(Detta är det femte inlägget från resan till Lysekil den 27 oktober 2018. Länk till alla inlägg finns i slutet av detta.)

När jag väl hade fattat beslutet att kliva upp tidigt och lägga en hel dag på att resa med Lysekilståget, bestämde jag mig för att det fyra timmar långa uppehållet i Lysekil kunde användas till något bra. Mina 49 sjundeklassares novellskrivande den senaste månaden hade nämligen gjort mig själv inspirerad. Jag antar att det var medan jag cyklade från jobbet, för då får jag ibland en hel del idéer, som ett uppslag kom för mig.

På bussen till Göteborg skrev jag kanske en fjärdedel. I Lysekil skrev jag två fjärdedelar till. Så snart tåget hade lämnat Munkedal skrev jag slutet och så återstod bara 14 % av datorns batteri och jag beslöt att spara resten till eventuella akutsituationer under hemresans sista del.

På vägen passerade tåget Öxnered. Jag har rest därigenom många gånger och även bytt tåg på platsen. Det är en av Västsveriges mest klassiska järnvägsknutar, men alla tåg har följt de fyra benen som kommer dit från varsitt väderstreck. Nu fick jag för första gången färdas i triangelspåret som leder direkt från Uddevalla till Trollhättan, vilket syns tydligt på de nästa två bilderna. Det var roligt!

 
 

Så rullade tåget, stadigt och tyst genom eftermiddagen, längs ytterkanten av Västergötland. Det föll omväxlande regn och blötsnö och några unga föreningsmedlemmar låste om sig i den bakre foajén. Där ville de väl slippa ovidkommande ljud medan de filmade resan. Bara snön fick dem att högljutt häpna, men inne i salongen härskade stillheten.

 

Att sitta där, medan skymningen föll över Bohuslän och Göta älv... det var riktigt, riktigt härligt. Det blev allt mörkare, jag skrev, läste en tidskrift och var belåten med en dags utflykt och arbete.

 

Till sist nådde tåget ändå sin slutstation. Det var några få minuter försenat, men det var bra gjort eftersom det hade blivit stående en stund på väg upp mot Lyse. Resenärerna steg av och jag med dem, varpå jag strax därefter sprang genom stationshuset på jakt efter en buss jag ville hinna med.

 
 

Och skulle det vara så att jag en dag publicerar min novell, kan den som läser noga möjligen hitta en liten, liten referens till Lysekil... Det kommer att krävas att man läser inte bara mellan raderna utan även utanför dem, men den finns där faktiskt.

 



Resan till Lysekil den 27 oktober 2018 beskrivs i sex inlägg:

  1. Sista tåget till Lysekil
  2. Tre timmar runt Lysekilståget
  3. Lysekils hamn
  4. Sist i det sista tåget
  5. Avslappning på tåg
  6. Norskt tåg i Sverige

 

Bergslagernas järnvägssällskap, Göteborg C, Göteborg-Öxnered, Lysekil 2018, museitåg, om mig, reseberättelse, stämning, triangelspår, väder, Öxnered,

(Detta är det fjärde inlägget från resan till Lysekil den 27 oktober 2018, i vilket jag sätter rekord i och med att det innehåller 49 bilder. Länk till alla inlägg finns i slutet av detta.)

"Resande mot Göteborg, tag plats. Stationen läggs ned, stinsen går hem, sista tåget på Lysekilsbanan avgår, dörrarna stängs."

Riktigt så var det ingen som sade. (Inte heller skulle det ha varit historiskt helt korrekt.) Men efter att jag hade tagit två promenader i staden och sedan haft en härlig stund med ett skrivprojekt i stillheten på tåget, blev det tid för avgång för tåg 44488. (Sträng taget var det nog först i Munkedal tåget fick ett nummer; sträckan dit måste väl ha gått som spärrfärd.)

Jag hade installerat mig i sista vagnen och grabbade kameran. I bakre foajén stod en tre, fyra personer och jag gjorde dem sällskap. Här skulle fotograferas.

– Den här utsikten är det inte utan att man saknar med moderna motorvagnar, sade jag. Det vill säga om man inte har lokförarbevis, lade jag till när några av medresenärerna flinade.

 

Det fanns inte fotografer bara på tåget. Nästa bild visar hur de fanns på stationen in i det sista. Längs hela sträckan tillbaka till Smedberg var det likadant. På Lyse, Brastad och Hallindens stationer, längs landsvägar och i skogspartier stod det folk. "Oj, detta blir en väldokumenterad resa!" tänkte jag. Jag antog att det skulle presenteras bilder en masse i diverse järnvägsfora. Det kanske det gjorde också, men på det som jag följer fanns inte en enda bild.

 

Jag kan ju ändå göra mitt bästa. Här följer nu snart en kavalkad av bilder. Särskilt många kommentarer blir det inte, för vad ska jag säga? Under den timme det tog att avverka Lysekilsbanan för sista gången höll jag mig nästan utan undantag kvar där, längst bak i tåget. Där fanns större delen av tiden även en annan fotograf (med fläskigare kamera, så det kanske är förmätet av mig att ge mig själv samma titel) samt hans ganska lilla barn. Efter ett tag hade de övriga gått och satt sig, men då och då återkom de. Varje gång tåget passerade en station, blev det smått hysteriskt. En, två, tre – ja, fyra! – kameror försökte få plats ovanför och bredvid varandra framför bakrutan. Varje växel skulle förevigas. Jag log åt situationen och som en av bilderna nedan visar, försökte jag även skjuta i blindo.

Periodvis under hemresan satt en eller till och med två mobiltelefoner fasttejpade på rutan. Det var ett slags kreativitet som imponerade. På så vis kan man filma länge utan stativ (även om jag har lärt av mina vänner att moderna mobiltelefoners batteritid nog kan vara ett problem).

 

Nåväl. Här kommer ett omfattande urval av mina bilder från sista tåget på Lysekilsbanan. Vilken delsträcka det gäller kommenteras före bilden/bilderna.

Först linjen från Lysekil till Lyse:

 
 
 
 

Infarten till Lyse samt Lyse station:

 
 

Linjen från Lyse till Brastad:

 
 

Brastad station:

 
 

(Bilden ovan är intressant för att bilen hade stått och väntat på tåget mellan bommarna!)

 
 

Linjen från Brastad till Hallinden:

 

(Bilden ovan antyder, intill den bortre stolpen, en kvarlämnad vattenhäst.)

 

Hallinden station:

 
 
 
 

Linjen från Hallinden till Smedberg/Munkedal:

 
 
 
 

(Såväl ovanstående som nedanstående bild är ytterligare minnen av kilometer 8...)

 
 
 
 
 

(Ovanstående bild illustrerar något som sakkunniga reagerade på: rälsbefästningarna har bara en spik på insidan. Eftersom hjulet när det rullar håller emot insidan av rälet, kommer tågets krafter att verka så att det är bättre att ha två spikar på insidan och eventuellt färre utvändigt.)

 
 

(Bilden ovan är möjligen intressant eftersom man inte bara kan se den högerkurva som tåget befinner sig i, utan även två kurvor bakåt.)

 
 
 

Infarten till Smedberg (i utkanten av Munkedals station) samt Smedberg självt:

 
 

(Bilden ovan visar alltså Bohusbanan.)

 
 
 

(Observera skylten ovan. Här är 0 km och Lysekilsbanan börjar.)

 
 

Och så rullade vi in vid plattformen på Munkedals station. Mina reskamrater längst bak i tåget hade lämnat mig ensam. "Resten kan vi se någon annan gång" var kommentaren och det hade de ju rätt i. Jag stod emellertid kvar i några kilometer till, eftersom även Munkedals utkanter är intressanta. Dessutom har jag ju inget lokförarintyg och vet inte när jag nästa gång kan få stå i sista vagnen med fri sikt.

 
 
 
 

(Det är först i efterhand jag noterar den underliga S-kurvan på spår 2 och utåt. S-kurvor är allmänt sett inte bra, så man undviker dem om det är möjligt. De passeras emellertid inte i hög hastighet och det är förstås perspektivet som gör att de ser så oerhört påtagliga ut.)

Vid mitt förra besök i Munkedal studerade jag den smalspåriga (600 mm) Munkedals järnväg. På grund av en dåligt planerad tidtabell fick jag inte tillfälle att resa med det tåget (turen avgick så att jag, som kommit med reguljärt tåg till Munkedal, precis missade museitåget). Den här gången var det inte ens aktuellt, men det blev en trevlig bild av spåren intill varandra:

 

Vid plakorsningen vid smalspårets lilla stationshus hade en bil (från smalspårstiden, månne?) stannat för nedfällda bommar. Paret i bilen hade dessutom stigit ur och fotograferade förtjust vårt tåg. Det tyckte jag var lite roligt.

 

Men så passerade vi Örekilsälven och efter att ha fotograferat bron, var jag nöjd. Äntligen kunde jag gå tillbaka till min plats och pusta ut.

 

Fast i och för sig hade jag andra planer...



 

Resan till Lysekil den 27 oktober 2018 beskrivs i sex inlägg:

  1. Sista tåget till Lysekil
  2. Tre timmar runt Lysekilståget
  3. Lysekils hamn
  4. Sist i det sista tåget
  5. Avslappning på tåg
  6. Norskt tåg i Sverige

 

600 mm, Bergslagernas järnvägssällskap, Brastad, Hallinden, Lyse station, Lysekil, Lysekil 2018, Lysekilsbanan, Munkedal, Munkedals Jernväg, S-kurvor, Smedberg, entusiaster, före detta station, kilometerstolpe, museijärnväg, museitåg, möten, plankorsningar, reseberättelse, rälsspik, stationshus, vattenhäst,

(Detta är det tredje inlägget från resan till Lysekil den 27 oktober 2018 och det är mer spårnördigt än alla de andra. Länk till dessa andra inlägg finns i slutet av detta...)

När jag hade ätit min middag och gav mig ut i hamnen, ställde jag mig två frågor:

1) Hur kunna fotografera i en eftermiddag som är så blåsig att jag fryser om fingrarna och behöver vantar?
(Svar: Strunta i vantarna och stå ut – det gäller mindre än en timme.)
2) Hur bringa ordning i detta otal spår som löper i alla tänkbara riktningar?
(Svar: Följ så många som möjligt och ta bilder i massor.)

Så här såg det ut då jag stod i utkanten av bangården, med tåg, stationshus och plattform bakom mig. Vänstra spåret i bilden är linjen som stiger mot Smedberg/Munkedal och Bohusbanan. Högra spåret håller sig lägre och leder mot hamnen. Jag vandrade bort runt det röda huset i höger del av bilden.

 

Där öppnade sig en vy mot själva hamnen. Jag hade sett den redan från tåget och visste att den fanns.

 

På bilden ovan ser det ut som ett dubbelspår, men det högra slutar i en stoppbock snett bakom fotografen. Nu kunde det vara intressant att följa gatan och se vart spåret tar vägen... Jo, det landar utanför en bastant grind till hamnanläggningen. Den anar man i vänster kant av nästa bild.

 

Mitt i föregående bild vek ett spår av bort mot höger. Det följer en småbåtshamn och slutar eventuellt i en stoppbock. Jag säger "eventuellt", för jag misstänker att det finns fler spår på kajen där borta också:

 

Nåväl, tillbaka till hamngrinden. Där var det synnerligen bestämda regler och nästa bild visar bara en del av de skyltar som påpekade att envar förbjöds passera, på grund av kommunen och staten, europeisk lagstiftning och fan och hans moster...

 

Men på håll kunde jag ju studera platsen. Särskilt häftigt tycker jag det är att man har asfalterat precis fram till vänstra rälen men inte längre. Jag kan inte påminna mig att jag har sett en så markant gräns mellan gata och spår tidigare.

 

Så vände jag ryggen mot hamnanläggningen och tog en bild tillbaka mot staden.

 

Ungefär där det på förra bilden står en svart bil parkerad, var ett virrvarr av spår. Jag fotograferade nu in i ett skräpigt hörn till höger, där en stoppbock markerade slutet på ett spår som nog mest är till för växlingsrörelser. Jag tror alltså inte att man egentligen transporterar något dit, men när vagnar ska växlas, måste det finnas plats för tågsättet medan det byter riktningt. (Det är åtminstone min slutsats som amatör.)

 

Nästa bild visar samma röda byggnad som den första i denna text. Linjen och industrispåret kommer alltså runt huset och så att säga tvärs över fotot. För att nå in i anläggningen på det vänstra spåret måste en vagn först växlas in på det högra, köra bort till den ruffiga stoppbocken nyss och så återvända till vänster. Vid växeln till höger...

 

...står jag på nästa bild. :)

 

Många maffiga spår var det minsann. Eftersom där fanns ett spårkors och jag häromåret fick intresserade frågor om närbilder på spårkors, kommer här tre sådana i ett svep:

 
 
 

Nåväl, i växeln kan man ta valfri riktning. Kör man rakt fram kommer man till stationsområdet, men man kan också svänga vänster och hamna på ännu ett industriområde.

 

Där ligger en kaj med inte mindre än fyra parallella spår. Det är faktiskt riktigt imponerande!

 

Eller också växlar man in sig på något av dessa båda spår:

 

Jag har irriterat mig på att man i Borås bygger ett stort industriområde väster om staden utan att det finns spårförbindelse. Därför tyckte jag häromsommaren att det var lite coolt med industrispåren i Vetlanda, som jag tidigare hade gjort i Kvillsfors. Likaså var östra delen av centrala Norrköping spännande med alla sina spår när jag var där.

Men Lysekil! Ja, det var något extra. Här finns alltså alla möjligheter att bygga industrier med tunga råvaror eller otympliga produkter, och ändå få lätta transporter utan vare sig buller eller fossila utsläpp. Kör dit ett lok bara och transportera prylarna enligt den lättrullande principen stålhjul på stålräls.

Icke så. Lysekilspartiet och kortsynta statstjänstemän föredrar att stänga järnvägen från december. Hädanefter ska allt bara fraktas med omoderna långtradare. Lika dumt som en båt på torra land:

 

Sista bilden för nu får bli denna: spåret i centrumhamnen, där sjömännen kontemplerande kan betrakta kajspåret.

 

Om jag någon gång bygger en storslagen modelljärnväg, ska där finnas en hamn. Spåren i Lysekil skulle absolut kunna vara en förebild, för där finns lite av det mesta.

 



Resan till Lysekil den 27 oktober 2018 beskrivs i sex inlägg:

    1. Sista tåget till Lysekil
    2. Tre timmar runt Lysekilståget
    3. Lysekils hamn
    4. Sist i det sista tåget
    5. Avslappning på tåg
    6. Norskt tåg i Sverige

 

Bergslagernas järnvägssällskap, Lysekil, Lysekil 2018, Lysekilsbanan, hamnspår, industrispår, nedläggning, reseberättelse, spårkors, stoppbock,