...och eftersom juni är en god månad att fylla år i, passar även svenskabanor.blogg.se på att göra det då.

Under bloggens första år har jag skrivit 142 inlägg (detta är det 143-e), vilket innebär 0,39 inlägg per dag och 2,7 per vecka. Det tycker jag själv är en god statistik och det är nog mer än jag hade kunnat tro att det skulle bli. Av dessa skrevs 68 under "järnvägssommaren 2013"; sedan dess har det i snitt blivit ett var fjärde dag. Vid ett par tillfällen har det gått en vecka eller så utan inlägg – som längst 20 hela dagar i december – men i gengäld har det andra gånger kommit stora sjok av inlägg. Det är ungefär som jag trodde att det skulle bli, när jag den 20 augusti förra året förklarade bloggsommaren för avslutad.

Under denna tid har jag haft ganska precis 5000 besök på sidan och ännu fler sidvisningar. Rekordet sattes den 25 mars då 180 personer var inne och läste här, medan jag nog aldrig haft färre än 2 besökare (visserligen visar statistiken noll för två datum men jag har skäl att tro att det är orsakat av tekniska fel). Det är roligt att se att en järnvägsblogg, även om den är skriven av en amatör, kan locka till läsning, även om jag så klart förstår att många besökare ramlat in via någon sökmotor när de sökt något begrepp som jag råkat ta upp här.

Härmed börjar bloggens andra år och jag tror inte att jag kommer att vara lika idog som jag var förra året. Då hade jag under en längre tid en princip om att skriva minst ett inlägg per dag, en föresats jag inte har detta år. I stället får man nog räkna med (i alla fall gör jag det) att sommaren kommer att se ut som resten av året har gjort: jag skriver när jag tycker att jag har något att skriva om.

Jag hoppas att ni som brukar läsa här regelbundet – och jag tror att jag har några trogna besökare – fortsätter att titta in när jag har något att säga. Skriv gärna en kommentar också, för det tycker jag är roligt. Detta inlägg avslutar jag som sig bör med orden 

Grattis på födelsedagen, och gott nytt år!

födelsedag, om bloggen,

Även denna rapport inleds med en karta, för vars och ens orientering.

 

På fredag morgon den 15 juni lämnade vi pensionatet i Ingelstad utan större saknad. Det var nämligen så, att innehavaren var en märklig figur som ägnade en stund åt att skvallra om gästerna hon haft föregående dag, vad de gjort och sagt och hur allmänt underliga de hade varit. Jag spekulerade i vad hon skulle säga efter att vi avrest. "Det var verkligen snålt folk, inte beställde de någon förrätt och ingen dricks lämnade de heller."

Ut på en asfalterad banvall fortsatte vi, efter att ha ordnat packningen.

 

Vi cyklade nästan non-stop mot Växjö, för att hinna se så mycket som möjligt där. Det tog inte många hundra meter innan mitt knä började värka igen och cyklandet var långa stunder mer eller mindre en pina. Tur då att det fanns en 15 km-stolpe att titta på.

 

Asfalten blev grusväg och kartan visar att det på en plats är 4 km raksträcka utan kurvor. Det är en nästan horribelt lång raktsträcka för att vara på en gammal småbana som denna.

 

Och så, när vi var nästan framme i Växjö, tog vägen slut. Banvallen fortsatte, men vi svängde förstås av för den sista biten in till staden.

 

Det nya vattentornet söder om staden är kanske inte en sevärdhet, men att besöka det måste rekommenderas. Där är nämligen en otrolig akustik och varje steg man tar under det leder till ett eko som... ja, åk dit och lyssna själv. (Att se ett vattentorn som ett utflyktsmål låter tråkigt eller nördigt, men jag lovar, detta vattentorn är en stor upplevelse!)

 

Vi kom till Växjö och upptäckte staden under några timmar. I en park beskådade vi en musikalisk akrobatuppvisning medan vi åt vår matpakke, och tittade in på ett par museer. Jag har visat bilder från Emigrantmuseet tidigare, men gör det gärna igen. Dioramorna nedan passar ju nu en gång så väldigt bra i en järnvägsblogg...

 
 
 

Vi hade kunnat stanna längre i Växjö, men här visade sig nu en av bristerna i upplägget för Alvestas Åsnen runt-paket. Av de fyra dagarna som paketet omfattar, är det just första och sista dagen som det finns mest saker att göra och titta på: Huseby dag 1 och Växjö dag 4. Samtidigt är det just dag 1 och 4 som är kortast, på så vis att man då ska resa till respektive från området. De två långa dagarna däremellan, då man har all tid i världen, finns det betydligt färre besöksmål. På sätt och vis hade det varit bättre att inleda och avsluta hela resan i Urshult och lägga övernattningarna i Ingelstad, Alvesta och Torne, för att få mest tid där den behövs bäst. Men det är inte lätt att flytta Alvesta turistbyrå till Tingsryds kommun, så jag har väl ingen riktigt god lösning på problemet. :)

När vi nu fortsatte västerut mot Alvesta, hade vi för gott lämnat banvallarna. Här ligger ju järnvägen frisk och kry och är så vältrafikerad att man gärna vill bygga ut den till dubbelspår. Vi fick alltså hålla oss till mindre landsvägar och genast trivdes mina knän igen. Ena stunden gick det uppför – och så vände det utför med en fartvind som fläktade skönt. Solen värmde denna eftermiddag för fullt och när vi svalkade oss med saft och glass i Bergkvara, mådde vi faktiskt riktigt bra.

Det gjorde vi även när jag måste stanna vid en järnvägskorsning för att plocka bort ett flygfä ur ögat.

 

(Det var efter denna upplevelse som jag köpte en fickspegel som numera alltid ligger i väskan när jag ute och cyklar. Att få skräp i ögat om man saknar sällskap kan nämligen förstöra hela dagen.)

I Gemla (uttalas [j-]) ligger en station och vi fick stanna för rött ljus.

 

Och sedan kom ett tåg. Efter alla nedlagda järnvägar var det... ja, men Wow! liksom.

 

Så här ser stationshuset ut.

 

Vi avvek från den rätta vägen och tog den större landsvägen in till Alvesta. Det gick undan som sjutton när vi hade fått upp farten och vi kunde ta en liten paus på den norra järnvägsbron i köpingen.

Vi parkerade våra cyklar utanför turistbyrån, lämnade nycklarna innanför disken och traskade iväg till stationen.

 

(Dessa trevliga järnvägsövergångar fanns i juni 2012 men inte längre. Numera är det planskilda korsningar som gäller även för gångtrafikanter. Det höjer nog säkerheten men är inte speciellt praktiskt, för de tar tid att passera och blir ofta väldigt trånga.)

Vackra Krösatåg stod och väntade i Alvesta 2012 precis som de gör idag.

 

Och vid Nässjötåget tog vi avsked efter fyra på det hela taget rätt härliga dagar, ett trasigt knä till trots.

 

Sedan tog jag avsked av Alvesta, från ett SJ-tåg på Kust till kust-banan. En fördel med klassiska personvagnar, är att man från sista vagnen har fri sikt längs banan.

 

Sista bilden får bli från samma plats, men en kvart senare. Tåget passerade stationen i Bor och är man riktigt skarpsynt går det att urskilja den smalspåriga järnväg som går från Bor till Ohs bruk. Det skulle ge tillfälle till ännu en utflykt ett år senare, vilket är, som det heter, en helt annan historia.

 
 

Detta var sista delen i en serie av fyra, om resan Åsnen runt 2012.

Länk till del 1 – Alvesta-Torne
Länk till del 2 – Torne-Urshult(-Kurrebo)
Länk till del 3 – (Kurrebo-)Rössmåla-Ingelstad

1067 mm, Alvesta, Alvesta-Växjö, Bor, Borås-Alvesta, Emigrantmuseet, Gemla, Ingelstad, Krösatåg, Kust-till-kust, VTJ, Växjö, Växjö vattentorn, Växjö-Tingsryd, banvallscykling, kilometerstolpe, knän, möten, reseberättelse, stationshus, Åsnen runt 2012,

Efter att ha vaknat torsdagen den 14 juni åt vi frukost och förberedde dagens lunchpaket. (En händelse som jag fann intressant då och minns ännu, var att jag för första gången fick praktisk nytta av att kunna avgöra om ett ägg är kokt eller inte; det lär sig säkert alla barn i lågstadiet men det dröjde alltså decennier innan jag behövde kunna det.)

Först, som vanligt, en karta.  Dagens etapp tog oss alltså från Kurrebo just norr om Urshult, till Ingelstad.

 

Vi avvek från kartan och tog en genväg i stället för att åka tillbaka ned till Urshult. Det gjorde tyvärr att vi missade några kilometer banvall men vi sparade benen och fick njuta av härliga nedförsbackar och vackra omgivningar (banvallar blir lätt tjatiga i längden).

I Rössmåla korsade vi banvallen och jag ställde mig på bromsen. Här har man nämligen byggt ett helt litet monument till minne av järnvägsperioden.

 

Idag stavas byn med två s, men hållplatsen stavades bara med ett och också det minns man. Kul!

 

Här finns också informationstavlor som visar vad som händer i byn idag, liksom hur det såg ut tidigare.

 

Enligt kartan finns också själva stationshuset bevarat, men så långt kom vi inte vid vårt besök. I stället fortsatte vi vår resa på landsvägen, vilket vår egen karta rekommenderade. Nedanstående bild visar att banvallen genom själva Rössmåla inte är vare sig asfalterad eller grusbelagd. (Detta gällde alltså i juni 2012; förändringar kan ju ha skett sedan dess.)

 

Vi hade några härliga kilometers cykling utan banvall och anslöt inte till denna förrän vi närmade oss Kvarnamåla. Här skar järnvägen en gång i mjuka kurvor genom landskapet.

 

Vi letade en stund för att hitta till en gammal backstuga med det passande namnet Linastugan. När Lina och jag hade funnit den, tog vi lunch och gonade oss i solen...

 

Vidare till Kvarnamåla, den tidigare järnvägsknuten. Det var här som HKJ hade sin östra ändpunkt och anslöt till VTJ – Växjö-Tingsryds Järnväg. Stationshuset ligger kvar idag, som ses på nästa bild, med banan norrut mot Växjö som försvinner till vänster:

 

Från den tidigare bangården ser byggnaden ut så här.

 

I bangårdens södra ände skildes de två banorna mot söder och väster. Detta är, vill jag minnas, banan mot Tingsryd och Ronneby (den lämnar alltså Kvarnamåla ungefär åt sydsydöst).

 

Och detta torde vara HKJ, banan mot Urshult och Norraryd. Den är rätt igenvuxen men det gick bra för oss att cykla in i Kvarnamåla den vägen.

 

Om banvallen väster om sjön (se dag 2) hade bjudit på helt underbara scenerier, var den östra sidan betydligt mindre attraktiv. Det är inget fel på att cykla genom skog, men när vägen är spikrak i en eller flera kilometer, blir det ganska långtråkigt.

 

Vi kom till Väckelsång, en ort sannolikt mest känd för sitt namn som många uppskattar. Där, berättar Banvakt.se, finns en banvaktsstuga fint bevarad, men det hann vi inte notera när vi passerade. I stället kom vi rakt på stationshuset.

 

Stationen är alltså i någon mån bevarad men ser inte så trevlig ut. Inte heller vittnar omgivningarna i någon större omfattning om järnvägen.

Två kilometer senare kom vi till denna kilometermarkering. Härifrån är det alltså 29 km till Växjö, som var denna järnvägs utgångspunkt.

 

Vi följde färdbeskrivningens råd och gjorde en trevlig avstickare till Jät. Denna socken har två kyrkor, en gammal och en ny, där ett besök i den gamla kyrkan kan rekommenderas. Den är byggd på 1100-talet, berättas det, och med inspelad guidning och lockande kyrkbänkar fick två trötta cyklister en stunds skön avkoppling. 

 

Föregående bild visar att mörkgrå moln samlades på himlen. Något regn föll inte över oss denna dag, men det relativa mörkret gjorde att en vit ängel på kyrkogården lyste upp sin omgivning på ett fängslande, nästan skrämmande, sätt.

Efter att ha fört cykeln vidare längs landsvägen genom Jät, protesterade mina knän för första gången. Jag har nog nämnt dem tidigare i den här bloggen och även om de utan problem kan ta mig många mil på stora och små vägar, är de närmast allergiska mot platt cykling. Den här dagen innehöll mycket sådan och på de långsträckta banvallarna fanns varken uppförsbackar att ställa sig upp i eller nedförsbackar att vila i – bara monotont vevande. Cykling är i allmänhet bra för knäna, men har man en gång cyklat till sig ett inflammerat knä, blir det tyvärr ofta en kronisk skada.

Av den orsaken stannade jag gärna till när tillfälle gavs – som för att fotografera 20 km-stolpen.

 

Vacker myrmark kan man också passa på att beundra...

 

...innan man kommer till 19 km-stolpen.

 

Någonstans i dessa trakter finns en vägkorsning som fascinerade mig när vi passerade. Det var nämligen sex små vägar (varav banvallen utgjorde två) som möttes mer eller mindre i en punkt. Jag stannade och såg mig omkring men insåg att det inte gick att fotografera dem, utan får nöja mig med att efteråt beskåda underverket på en karta (se gärna valfri karttjänst, ungefär 3 km sydväst om Ingelstads samhälle).

Ingelstad ja, dit kom vi frampå sena eftermiddagen och klättrade upp på Inglingehög. Fint att se, men så mycket järnvägiana finns inte längre kvar i Ingelstad.

 

Sedan checkade vi in på vårt pensionat och somnade gott – denna kväll utan att ens orka spela ett parti Ticket to Ride (men föregående kväll hade vi hunnit två, så det fick väl gå på ett ut).

 


Detta är tredje delen av fyra i en serie om resan Åsnen runt 2012. Fjärde delen kommer i morgon.

Länk till del 1 – Alvesta-Torne
Länk till del 2 – Torne-Urshult(-Kurrebo)

1067 mm, HKJ, Hönshylte-Kvarnamåla, Ingelstad, Inglingehög, Jät, Kurrebo, Rösmåla, Rössmåla, VTJ, Väckelsång, Växjö-Tingsryd, banvallscykling, kilometerstolpe, knän, minnestavla, reseberättelse, stationshus, stationsnamn, Åsnen runt 2012,