I dag ville jag se Göteborgs modelljärnvägssällskaps, GMJS, årliga visning av sin anläggning och gjorde en dagsutflykt till Göteborg. Dit reser många med bil men jag tog tåget och mötte både gamla bekantskaper – och nya, okända.

Där var Iréne som jag ofta ser i kyrkan men i dag skulle till Mölnlycke och där var Lars, en av stadens största kändisar, som steg av i Hindås. En namnlös flicka (ca 11) reste med sin mor och passade på tillfället att göra armhävningar och öva något som liknade en konståkares flygsekvenser. Vilma (21) skulle fika med en kompis, leta efter skor och köpa en jacka som hon sett på nätet.

I utkanten av Göteborgs central frågade jag en herre om vägen till modelljärnvägsutställningen. "Har de öppet?" frågade han och blev så intresserad att han ändrade sin dagsplanering och gick med på visningen i stället. En äldre farbror från Småland hade ägnat halva dagen åt att lägga asfalt men diskuterade nu containertåg som vore han expert. Delar av järnvägseliten hade också vägarna förbi, kastade blickar och undrade "var har jag sett den förut?"

Är det inte så, att en av de saker som gör oss till människor är just nyfikenheten på andra människor? De resor jag gjort med tåg (och någon buss) de senaste söndagarna har alldeles ensamma givit mig uppslag till flera romaner och de allra flesta tankarna har väckts i direkta och indirekta möten ombord. Att däremot sitta och sucka stick solo i en plåtlåda, möjligen bara svärandes åt trafiken och knuffandes med grannbilen, verkar så ointressant att det inte ens skulle ge impulsen till en novell...

 
 
GMJS, Göteborg C, X14, modelljärnväg, möten, om mig, västtågen,

Det berättades häromdagen att ett svenskt dataspelsföretag skulle säljas för sådär en 50 miljarder kronor och jag antar att större delen av den summan hamnar i nuvarande ägares fickor. Häromveckan berättades det att Ingvar Kamprad hade flyttat tillbaka till Sverige och att han kontrollerade en ännu större förmögenhet. 

Samtidigt ger dagsfärska nyheter på Postvagnen insikten att de svenska järnvägarna på sina håll har stora behov. Ett exempel är att sträckan Alvesta–Växjö behöver dubbelspår, ett annat att den regionala trafiken på Stångådals- och Tjustbanorna i Östergötland och östra Småland dras med allmänna brister. Diskussionerna om det för närvarande allestädes närvarande projektet i nordvästra Skåne ger vid handen att man gärna hade velat köra pendeltåg över Hallandsås men inte hade råd med banupprustningen. 

Det finns fler exempel. (Luleå–)Boden–Haparanda har en fräsch järnväg som skulle kunna trafikeras med persontåg om man byggde plattformar på mellanliggande orter, uppdaterade ställverk och accepterade en mindre ekonomisk förlust. Falun–Borlänge skulle behöva dubbelspår. Jönköping–Nässjö behöver fler mötesplatser eller dubbelspår… 

Ja, ni kanske förstår vart jag vill komma. Tänk hur roligt det vore om någon av dessa multimiljardärer lade en liten del av sin förmögenhet på den svenska järnvägen. Jag är helt övertygad om att Trafikverket skulle ta emot en privat gåva till något projekt på en ort som ligger donatorn varmt om hjärtat. Det skulle vara en investering som lokalbefolkning och turister skulle ha glädje av och dessutom skulle förbättra de rika knösarnas eftermäle… 

Jag roar mig ibland med att fundera på vad jag skulle vilja göra om jag plötsligt blev alldeles horribelt förmögen. Att bygga ett stort och tjusigt hus till mig själv på en plats där jag trivs är en sak, men det skulle i sammanhanget bara handla om växelpengar och mer intressant är de samhällsförändrande åtgärderna. En del handlar förstås om järnvägar och deras trafik, men det finns många andra eftersträvansvärda projekt. 

Så hör ni, höjdare på Ikea och King Digital Entertainment: ta chansen när ni får den, gör något gott, ni som har ekonomin för det! Då lovar jag att jag ska skriva hyllningsdikter till er ära.

ekonomi, förmögenhet, investeringar,

I morgon går de sista tågen över Hallandsås. Hundratretttio år efter öppnandet av Skåne–Hallands Järnväg, kommer sträckan mellan Förslöv och Båstad att trafikeras för sista gången och innan vintern är över återstår bara en tom banvall.

För mig, som de senaste månaderna cyklat upp på åsen sex gånger och gjort åtta tågresor mellan Ängelholm och Båstad, känns det sorgligt. Det är en vacker sträcka och även om den nya tunneln kommer att förbättra transportsystemets kvalitet, kommer mycket skönhet att fattas både järnvägen och oss.

Jag kan inte undvika känslan av att det är så onödigt att banan genom Förslöv, Grevie och Båstad inte får leva vidare. Den skulle kunna användas för allt från det skånska Pågatågssystemet, via tillfällig omledningsbana och elektrifierad museibana, till järnväg för utflykt med cykeldressin.

 

Men icke – här ska rivas och säljas skrot.

De sista tågen blir dels det specialinsatta loktåget som lett av ett orangemålat Rc-lok lämnar sträckan söderut strax före midnatt natten till torsdag, dels det sista Öresundståget nr 11110 som går norrut en knapp halvtimme senare.

 

Jag hade allvarliga planer på att vara ombord på ett av dessa tåg eller till och med båda, men så blir det inte. Efter att ha räknat på det, inser jag att hela utflykten med resor och uppehälle skulle kosta mig ett par tusen kronor. Det är pengar som finns om jag länsar sparkontot, men jag får nog hoppa över det ändå. I stället reserverar jag dem för något annat, till något jag just nu drömmer om för framtiden.

Så adjö och farväl, vackra bana över Hallandsås. Liksom andra järnvägar har gått i graven, gör den sköna banan genom Förslöv, Grevie och Båstad nu sin sista resa, färden förbi den yttersta växeln in i den evigt mörka höstens natt...

 

 

Båstad, Hallandsås, Hallandsås 2015, Skåne–Hallands järnväg, VKB, Västkustbanan, natt, nedläggning, rivning, visioner, Ängelholm,