Ibland har jag tappat bort adressen till de grafiska tidtabellerna på Trafikverkets webbplats och när jag då söker efter dem i en sökmotor, får jag underliga tips:

 

Bokföring? Och en dubbel italiensk sådan dessutom? Hur uppstod denna koppling till tågtidtabeller? Ska skattefifflaren hitta snabbaste flyktvägen när ekopolisen får upp spåret? Eller ett lämpligt godståg att kasta sig framför...? 


(Fotnot: För den som gärna vill veta vad det går för tåg på en viss järnväg en viss dag, är grafen ett viktigt begrepp. I en grafisk tidtabell kan man följa alla tåg på en hel sträcka och det är särskilt bra om man ska ta cykeln längs en järnväg och vill veta var de olika tågen befinner sig under en hel dag. Eftersom en grafisk tidtabell måste innehålla alla tåg på sträckan, finns varje godståg, tjänstetåg och arbetståg med i den aktuella dagens graf.)

daglig graf, mest på skoj,

Den 10 oktober 1874 öppnades järnvägen mellan Vadstena och Fågelsta. Det var en av de allra första delarna av det stora smalspårsnätet i Östergötland och nu är det alltså dags att fira ett slags jubileum. Trots bemärkelsedagen skulle dagens jubileum ha gått oss spårlöst förbi, om det inte vore för att just denna mil järnväg är den enda överlevande resten av östgötskt smalspår.

I förra veckan skrev jag ett kort inlägg här i bloggen ("Ett smakprov av Fågelsta") och presenterade några bilder och reflektioner från Fågelsta. Nu tänkte jag att det kunde passa bra att göra något liknande från den andra ändpunkten: Vadstena.

 

Vadstena är en mycket speciell stad för svenska förhållanden, men eftersom det främst har att göra med dess klosterkyrka, dess ännu aktiva klosterväsende, dess centrala roll som pilgrimsmål samt andra aspekter av tros- och kyrkofrågor, ska jag inte diskutera det i min järnvägsblogg.

Vad som däremot hör hit, är ett besök jag gjorde i staden i maj 2012. Det var drygt ett år innan jag började skriva om järnvägar men mitt intresse hade så smått vaknat och i den soliga (men svala och blåsiga) eftermiddagen tog jag en promenad kring stationen.

 

Här är stationshuset från andra hållet, spårsidan.

 

På Vadstena-Fågelsta järnväg går endast enstaka turisttåg så det var förstås ingen trafik den här dagen. Några stycken vagnar stod i alla fall och hälsade våren.

 

Måhända stod de ute i solen mest för att bidra till stämningen? För vem blir inte välvilligt inställd till stadens järnvägsmiljö när man ser en falurödmålad svensk järnvägsvagn mot det vårgröna gräset och den ljusblå himlen?

 

Bangården har nog varit mer omfattande förut. Jag antar att det är ett godsmagasin till vänster på nästa bild och att det gått fler spår dit. Nu ligger det nämligen lite avsides.

 

Jag kan väl lägga till en bild med lokstallarna lite mer i fokus:

 

Från stationen går ett stickspår genom en park, under björkarna...

 

...och ned till hamnen. Det här spåret används numera, om jag har förstått det rätt, för att sommartid ställa en populär kafévagn mitt i ett av stadens turiststråk. Stickspåret bidrar också till att järnvägsområdet förstoras, att banan blir integrerad i stadsbilden och att det åtminstone finns en illusion av ett aktivt hamnspår.

 

Innan jag gav mig ut på en ensam promenad med kameran, hade delar av ressällskapet (som denna dag var mycket stort) varit mig behjälplig då jag fick en idé om att åskådliggöra smalspårets spårvidd. Denna är som på de flesta svenska smalspår 891 mm, tre svenska fot, och vad kan passa bättre än tre svenska fötter?

 

Det mest intressanta med ovanstående bild är egentligen att det var där och då som jag för första gången placerade skor i spåret. Som denna bloggs trognaste följare vet, har det sedan blivit en vana – även om det endast i Vadstena funnits fötter i skorna. (Men vilkas fötter är det som inte riktigt fyller ut spårvidden? Kan det vara Anna, Sofia och någon till?)


Strax intill ligger Vadstena leksaksmuseum och innan jag fortsätter med några reflektioner kring järnvägen, gör jag ett litet besök där. Muséet är en plats att bli nostalgisk på, så det passar lika väl för vuxna som för barn. I bloggen hade det däremot inte passat om det inte vore för modelljärnvägsutställningen. Jag tog många bilder av denna, men de blev väl bara så där lyckade. Det ser bättre ut i verkligheten – och då går det dessutom att se och höra tågen köra.

 

Hur ser nu framtiden ut för Vadstena-Fågelsta järnväg? Ja, som jag tror att jag nämnde i mitt förra inlägg om banan, är det länge sedan någon gjorde hela resan, eftersom spåret för närvarande inte är trafikerbart mer än en eller ett par kilometer från Vadstena station. Det beror i sin tur på att kommunledningen varit lite lynnig och rentav hotat med att riva banan. Om jag förstått det rätt, är faran just för närvarande inte akut, men det skulle förstås hjälpa med en ordentlig satsning som en gång för alla fick järnvägen fullt körbar. Alternativet är att museiföreningen fick ett större tillskott av ekonomiska medel och/eller personal. (Så kanske att någon av bloggens läsare har någon miljon över och kan ordna saken? Eller en mindre summa och några arbetstimmar som kan vara ett steg på vägen?)

Min gode vän Ingemar talar ibland om sina visioner, att järnvägen borde sättas i ett sådant skick att man kunde köra pendeltåg till Vadstena. Alla andra städer i Östergötland har sådan trafik och många av Vadstenas invånare pendlar till Motala, Mjölby eller rentav Linköping. Nu tror jag inte att det kommer att bli av, inte minst som det handlar om ett smalspår som antingen skulle behöva breddas (låter orealistiskt) eller förses med moderna smalspårsmotorvagnar (låter lika orealistiskt). Vad som däremot är realistiskt på tio års sikt eller så, är att dubbelspåret mellan Mjölby och Motala skulle få en hållplats i Fågelsta och att ett upprustat smalspår skulle kunna ha anslutande turisttåg på somrarna.

Det tycker jag låter som en alldeles lagom förhoppning, som dessutom skulle göra att den här banan sällade sig till den exklusiva skaran museijärnvägar som det går att åka tåg till. Då skulle jag betydligt oftare besöka Vadstena, säkert varje år – och inte längre vara tvungen att sitta på en buss och ta knepiga bilder...

 

 

Fotnot 1: Liksom i mitt inlägg från Fågelsta, kompletterar jag med en länk till Wadstena Fogelsta Järnvägs webbplats.

Fotnot 2: Sträckan Pålsboda-Finspång invigdes den 19 september 1874 och dess södra del är anledningen till att Vadstena-Fågelsta endast kom på andra plats som östgötskt smalspår.

Fotnot 3: Det kanske kan vara värt att nämna att det på sätt och vis återstår ytterligare en del av smalspårsnätet. Sträckan mellan Finspång och Kimstad, som hängde samman med sträckan i föregående not, kom nämligen att breddas och ligger kvar som en normalspårig godsbana. Men det är ju inte riktigt samma sak...  Det är inte heller den så kallade Risten-Lakviks järnväg (länk) med spårvidd 600 mm som man på senare år byggt upp på en nedlagd 891 mm-banvall utanför Åtvidaberg.

1800-tal, 891 mm, Fågelsta, Mjölby-Hallsberg, Sofia F., VFJ, Vadstena, Vadstena-Fågelsta, hamnspår, jubileum, modelljärnväg, museijärnväg, nedläggning, om mig, skor, stationshus, stickspår, turism, visioner, Östergötland,

Den 8 augusti gjorde jag ett besök på en jordgubbsodling utanför Skänninge i Östergötland. Det var en rätt hopplös förmiddag vad jordgubbarna beträffade, för säsongen var ju nästan slut och det som fanns av jordgubbar var endera övermoget och ankommet eller omoget och surt. (För omogna jordgubbar är väl sura?)

Mina vänner Sofia och Larissa gav inte upp lika snart som jag, utan kämpade på och fick flera korgar var. Medan de roade sig på det sättet (och efter att jag pliktskyldigast hade plockat en liter eller två), spanade jag in järnvägen som går förbi i närheten. Den är rätt vältrafikerad men jag fick vänta en stund innan tåget kom.

 

Förbi susade en representant för Tåg i Bergslagen. Till och med tåg nr 8167 mot Mjölby om jag inte tar fel.

Jag kan väl ta det i lite inzoomat skick också:

 

På nästa bild syns det på närmare håll och i annan vinkel. Grått och vitt med lite röda inslag...

 

Med andra ord ungefär samma färg som jordgubbarna...

Mjölby-Hallsberg, Regina, Skänninge, Tåg i Bergslagen, om mig, Östergötland 2014,