Det är väl mycket möjligt att ni liksom jag har glömt årets Kristi himmelsfärdsdag. Det vill säga, jag har inte glömt den, men det var först när jag tittade igenom mina bilder som jag kom ihåg hur den utvecklade sig.

Morgonens gudstjänst följdes av ett intressant föredrag med Anders Johansson, "cykelanarkisten" kallad. Han cyklade förra året från Haparanda till Ystad, blev så smått uppmärksammad och samlade in åtskilliga tusen till organisationen Kvinna till kvinna. Nu visade han bilder och talade till dessa. Det var ett befriande chosefritt föredrag och särskilt trevligt var att bilderna var så rent fotomässigt usla. Han hade bilder som illustration till det han talade om – och vad mer behöver man när det talade ordet är intressant i sig?

Många av Cykelanarkistens bilder hade dessutom järnvägar eller stationshus i fokus. Han hade under första delen av sin resa följt åtskilliga banor som järnvägsentusiaster känner till; viktiga stationsorter längs både stambanan genom övre Norrland och Inlandsbanan figurerade i hans föreläsning. Några tåg såg jag däremot inte till.

Hur som helst var det en härlig morgon med solsken och redan från början gott och väl 20 grader, så jag kände inte alls för att åka hem efteråt. I stället funderade jag på var förmiddagens tåg kunde befinna sig och gjorde en spontan tur till Kust-till-kustbanan i utkanten av Borås. Km 77 var det, närmare bestämt.

Här hade jag så många gånger cyklat längs Gånghestervägen och tyckt mig se lämpliga fotoplatser utmed järnvägen. Jag trasslade mig ut på ett stökigt hygge, rev sönder benen i buskagen och såg tåg 332 från Kalmar till Göteborg, lett av Rc6 1414.

 

Sedan flyttade jag mig en liten bit och inväntade mötande tåg 331, med Rc6 1313 i spetsen:

 
 

(Det är knappt så att sista vagnen hunnit ut ur högerkurvan när loket börjar svänga vänster. Tekniskt är det inte idealiskt, men det gör sig bra på bild!)

 

Sedan kunde jag cykla hem med en lite bättre känsla i kroppen. Jag hade åtminstone någorlunda försökt att utnyttja det vackra vädret. En vet ju aldrig hur länge det varar, tänkte jag då den 10 maj 2018...

 

Två dagar senare skulle jag ha ett betydligt mer angeläget ärende till samma bana, några kilometer bort.

Borås, Borås-Alvesta, Kust-till-kust, cykel, fotografering,

Just som vintern sent omsider hade blivit vår och just som våren om bara en vecka skulle slå om till den historiskt heta försommaren 2018, var jag hemma i socknen på besök. Det kom att bli något av en järnvägshistorisk exkursion.

Den 27 april steg jag av bussen just innanför östra sockengränsen och gick några hundra meter. Där fick jag se tågen strömma förbi med ett par minuters mellanrum på en mycket levande järnväg.

 
 

Nästa dag tog jag en promenad i socknens västra delar, i syfte att titta på ett torp som var till salu. Torpet var inget att ha men jag hamnade på en liten väg som traktens bönder och älgjägare refererar till som "banvallen". Det gör de för att det är en banvall. :-)

Den västra sockengränsen går i bakgrunden, just där banvallen kröker åt vänster:

 

Jag hann också befinna mig nästan exakt däremellan, alltså i socknens mitt. Här har minnet av den nedlagda banan inte upprätthållits förrän på senare tid. Först placerades för några år sedan en röd informationsskylt intill vägen där den korsade banan. Nu såg jag för första gången att man någon gång under förra året har kompletterat den med en imponerande, stilenlig men något skämtsam varningsskylt.

 

(Socknen i fråga är Segerstad. Den trafikerade järnvägen är Västra stambanan och den icke längre med järnvägsfordon trafikerade är LSSJ.)

891 mm, LSSJ, Lidköping-Skara-Stenstorp, Lummerilund, Regina, Segerstad, VSB, Västra stambanan, X40, banvall, minnestavla, plankorsningar, skylt,

(Detta är nionde och sista delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

Det blev ännu en hård natt i liggvagn. Som jag skrev senast, var det extremt varmt inne i kupén och på grund av den relativa instängdheten på fordonsdäck, gjorde det inte någon väsentlig skillnad att öppna fönstret. Lika illa som på nedvägen var det ändå inte och det berodde sannolikt på att jag var mer avslappnad och visste att jag skulle få sova ut under kommande dagar.

Kockan tre på natten var färjan framme i Trelleborg och alla passagerare som reste till fots eller i bil lämnade färjan. Det innebar att däcket fylldes av skränande motorer som väckte alla eventuellt sovande tågresenärer. Men okej, det var ett problem av övergående natur.

Jag var nog bland de första att stiga upp, då vagnarna frampå morgonen drogs av färjan och växlades ut på spåret mot Malmö. Så här såg det ut när jag hade fått upp kameran:

 

Jag tror att det var bakåt i färdriktningen. Åt andra hållet såg jag en intressant hastighetsskyltning. Helt säkert åkte vi i loktåg med ATC. Sth 100 km/h med andra ord.

 

Ett ganska underexponerat foto blev det också, för att få en tydligare bild av solskenet, så att säga direkt från källan.

 

Vyerna denna morgon var förstås annorlunda mot utsikten över Tyskland. Ibland var de bara svenska, ibland genuint skånska som denna kyrka. Det förefaller vara Kyrkoköpinge k:a.

 

Nästa bild skulle däremot kunna vara tagen på vilken som helst av de svenska slätterna. Ett gulnande vetefält. Tja, det funkar la!

 

Ett par minuter senare tror jag inte att man odlade vete. Åtminstone får jag inte det intrycket när jag studerar bilden, men upplösningen är dålig och jag kan ha fel. Skylten är däremot tydlig och ganska fin.

 

Så kom vi, efter ungefär en halvtimme på spåret, fram till Malmö C. Liksom på nedvägen hamnade tåget i den övre stationen och den klassiska banhallen. Få stationer har längre så tydliga banhallar som Malmö, men faktiskt råkar Trelleborg vara ett annat exempel som man kan besöka om man inte bara har vägarna förbi utan tid att stanna.

Förgrunden på nästa bild ser ödslig ut, men det är nog bara för att jag lyckades fotografera i ett sådant ögonblick. Det var annars många nyvakna resenärer som släpade ut sina väskor och sedan bringade ordning i morgonkaoset.

 

Vi hade, enligt tidtabellen, exakt en och en halv timmes bytestid i Malmö. Då passade vi på att söka upp ett morgonöppet kafé ett par kvarter från stationen för att äta frukost.

En annan anledning till kafébesöket var, åtminstone för mig, ett behov av en toalett. Det var nämligen så att jag – och håll i er nu – inte lyckades använda liggvagnens toaletter! Visst låter det absurdt? Ja, det var det också, men när jag hade låst om mig så försökte jag förtvivlat få plats för mina ben... utan att lyckas. Självklart måste vi alla emellanåt hålla till godo med trånga toalettutrymmen, men det här var inte riktigt klokt. De var helt enkelt inte gjorda för människor med lårben något över medellängd. (Alternativet är förstås att jag är helt dum i huvudet och så kan det ha varit; tydligen har andra lyckats bättre än jag.)

Men mat fick vi i oss och så forslade vi oss tillbaka till stationen, där vi bordade tåg 530 mot Hässleholm–Alvesta–Nässjö–Stockholm. Om 85 minuter på det tåget kan jag inte säga något, utan övergår till att presentera några bilder från Alvesta station. Vid denna järnvägsknut möttes norr- och södergående X 2000. Det är ganska praktiskt, för då kan anslutande tåg till och från de andra banorna passa stambanans tåg i båda riktningarna.

 

Stationshuset från gatusidan:

 

På nedvägen hade jag köpt en bok här, i antikvariatet i själva stationshuset. På uppvägen gjorde jag inte det, men besökte i gengäld den lilla bokhandeln inne i köpingen. Något handlade jag, för jag minns att jag fick växelpengar av expediten, men vad kan det ha varit... En almanacka kanske? Nåja, bloggen är helt ointresserad. :)

Därpå strosade jag omkring vid Alvesta station och spanade in tåg. Titta minsann, där kom ju Snälltågets dagtåg mot Stockholm, anfört av Loket Loket Loket!

 

Detta tåg kan sägas vara en motsvarighet till "Blå tåget" på Västra stambanan: ett långsammare, ofta billigare och alltid mer antikt tåg som föredras av somliga resenärer som tröttnat på snabbtåg och moderna motorvagnar med sparsam service. (Däremot saknar Snälltåget motsvarighet till Blå tågets pianobar. Lika bra är väl det om pianisterna har så dålig betalt som jag har hört sägas.)

Jag hängde över ett räcke och beskådade övergången i plan. Här har man gått över spåren minsann, förr i tiden, tänkte jag. Nu är det avstängt och man får släpa sig upp och ned i rulltrappor och hissar.

 

Här kom jag även i samspråk med en nyinflyttad kille som nog sökte nya bekantskaper på en ny ort och dessutom vill ge sig tillfälle att öva talad svenska. Jag fick förstås göra honom besviken med att jag bara var på genomresa, men vi hade ett intressant samtal så länge det varade. Han hade bott flera år i Tyskland – Hannover kan det ha varit – men hade aldrig besökt Berlin. När jag berättade att det är en mycket intressant stad, inte minst för sin historia, kom han fram till att han nog skulle resa dit någon gång.

Så kom det ett Krösatåg på väg söderut. Ack, finns det några vackrare tåg?

 

(Nej, det gör det inte. Inte ens en orange rälsbuss eller ett svart ånglok kommer ens i närheten av skönheten hos Krösatågens färgsättning.)

Under tiden hade även Sofia fått sällskap och talade med en av sina kolleger som också var ute på semester. Jag hälsade artigt jag med, varpå vi gick ut på perrongen.

Där borta i fjärran korsades stambanan av tåg 332 från Kalmar mot Göteborg som vi strax steg ombord på.

 

De skånska veteåkrarna i all ära, men jag tycker mer om sträckan mellan Alvesta och Borås med dess skogar, vattendrag och mossar. Höbalar på en vall är inte heller illa.

 
 

Så rullade tåget in i Borås. Vi tog ned våra väskor och steg av, ut i värmen. Efter 30° i Berlin och säkert ännu mer under natten, lovar jag att vi inte hade något emot att det "bara" var 22 i Borås.

Bort rullade vi våra väskor och pustade ut.

 

Vad skulle vi hitta på nu då? Först satte vi oss på stadsbussen men när vi hade hoppat av på våra respektive hållplatser? Ja, jag vet faktiskt inte vad vi gjorde. Förmodligen inget särskilt. Två dagar senare skulle vi båda komma att åka till Östergötland, men det är, som det heter, en helt annan historia. Dessutom hade den inget med järnvägar att göra, så trots att den innehöll så intressanta saker som en ombyggd gäststuga, frusen frukt, ett kraftfullt högsommarregn och en otäck vattenplaning, kommer den säkert inte att förekomma i den här bloggen.

Hänvisningar till Berlinresan kommer däremot säkert att dyka upp någon gång igen. Det blev nämligen några dagar som är ett minne för livet.


Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

Alvesta, Berlin 2017, Borås, Borås C, Borås-Alvesta, Kontinentalbanan, Krösatåg, Kust-till-kust, Kyrkoköpinge kyrka, Malmö C, Malmö-Trelleborg, Skytts Vemmerlöv, Skåne, Snälltåget, Sofia F., Södra stambanan, Trelleborg, Trelleborg-Sassnitz, X 2000, hastighet, kyrka, möten, nattåg, plattform, reseberättelse, skönhetsupplevelse, stationshus, toaletter, vyer,