(Detta är nionde och sista delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

Det blev ännu en hård natt i liggvagn. Som jag skrev senast, var det extremt varmt inne i kupén och på grund av den relativa instängdheten på fordonsdäck, gjorde det inte någon väsentlig skillnad att öppna fönstret. Lika illa som på nedvägen var det ändå inte och det berodde sannolikt på att jag var mer avslappnad och visste att jag skulle få sova ut under kommande dagar.

Kockan tre på natten var färjan framme i Trelleborg och alla passagerare som reste till fots eller i bil lämnade färjan. Det innebar att däcket fylldes av skränande motorer som väckte alla eventuellt sovande tågresenärer. Men okej, det var ett problem av övergående natur.

Jag var nog bland de första att stiga upp, då vagnarna frampå morgonen drogs av färjan och växlades ut på spåret mot Malmö. Så här såg det ut när jag hade fått upp kameran:

 

Jag tror att det var bakåt i färdriktningen. Åt andra hållet såg jag en intressant hastighetsskyltning. Helt säkert åkte vi i loktåg med ATC. Sth 100 km/h med andra ord.

 

Ett ganska underexponerat foto blev det också, för att få en tydligare bild av solskenet, så att säga direkt från källan.

 

Vyerna denna morgon var förstås annorlunda mot utsikten över Tyskland. Ibland var de bara svenska, ibland genuint skånska som denna kyrka. Det förefaller vara Kyrkoköpinge k:a.

 

Nästa bild skulle däremot kunna vara tagen på vilken som helst av de svenska slätterna. Ett gulnande vetefält. Tja, det funkar la!

 

Ett par minuter senare tror jag inte att man odlade vete. Åtminstone får jag inte det intrycket när jag studerar bilden, men upplösningen är dålig och jag kan ha fel. Skylten är däremot tydlig och ganska fin.

 

Så kom vi, efter ungefär en halvtimme på spåret, fram till Malmö C. Liksom på nedvägen hamnade tåget i den övre stationen och den klassiska banhallen. Få stationer har längre så tydliga banhallar som Malmö, men faktiskt råkar Trelleborg vara ett annat exempel som man kan besöka om man inte bara har vägarna förbi utan tid att stanna.

Förgrunden på nästa bild ser ödslig ut, men det är nog bara för att jag lyckades fotografera i ett sådant ögonblick. Det var annars många nyvakna resenärer som släpade ut sina väskor och sedan bringade ordning i morgonkaoset.

 

Vi hade, enligt tidtabellen, exakt en och en halv timmes bytestid i Malmö. Då passade vi på att söka upp ett morgonöppet kafé ett par kvarter från stationen för att äta frukost.

En annan anledning till kafébesöket var, åtminstone för mig, ett behov av en toalett. Det var nämligen så att jag – och håll i er nu – inte lyckades använda liggvagnens toaletter! Visst låter det absurdt? Ja, det var det också, men när jag hade låst om mig så försökte jag förtvivlat få plats för mina ben... utan att lyckas. Självklart måste vi alla emellanåt hålla till godo med trånga toalettutrymmen, men det här var inte riktigt klokt. De var helt enkelt inte gjorda för människor med lårben något över medellängd. (Alternativet är förstås att jag är helt dum i huvudet och så kan det ha varit; tydligen har andra lyckats bättre än jag.)

Men mat fick vi i oss och så forslade vi oss tillbaka till stationen, där vi bordade tåg 530 mot Hässleholm–Alvesta–Nässjö–Stockholm. Om 85 minuter på det tåget kan jag inte säga något, utan övergår till att presentera några bilder från Alvesta station. Vid denna järnvägsknut möttes norr- och södergående X 2000. Det är ganska praktiskt, för då kan anslutande tåg till och från de andra banorna passa stambanans tåg i båda riktningarna.

 

Stationshuset från gatusidan:

 

På nedvägen hade jag köpt en bok här, i antikvariatet i själva stationshuset. På uppvägen gjorde jag inte det, men besökte i gengäld den lilla bokhandeln inne i köpingen. Något handlade jag, för jag minns att jag fick växelpengar av expediten, men vad kan det ha varit... En almanacka kanske? Nåja, bloggen är helt ointresserad. :)

Därpå strosade jag omkring vid Alvesta station och spanade in tåg. Titta minsann, där kom ju Snälltågets dagtåg mot Stockholm, anfört av Loket Loket Loket!

 

Detta tåg kan sägas vara en motsvarighet till "Blå tåget" på Västra stambanan: ett långsammare, ofta billigare och alltid mer antikt tåg som föredras av somliga resenärer som tröttnat på snabbtåg och moderna motorvagnar med sparsam service. (Däremot saknar Snälltåget motsvarighet till Blå tågets pianobar. Lika bra är väl det om pianisterna har så dålig betalt som jag har hört sägas.)

Jag hängde över ett räcke och beskådade övergången i plan. Här har man gått över spåren minsann, förr i tiden, tänkte jag. Nu är det avstängt och man får släpa sig upp och ned i rulltrappor och hissar.

 

Här kom jag även i samspråk med en nyinflyttad kille som nog sökte nya bekantskaper på en ny ort och dessutom vill ge sig tillfälle att öva talad svenska. Jag fick förstås göra honom besviken med att jag bara var på genomresa, men vi hade ett intressant samtal så länge det varade. Han hade bott flera år i Tyskland – Hannover kan det ha varit – men hade aldrig besökt Berlin. När jag berättade att det är en mycket intressant stad, inte minst för sin historia, kom han fram till att han nog skulle resa dit någon gång.

Så kom det ett Krösatåg på väg söderut. Ack, finns det några vackrare tåg?

 

(Nej, det gör det inte. Inte ens en orange rälsbuss eller ett svart ånglok kommer ens i närheten av skönheten hos Krösatågens färgsättning.)

Under tiden hade även Sofia fått sällskap och talade med en av sina kolleger som också var ute på semester. Jag hälsade artigt jag med, varpå vi gick ut på perrongen.

Där borta i fjärran korsades stambanan av tåg 332 från Kalmar mot Göteborg som vi strax steg ombord på.

 

De skånska veteåkrarna i all ära, men jag tycker mer om sträckan mellan Alvesta och Borås med dess skogar, vattendrag och mossar. Höbalar på en vall är inte heller illa.

 
 

Så rullade tåget in i Borås. Vi tog ned våra väskor och steg av, ut i värmen. Efter 30° i Berlin och säkert ännu mer under natten, lovar jag att vi inte hade något emot att det "bara" var 22 i Borås.

Bort rullade vi våra väskor och pustade ut.

 

Vad skulle vi hitta på nu då? Först satte vi oss på stadsbussen men när vi hade hoppat av på våra respektive hållplatser? Ja, jag vet faktiskt inte vad vi gjorde. Förmodligen inget särskilt. Två dagar senare skulle vi båda komma att åka till Östergötland, men det är, som det heter, en helt annan historia. Dessutom hade den inget med järnvägar att göra, så trots att den innehöll så intressanta saker som en ombyggd gäststuga, frusen frukt, ett kraftfullt högsommarregn och en otäck vattenplaning, kommer den säkert inte att förekomma i den här bloggen.

Hänvisningar till Berlinresan kommer däremot säkert att dyka upp någon gång igen. Det blev nämligen några dagar som är ett minne för livet.


Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

Alvesta, Berlin 2017, Borås, Borås C, Borås-Alvesta, Kontinentalbanan, Krösatåg, Kust-till-kust, Kyrkoköpinge kyrka, Malmö C, Malmö-Trelleborg, Skytts Vemmerlöv, Skåne, Snälltåget, Sofia F., Södra stambanan, Trelleborg, Trelleborg-Sassnitz, X 2000, hastighet, kyrka, möten, nattåg, plattform, reseberättelse, skönhetsupplevelse, stationshus, toaletter, vyer,

(Detta är åttonde delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

Från våra muséer och utställningar tog vi för sista gången S-Bahn och förflyttade oss genom julihettan till Hauptbahnhof. Där såg vi skylten som varslade om att dagens enda tåg till Sverige skulle gå om bara en liten stund.

 

Snälltågets vagnar, målade med exotiska resmål som Åre och Stockholm, stod på spåret, redo att ta emot sina resenärer.

 

Den här gången var loket vitt och av annan typ än på nedvägen.

 

En sista titt på Berlin Hbf:s tre våningar och ett rödgult S-Bahntågsätt...

 

...och så var vi på hemväg. Vi hade slagit oss ned i vår kupé tillsammans med två tjejer som också hade firat semester i Berlin och hoppades så smått på att inga fler resenärer skulle vilja bo med oss. Just som tåget skulle avgå kom emellertid två unga norrmän inseglande.

– Hej, sade vi och försökte se glada ut men det var vi inte riktigt. :)

Det blev alltså trångt hos oss. Varmt som sjutton var det också och Sofia och jag bytte plats med en viss regelbundenhet eftersom vi snabbt kom fram till att den som satt i färdriktningen fick mycket skönt fläktande luft från yttervärlden i ansiktet. Jag försökte roa mig med en Tysklandskarta som jag köpt på KaDeWe och mitt exemplar av sommarens korsordstidning. (Sofia och jag brukar köpa varsin och så kan vi kommunicera per sms eller andra medier då vi kör fast.)

Men nu åkte jag ju tåg och då kunde jag ställa mig ute i korridoren och fotografera omgivningarna.

 

Tyvärr lyckades jag inte följa med på kartan från starten i Berlin, så jag visste inte var någonstans jag befann mig. Men det var skönt att se ut över dungar och åar, våtmarker och fält. Solen sjönk allt närmare dessa dungar och en liten stund före kl 21 CEST inleddes solnedgången från min horisont.

 

Här, mitt på den tyska landsbygden, passerade tåget intill en solcellspark. Framsynt, positivt, glädjande! tänkte jag.

 

Ett nedgånget industriområde följde härnäst. Inte så vackert kanske men någon sorts charm kan man hitta även där. Var det månne ett tecken på att vi var i ett ännu inte helt uppbyggt östra Tyskland?

 

Så gick mina tankar, då tåget närmade sig en station. Det här tåget stannar inte planenligt vid några stationer mellan Berlin och Malmö, inte heller här, men det var trevligt att se ett såpass tydligt exempel på civilisationen.

 

Det framrusande tåget lät sig alltså inte hindras och det var bara på en hastigt förbiilande plattformsskylt som jag kunde läsa stationens namn:

 

Kartan visade att Pasewalk är en järnvägsknut. Den nord-sydliga huvudbanan mellan Berlin och Stralsund korsas här av en bana från Stettin och polska gränsen till Neubrandenburg och vidare till Lübeck. Strax efter den här bilden såg jag hur spåret västerut vek av; själva staden Pasewalk ligger öster om järnvägen så av den såg jag inget. Senare tog jag reda på att det är en tämligen liten stad där livet går sin gilla gång och är den i dag känd för något, är det som ökänd hemvist för ett gäng på yttersta högerkanten som med föga framgång försöker erövra den tyska politiken.

 

Någon av tjejerna i kupén tecknade av det hon såg genom vagnsfönstret. Det var imponerande att se hur hon tog en bild med kameran och på bara några minuter, med bilden framför sig, fyllde en ruta som i en tecknad serie och sedan tog en ny bild. Om hon skulle använda bilderna till något vet jag inte, men något mer påtagligt reseminne är svårt att tänka sig.

Det vore roligt att kunna rita men jag har aldrig haft motivationen att lära mig. Sannolikt har jag inte heller någon särskild talang för det. Däremot kan jag skriva och då de sista solstrålarna skymtade över molnen ungefär fyra minuter efter Pasewalk, började jag fundera på landet vi befann oss i, dess historia och dess nutid. Då blev resultatet detta:

Vi hade passerat Pasewalk,
då solen gick ned i nordväst
över Tyskland, vars bittraste kalk
är längesen tömd och man bäst
av länder i dagens Europa,
tar hand om vår allas gemensamma färd
i en tid då folken hörs jämra och ropa
att orätt är dagens politiska värld.

 

Det var trevligt att sitta i kupén och med våra nya bekanta. En av dem hade varit i Berlin för åttonde (om det inte var nionde) gången och betade av stadsdelarna en efter en. Denna gång hade det varit Friedrichshain–Kreuzbergs tur.

Likväl var det bullrigt, trångt och oherrans varmt...

 

Vi kom i alla fall fram till Sassnitz och två timmar efter Pasewalk skjutsades vagnarna ombord på färjan.

 

Nu väntade fyra timmars överfart till Trelleborg och fyra timmar till då vagnarna skulle stå ombord i väntan på att på morgonen köras i land och vidare till Malmö. Dessa åtta timmar kunde man lämpligen ägna åt sömn. Vi bäddade i ordning och några av kompanjonerna i kupén valde att genast krypa till kojs. Sofia och jag tog emellertid en promenad upp på däck.

Det var en upplevelse i sig att se hur vana passagerare – sådana som inte åkte tåg utan reste med bil eller helt utan fordon – genast uppsökte lämpliga viloplatser. Jag ska inte säga att varje hörn blev upptaget av sömniga resenärer, men i varje korridor och även de mest oväntade hörn av färjans olika lokaliteter, låg människor och försökte sova.

 

Sofia och jag tog tillfället i akt att handla i butiken ombord. Jag hade oförklarligt nog inte ens skickat ett vykort under resan men nu köpte jag i alla fall en burk med klassiska karameller som jag kunde ge bort i present en tid senare. Vad Sofia köpte vet jag inte, men jag vill minnas att hon nästa dag bjöd mig på lakrits som fastnade i tänderna...

Vi hade plågats av hettan och det var en lisa allra mest för kroppen att komma utomhus i några minuter. Jag tog av mig skorna och gick barfota på däck och det var skönt för stunden. Vi passade på att borsta tänderna på fartygstoaletten och så gott jag förmådde, försökte jag skölja av armar och nacke för att sänka kroppstemperaturen. Det gick bra det också – för stunden...

Himlen hade mörknat och nästa bild, som är tagen ut mot havet, finns bara med för att visa hur fascinerande svart det var. Jag inser när jag förstorar bilden nu att det faktiskt finns ett svagt ljus någonstans långt där borta – kanske från en liten, förbipasserande båt?

 

Så gick vi ned igen, till ett fordonsdäck där luften stod stilla och till ett tåg som var så varmt att man storknade. Jag hann inte mer än komma in och så forsade svetten om mig igen. Kläderna fastnade på kroppen och var lika svåra att ta av som på.

– Du kommer att svettas ihjäl om du har på dig pyjamas, sade Sofia.

Ja, så var det väl. Man får inte vara pryd när man åker liggvagn för den här natten var vi alla mer eller mindre nakna...


Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

Berlin, Berlin 2017, Berlin Hbf, Pasewalk, S-Bahn Berlin, Sassnitz, Snälltåget, Sofia F., Trelleborg-Sassnitz, Tyskland, diktning, färja, möten, natt, nattåg, politik, reseberättelse,

(Detta är femte delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

De här texterna om Berlin passar av två skäl egentligen inte alls in i bloggen. För det första handlar bloggen om svenska järnvägar och Berlin ligger inte i Sverige. För det andra har det handlat mindre om järnvägar och mer om annat som hur intressant det än är, inte har att göra i en järnvägsblogg.

Här ska jag nu något åtgärda den andra bristen genom att visa några Berlinbilder av spårbunden trafik.

Låt oss börja på Berlin Hauptbahnhof den soliga och heta söndagen den 30 juli. Här kom, på övre plan, S-Bahn på det yttersta spåret och ett vanligt regionaltåg på det inre, båda på väg västerut:

 
 

Vi reste österut och passerade den symboliskt så viktiga stationen Friedrichstrasse. Där upprättades på sin tid en gränspassage inne i själva Östberlin. Västerlänningar kunde fritt passera gränsen, efter bara en kort kontroll. Resenärer från öst gjorde sig icke besvär, utan de fick stå en bit bort och titta på. Det var ett absurt system, så dumt att det aldrig skulle uppstå något liknande igen.

 

Det vill säga, inte förrän 2016 då Sveriges regering byggde upp samma organisation vid Öresund…

 


 

Vi fortsätter med något roligare, Berlins U-Bahn. Under våra dagar i Berlin flängde vi förstås upp och ned i stationstrappor, för även om vi var mer förtjusta i S-Bahn är det svårt att i längden förflytta sig på något vettigt sätt utan tunnelbanan. Många stationer var små och oansenliga, egentligen bara en perrong mellan två spår. Andra var större, såsom här på Alexanderplatz, en bytesstation mellan tre U-Bahnlinjer, två S-Bahnlinjer samt vanliga tåg av standardmodell. Då blir det mycket spår – trots att detta bara är tunnelbanan. Elegant var det också.

 

Lika elegant var det senare på kvällen, lördagen den 29 juli. Vi hade, som jag nämnde tidigare, åkt ersättningsbuss till East Side Gallery, och när vi var klara där vandrade vi norrut längs Warschauer Strasse. Här hade vi sällskap av den lustiga tunnelbanelinje som tillfälligtvis bara gick mellan två stationer på ömse sidor om Oberbaumbrücke och Spree. Så här såg det ut nära station Warschauer Strasse.

 

Denna station ligger vid själva huvudbanan genom Berlin, den järnväg som väl kallas Ostbahn om jag förstår det rätt. Utsikten från viadukten måste vara ett himmelrike för en tågskådare, skulle jag tro. Vi befann oss där inte mycker mer än fem minuter, men tåg kom det sannerligen:

 
 

Även ett S-Bahntåg kom körande, på eget spår utan kontaktledning. Precis som tunnelbanan har S-Bahn nämligen kontaktskena nedtill.

 

Därpå kom en spårvagn mitt i gatan. Jag insåg efter någon dag att det nästan bara var på östsidan vi såg spårvagnar och det är ganska logiskt, eftersom Västberlin liksom stora delar av Västeuropa i övrigt såg spårvägar som omoderna och lade ned dem under kalla krigets dagar. Sedan har man insett sitt misstag och börjat bygga upp dem igen, men fortfarande är spårvagnar en många gånger vanligare syn i östra Berlin än i västra.

 

Tågbilderna ovan var alla tagna västerut mot Ostbahnhof. Här kommer en översiktsbild mot öster, där Ostkreuz ligger vid horisonten (och Warschauer Strasse-stationen i förgrunden):

 

Som jag har nämnt nu flera gånger, skedde någon typ av ombyggnad, vilket gjorde att mycket av trafiken i trakten var inställd eller förändrad. Då var det skönt att se den här typen av extremt faktaspäckad informationstavla!

 

Allt stod där – det var bara att ta det steg för steg så kunde man utröna exakt vad som gällde. Entydigt och klart, mycket trevligt!

Det var alltså bara att, med en heldagsbiljett för 7 euro, så här på lördag kväll den 19 juli 2017 mellan åtta och nio tysk sommartid, följa instruktionerna, byta tåg på Ostbahnhof och snart hamna på Hackescher Markt.

 

Vad skulle vi på Hackescher Markt att göra? Det var, som jag förstår det, en stundens ingivelse hos Sofia, för jag tror inte att hon egentligen visste att det skulle finnas något särskilt att se eller uppleva där. Snarare var det nog bara en känsla av att det var en plats som man kunde tänkas vilja besöka, ett namn som lockade. (Lite som jag någon gång skulle vilja resa till Clermont-Ferrand eller drömde om Österrike redan som sexåring?)

Ja, ”Hackescher Markt” ligger över genomsnittet för det generellt skönt ljudande tyska språket, så jag hade inget emot det. Väl på plats i våra liggstolar framför en trädgårdskonsert, konstaterade jag även att järnvägen gick just bakom ryggen. Tåg på tåg på tåg jag såg…

 

(Det där var ett tyskt snabbtåg, ett ICE-tåg, om jag tolkar mina bilder rätt.)

Musikern som spelat kom runt med sin gitarr och samlade in pengar i en hatt. Bilden är väldigt överexponerad men det visar bara att skymningen hade fallit.

 

(Okej, det var ingen hatt utan bara en liten korg, men håll med om att det låter mer pasande med en trubadur som samlar pengar i hatten?)

Under tiden fortsatte tågen att passera bakom oss och Sofia muttrade med visst berättigande. ”Nu får du sluta ta kort, du är faktiskt här som sällskap!” Dessutom blev bilderna väldigt dåliga, som följande urval visar.

 
 
 

Till slut var det så sent att vi åkte hem till vårt härliga hotell i Charlottenburg. Skulle någon få för sig att det berodde på att det hade blivit så mörkt att det inte gick att se tågen längre, kan jag verkligen lova att det inte spelade någon som helst roll i sammanhanget. Faktiskt.


Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

Alexanderplatz, Berlin, Berlin 2017, Berlin Hbf, Berlin U-bahn, Berlins spårväg, Friedrichstrasse, Hackescher Markt, ICE, S-Bahn Berlin, Strassenbahn Berlin, Tyskland, Warschauer Strasse, politik, reseberättelse,