ett intressant samtal med damen som förestod kiosken. Den drevs av den lokala idrottsföreningen och det hade gjort det än mer givet att handla där, men nu blev samtalet en anledning i sig.

Således fick jag veta att Nye fram till nyligen varit tätort men förlorat den statusen. Lyckligtvis hade det på senare tid flyttat in många barnfamiljer till orten, så utvecklingen var återigen positiv.

– Du kanske stannar några dagar? sade hon. På lördag är det konsert här i Nye.

Nja, så var det ju tyvärr inte, men intrycket av orten blev i alla fall positivt så vem vet, kanske kommer jag och köper glass någon mer gång. Eller badar i Karsnässjön, för det blev jag också rekommenderad. Jag fick dessutom uttalshänvisningar och det var här jag lärde mig att jag nyss passerat [’fasstorp] och inte ”Farstorp”, fick bekräftat en tidigare aning om att jag inte skulle till Holsbybrunn utan bara Holsby, samt lärde mig det beskrivande ordet "skogskorridor".

Slutligen förklarade min nya bekanting att vägen över Slättåkra var det trevligaste alternativet av många olika.

– Det är ju i och för sig en rejäl uppförsbacke, men du får ju nedförsbacke på andra sidan.

 

Jag har alltid tyckt om att cykla, särskilt sommartid. Under åren innan jag började följa järnvägar, ägnade jag faktiskt en hel massa tid åt att med kartan i hand leta upp intressanta backar i närområdet. Sedan mätte jag upp dem på plats och försökte kategorisera dem utifrån längd och höjdskillnad, naturligtvis inspirerad av de stora cykelloppen i Europa. ”Mina” backar var kanske en tiondel så svåra som de bergspass man klättrade uppför i Dolomiterna och de franska Alperna, men det var inte desto mindre en intressant uppgift att konstruera cykelturer som gav mig så många höjdmeter som möjligt. Stigningen till Slättåkra hade tveklöst platsat på en sådan förteckning…

En ort som heter Slättåkra bör vara slät. Det var inte denna… Det fanns ingenting platt med den, för när jag hade slitit mig uppför en jättehärlig backe och stod nära toppen och flämtade, var det ovanligt kuperat även högst upp. Men vackert var det sannerligen!

 
 
 
 

Nedfärden var på sätt och vis ännu tråkigare, för det var så brant att jag fick ligga och tjuvbromsa hela tiden och fick associationer till förra sommarens sista nedfärd från Hallandsås. Rätt cykel att åka uppför på, fel cykel för så branta nedförsbackar.

Men ner kom jag och mitt första intryck var ”wow, här är ju tallarna, de höga och raka tallarna som är så typiska för järnvägarna österut från Nässjö och Vetlanda”.

 

Jag hade nu hamnat i Alseda och här visade det sig att man hade byggt en ny, stor väg. Det skulle jag snart ha stor glädje av, trots att det gjorde att kartan inte längre stämde.

 
 

Här hade jag alltså kommit ned till Emådalen, så på ovanstående bild kan man faktiskt ana spåret Vetlanda–Kvillsfors… Än mer på nästa bild:

 

Prioriteringen mellan trafikslagen var intressant här. Bilar söderifrån har stopplikt gentemot riksvägen. Cyklar behöver däremot endast lämna företräde. Cykelbanan över järnvägen hade däremot en ”gångfålla” som tvingade trafikanten att leda cykeln över. På något sätt kändes allt detta ganska positivt!

Jag fortsatte till ett av eftermiddagens mål: Levanders i Alseda.

 

Det var här jag stannade till i juli 2013 och nästan blev kär i servitrisen. Tre år senare fick jag inte riktigt samma känsla och möttes inte heller av samma leende. Eller också var det inte ens samma servitris, det är så ju lätt att glömma. :-)

 
 

En tredje glass för dagen kunde åtminstone inte skada, men när den var uppäten drog jag vidare till Holsbybrunn. På vägen passerade jag då den vackert belägna Alseda kyrka och konstaterade i farten att vägen förbi kyrkan är något av en ”spökväg” och sannolikt resterna av en riksväg som senare lagts om.

 

Jag hade bokat mig ett rum på Ädelfors folkhögskola, belägen inte i Ädelfors utan i Holsbybrunns samhälle. Vandrarhemsstandard, javisst, men det var i så fall det bästa vandrarhem jag bott på och minst lika bra som alla bed-and-breakfast jag besökt. Kanske var frukosten inte riktigt värd priset, men det skulle i så fall vara enda bristen.

Avkopplingen jag upplevde under trekvarts dygn här var så stark att jag slogs av tanken att man skulle kunna hyra in sig i en vecka eller så och bara slappa, sola, skriva, promenera – och se på något tåg om man känner för det.

 

Så efter en liten kvällsutflykt i omgivningarna kunde jag nöjd och belåten säga god natt till ännu en dag på vägarna.

 

 

 


 

Detta var elfte delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.

  1. Prolog
  2. Borås–Nässjö 18 juliResan mot det höga landet.
  3. Stensjön–Vetlanda 18 juliDilemma med lyckligt slut.
  4. Vetlanda–Bergsnärle 18 juliSolen bryter genom molnen och höglandet börjar.
  5. Bergsnärle–Korsberga 19 juliUpp på spåret i den småländska skogen.
  6. Korsberga 19 juliEssensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
  7. Korsberga–Milletorp 19 juliPå andra sidan civilisationen.
  8. Milletorp–Ösjöbol 19 juliDet ljusa höglandet.
  9. Ösjöbol–Åseda 20 juliI den gassande ravinen.
  10. Åseda 20 juliDen tynande järnvägsknuten.
  11. Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juliEn bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
  12. Holsbybrunns industrispår 20-21 juliTåglöst industrispår.
  13. Holsbybrunns trafik 20-21 juliFolk och lokomotiv på spåret.
  14. Alseda–Vetlanda 20-21 juliSista cykeletappen, på sätt och vis.
  15. Vetlanda–Huskvarna 21 juliEn transportsträcka i nordvästra Småland.
  16. Jönköping–Huskvarna 22 juliAtt snubbla över en banvall.
  17. Huskvarna–Borås 22 juliMot hemmets härd ställs min färd.
  18. Epilog
 
Alseda, Emådalsbanan, Holsbybrunn, Höglandet 2016, Nye, Näshult, Slättåkra, berg, cykel, glass, länsindelning, möten, om mig, reseberättelse, skönhetsupplevelse, spökväg, Ädelfors folkhögskola, Åseda,

Den tynande järnvägsknuten

(Länkar till övriga texter om denna resa finns i slutet av inlägget. Det var nu middagstid onsdagen den 20 juli och jag befann mig mitt i Småland, i det nordöstligaste hörnet av Kronobergs län.)

Jag gjorde som kvällen före och cyklade raskt från utkanten av Ösjöbol till Åseda. Den här gången var det tidigare på dagen, halv tolv eller så, och jag var inte lika genuint trött i kroppen. Däremot var jag hungrig så jag uppsökte en av ortens restauranger. Just som jag stod i begrepp att äta middag på ett genomsnittligt hak, kom jag på att det ju fanns ett matställe i själva stationshuset och det kunde ju vara på sin plats att gynna detta.

– Jag tänkte äta lunch här, sade jag, för jag ser att ni serverar mat.
– Vi har sallad, paj och bakad potatis, så om något av det duger.

Det var kanske inte det bemötande man förväntar sig. Var lite positiv för sjutton! tänkte jag.

Stationshuset är förhållandevis välbevarat utvändigt men på insidan kan man inte gissa sig till dess stationshistoria. Ja, om man inte räknar denna målning som hänger på en vägg:

 

Salladen var god, men om den var bättre än genomsnittet vet jag inte. Så snart jag hade ätit – och druckit tre stora glas vatten – lämnade jag restaurangen och började fotografera omgivningen.

 

Den stora stationsplanen har en gång innehållit en omfattande bangård. Härifrån gick tåg till Vetlanda–Nässjö, till Sävsjöström–Orrefors–Nybro–Kalmar, på smalspår till Klavreström–Braås–Växjö och likaledes på smalspår till Virserum–Målilla–Hultsfred–Västervik.

När SJ lade ner sitt sista genuina smalspår, det mellan Växjö och Västervik, på 80-talet hade väl ingen kunnat tro att det var just den banan som i dag skulle vara Åsedas mest livaktiga. Så är det emellertid, för medan inga tåg går härifrån till Vetlanda och normalspåret söderut är rivet sedan länge, går det i alla fall turisttåg till Viserum och banan ligger hela vägen till Västervik. Några bilder från stationsområdet:

 
 
 
 

Åsedas motsvarighet till andra orters små runda fontäner är en liten rund vändskiva.

 

Men vad var det för spårvidd på den? Jag måttade med handen men kände mig inte säker. Äh, jag får plocka fram skorna igen!

 

Också den lilla gångvägen föreföll ha samma ”spårvidd”. En rolig detalj!

 

Sedan cyklade jag några hundra meter därifrån och upplevde fler gamla minnen från mitt besök här i juni 2013. Möjligen minns någon att det var i Åseda som den här bloggens historia började.

 

Från landsvägsviadukten kan man ana stationsområdet enligt följande:

 

Att skåda ner på de båda spåren här är närmast unikt. Eller vad tycks?

 

Kan man se något liknande i Sverige? Det finns ett litet antal platser där flera spårvidder möts, men varken i Bor eller i Uppsala kan man få den här vyn. Hur är det i Fågelsta eller i Munkedal? Det skulle möjligen vara där, eller vid någon av stationerna längs det småländska smalspåret: Hultsfred, Jenny och Västervik.

Till sist en titt på banan mot Korsberga och Vetlanda, där den försvinner i väster.

 

I fjärran kan man se kilometerskylt 73 (Åseda är km 73,6), men nu tyckte jag att jag var klar med den här järnvägen för denna gång.

Jag hade bestämt mig för att resa åt ett annat håll. Från Åseda skulle jag cykla norrut, tämligen rakt norrut. Det skulle ge mig en eftermiddag utan järnvägar, men det kunde väl vara trevligt ändå?

 

 


 

Detta var tionde delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.

  1. Prolog
  2. Borås–Nässjö 18 juliResan mot det höga landet.
  3. Stensjön–Vetlanda 18 juliDilemma med lyckligt slut.
  4. Vetlanda–Bergsnärle 18 juliSolen bryter genom molnen och höglandet börjar.
  5. Bergsnärle–Korsberga 19 juliUpp på spåret i den småländska skogen.
  6. Korsberga 19 juliEssensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
  7. Korsberga–Milletorp 19 juliPå andra sidan civilisationen.
  8. Milletorp–Ösjöbol 19 juliDet ljusa höglandet.
  9. Ösjöbol–Åseda 20 juliI den gassande ravinen.
  10. Åseda 20 juliDen tynande järnvägsknuten.
  11. Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juliEn bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
  12. Holsbybrunns industrispår 20-21 juliTåglöst industrispår.
  13. Holsbybrunns trafik 20-21 juliFolk och lokomotiv på spåret.
  14. Alseda–Vetlanda 20-21 juliSista cykeletappen, på sätt och vis.
  15. Vetlanda–Huskvarna 21 juliEn transportsträcka i nordvästra Småland.
  16. Jönköping–Huskvarna 22 juliAtt snubbla över en banvall.
  17. Huskvarna–Borås 22 juliMot hemmets härd ställs min färd.
  18. Epilog
 
891 mm, Höglandet 2016, Nässjö-Åseda, VHVJ, Vetlanda-Åseda, kilometerstolpe, om bloggen, reseberättelse, skor, Åseda,

I den gassande ravinen

(Länkar till övriga texter om denna resa finns i slutet av inlägget. Detta inlägg inleds med en reflektion från tisdagen den 19 juli men handlar huvudsakligen om onsdag förmiddag. Platsen är järnvägen som jag hade följt från Vetlanda mot sydsydöst till Ösjöbol, sådär en 6-7 km från Åseda, bokstavligen mitt i Småland.)

Andra dagen av min cykeltur genom hjärtat av Småland hade tagit mig från en tältplats några kilometer söder om Vetlanda till en vägkorsning i Ösjöbol några kilometer norr om Åseda. Men var skulle jag tillbringa den här natten? Kartan visade en möjlig plats ett par kilometer därifrån så jag cyklade dit för att rekognoscera. Första platsen var inte riktigt hållbar, men jag fann en annan som såg lovande ut. Plan mark, mjukt gräs och morgonsol verkade inbjudande. Jag packade av cykeln, rullade ut tältduken och skulle sticka ned tältpinnarna – och marken var stenhård. Fler prov av markens beskaffenhet men icke, det gick inte att resa ett tält där.

Kartan visade också att det fanns en campingplats i Åseda samhälle och eftersom klockan var mycket bestämde jag mig för att för första gången bo på camping. (Jag hade gjort det utanför Uddevalla, med mina så kallade klasskamrater några nätter i nian, samt tjuvlånat ett undanskymt hörn av en annan camping en natt några år senare, men det var länge sedan.)

Fanns det plats på Åseda camping. Eh, ja… Tre husvagnar på ett jättefält och för en hundralapp fick jag inte bara gott underlag utan också tillgång till dusch och toalett. ”It’s a bargain” skrev jag till en vän. Sedan hamnade jag i överflödets dilemma och skulle välja var på Åseda camping mitt tält skulle stå. Jag testade en plats, överfölls av insekter både utom och innan tältet, fällde tältet igen, rullade ihop tältdukarna – och krossade väl några flugor på köpet – samt slog upp tältet än en gång. Nu kunde jag sova alldeles utmärkt till nästa morgon.

När jag hade suttit hemma med kartorna, var det nog tre platser jag var helt säker på att jag ville se. Det var 1) Korsberga station, som något av symbol för banan, 2) ”Järnvägsgölarna”, för deras charmiga namn, och 3) en plats söder om Ösjöbol som påminde om en ravin och borde ge en inspirerande naturupplevelse.

Jag lämnade campingplatsen före nio på morgonen. Det hade varit en molnig morgon, men just som jag gav mig av, föreföll vädret försvinna österut och solen tittade fram mellan molnflaken.

 

Jag valde motsatt riktning mot molnen och rusade i väg västerut genom Göljhult och längs vägen mot Gassgöljhult. På en mindre väg hamnade jag vid järnvägen igen, vid något som skulle kunna vara km 69,4 räknat från Nässjö. Där lade jag cykeln i diket, låste den och planerade att promenera längs spåret västerut, alltså i riktning mot Ösjöbol och Vetlanda.

 

Sedan fick jag nya idéer och om det var så klokt vet jag inte, men jag beslutade att jag skulle rulla cykeln på spåret igen i någon kilometer till nästa korsning.

Spåret ja, föregående eftermiddag hade det sett ut att vara tämligen nyrenoverat spår utan skarvar, men här såg det ut enligt följande bild:

 

Skarvspår alltså och dessutom riktigt murkna sliprar. Skulle man ta upp trafiken här, skulle man behöva byta sliprar, det kändes uppenbart för en amatörs ögon. Ja, även mina fötter drog den slutsatsen för så snart jag ställde mig på kanten av en sliper, lossade det flisor ur den. Inte särskilt förtroendeingivande, sanna mina ord!

En lutningsvisare träffade jag på efter kanske 200 meters promenad. Den satt så inkilad i en gran att jag inte lyckades läsa vad den sade. 15 promilles lutning i 1040 meter är nog troligt.

 

Solen lyste nu nästan oavbrutet och jag skulle förstås ha smort in mig med solskyddskräm men så intelligent var jag inte. ”Jag kan göra det sen,” tänkte jag för mig själv, men då skulle det vara så dags. Två dagar senare sved det rätt rejält på två eller tre särskilt utsatta punkter, sannolikt som en följd av just denna onsdag förmiddag.

 

Banan svängde till höger..

 

…och till vänster…

 

…och ännu mera vänster

 
 

Här låg banan som på en bank med låg terräng till höger om mig (nordöst om järnvägen), men som bilden ovan antyder gick ravinen över i en kulle medan en bäck gick under banan och sedan följde den västerut en 600 meter eller så.

Nu kom den långa raksträcka som jag hade sett ut. Den låg visserligen lägre än omgivningen men den var inte så djup som jag hade föreställt mig. Bara en fem meter eller så, vilket är precis vad kartan säger…

 

Men puh! Värmen!

 

”Här är riktigt hett!” utbrister jag på en film från platsen. Jag lägger också till att jag hade förutspått det och att det ju faktiskt var därför jag ville komma just hit.

Luften stod stilla, blinningar surrade om benen, jag fick lyfta cykeln över nedfallna träd...

 

Inte bara jag har haft det slitsamt här, för lutningsvisarna kom tätt. Nästa var av en elak sort som visade lutning åt båda håll och bara satt där för att tala om för forna dagars ångloksförare, eldare och bromsare att lutningen blev än större än hittills…

 

En lång högerkurva vidtog och i den låga hastighet som jag hade, innebar det att järnvägen och solen följdes åt och jag fick egentligen ingen skön skugga någonstans. Men för det första är lite solsken i juli inget att klaga på, för det andra hade jag på eget bevåg sökt upp situationen för att uppleva den och för det tredje är det faktiskt rätt skönt att lida lite. Desto bättre nämligen när man får svalka igen.

 
 

När jag vid km 67,8 hade vandrat längs spåret i halvannan kilometer och nästan lika många timmar (1 km/h, det är en genomsnittshastighet det, ha ha!), kom jag till den övergång jag sett på kartan.

 

Skulle jag kliva av här? Nja, cykeln fick göra det medan jag fortsatte några hundra meter till. Det var faktiskt en intressant upplevelse att ta sig fram till fots på spåret. Man vill gärna hålla jämna steg med sliprarna och det gör att man antingen får ta en sliper per steg – en ganska långsam promenadtakt – eller två sliprar per steg – full löpning. Några mellanting finns inte så de där trehundra meterna sade bara svisch. Utmaningen är främst att komma i gång respektive att bromsa in när man måste accelerera snabbt och stanna nästan på nolltid. Det krävs god motorik och dessutom en förmåga att både se var man sätter fötterna och vara förberedd på hinder i spåret. Hinder fanns det ju gott om, vilket tidigare bilder har visat, men det gjorde bara den här lilla övningen ännu lite mer spännande!

Här kommer några bilder till, av förvarning om Ösjöbols driftplats, av andra skyltar och av ett balispar.

 
 
 
 

En avståndsskylt mitt i korsningen var alldeles knust, oklart om av fallna träd eller förbikörande maskiner. Även jag var trött men cykeln var hel, så jag satte av härifrån.

 

Vad väntade nu? Jo, Åseda station…

 


 

Detta var nionde delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.

  1. Prolog
  2. Borås–Nässjö 18 juliResan mot det höga landet.
  3. Stensjön–Vetlanda 18 juliDilemma med lyckligt slut.
  4. Vetlanda–Bergsnärle 18 juliSolen bryter genom molnen och höglandet börjar.
  5. Bergsnärle–Korsberga 19 juliUpp på spåret i den småländska skogen.
  6. Korsberga 19 juliEssensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
  7. Korsberga–Milletorp 19 juliPå andra sidan civilisationen.
  8. Milletorp–Ösjöbol 19 juliDet ljusa höglandet.
  9. Ösjöbol–Åseda 20 juliI den gassande ravinen.
  10. Åseda 20 juliDen tynande järnvägsknuten.
  11. Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juliEn bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
  12. Holsbybrunns industrispår 20-21 juliTåglöst industrispår.
  13. Holsbybrunns trafik 20-21 juliFolk och lokomotiv på spåret.
  14. Alseda–Vetlanda 20-21 juliSista cykeletappen, på sätt och vis.
  15. Vetlanda–Huskvarna 21 juliEn transportsträcka i nordvästra Småland.
  16. Jönköping–Huskvarna 22 juliAtt snubbla över en banvall.
  17. Huskvarna–Borås 22 juliMot hemmets härd ställs min färd.
  18. Epilog
 
ATC, Höglandet 2016, Nässjö-Åseda, Vetlanda-Åseda, kilometerstolpe, lutning, reseberättelse, skylt, sliprar, väder, Åseda, Ösjöbol,