(Detta är det sjätte och sista inlägget från resan till Lysekil den 27 oktober 2018. Länk till alla inlägg finns i slutet av detta.)

En lustig detalj som jag snart upptäckte på BJs Lysekilståg, var att det fanns så många norska influenser ombord. Anledningen var enkel: tre av sittvagnarna kom direkt från NSB när BJs övertog dem. De som känner mig, vet att jag har många särskilda relationer till Norge och det norska språket, så det var roligt att se skyltningen i dessa vagnar.

 
 

(Såg ni? "Ski settes her".)

 

("Farlig å bøye seg ut." Fönstret på min sida hade däremot hakat upp sig, ty det gick inte ens att öppna.)

Vid ett toalettbesök noterade jag att det var en äldre slags bekvämlighetsinrättning. Numera hade vagnen sannolikt modernt avloppssystem, men ursprungligen gällde den "klassiska" modellen med ett hål rakt ut. Av det skälet kunde följande anslag läsas:

 

Här är ett till, från en annan del av landet:

 

Jag förstår att föreningen inte hade förberett vagnarna enligt skyltningen. Det har de inte heller någon anledning att göra...

 

Vagnarna är nämligen sköna att resa med och sitta i. :)

 

 

Nu är jag färdig med min Lysekilsresa. Att skriva sex inlägg har tagit en hel dag så nu får bloggen nog vila. Tills jag kommer på något nytt att berätta om...

I dag avslutar jag med tre bilder från Lysekil, för det var ju trots allt den staden som låg i fokus för resan. Där sken höstsolen, det blåste och tågets färger lyste upp tillvaron.

 
 

(Ovan Abba-huset)

 

 



Resan till Lysekil den 27 oktober 2018 beskrevs i sex inlägg:

  1. Sista tåget till Lysekil
  2. Tre timmar runt Lysekilståget
  3. Lysekils hamn
  4. Sist i det sista tåget
  5. Avslappning på tåg
  6. Norskt tåg i Sverige

 

Bergslagernas järnvägssällskap, Lysekil, Lysekil 2018, NSB, Norge, museitåg, reseberättelse, toaletter,

(Denna dag tog jag 307 bilder. En första sållning gav 120 som har åtminstone någon intressant aspekt; en andra ger färre ändå. Bäst är ändå att dela upp dagen i fem eller sex separata blogginlägg. Sist i detta inlägg finns länkar till dem alla...)

Den 27 oktober har jag ofta tillbringat på födelsedagskalas men hösten 2018 är födelsedagsbarnet utomlands så något kalas blev det inte. I stället föreslog hon att jag skulle åka till Lysekil på födelsedagen.

Efter att ha vägt för och emot, antog jag utmaningen. Bergslagernas järnvägssällskap (signaturen BJs) skulle göra en resa som kanske skulle bli sista tåget till Lysekil. Enligt uppgift är det tredje gången man anordnar en utfärd med den rubriken, men denna gång är det sannolikt att benämningen är korrekt.

Klockan halv nio på morgonen stod jag på Göteborgs centralstation och noterade alla välkända destinationer på avgångstavlan:

 

Det var många som samlades på plattformen men inte fler än att det gick att handskas med.

 

Det gick inte att förhandsboka biljetter utan det var bara att stiga ombord och betala kontant (eller med de svenska storbankernas betaltjänst swish) på tåget. I dessa tider då allt ska planeras så himla långt i förväg och det är näst intill omöjligt att resa med ett vanligt SJ-tåg, var det en underbar frihetskänsla att bara stiga ombord och veta att inget internet behövdes. Det funkar ju ändå!

Tåg 44488:s tidtabell angav inga stationer mellan Göteborg och Uddevalla. Utan att tänka på det hade jag därför utgått från att resan skulle ske längs Bohusbanan. Så icke, det satte fart på "Norge-Vänernbanan" längs Göta älv. Det var inte illa, ty där har jag knappt rest tidigare. Utsikten över älven var småtrevlig.

 

Efter en tid inledde salongsgrannarna trevliga samtal. Vi talade om den svenska järnvägens framtid, om hur det är att vara lärare i den svenska skolan, om modelljärnvägsfantasier samt om en hel del annat.

I Uddevalla passade jag på att genom sidorutan ta en bild av ett spårkors som jag tidigare har skrivit om.

 

Snart gjorde vi även ett uppehåll i Munkedal – ett längre uppehåll än planerat, tror jag – men suddiga bilder genom vagnsfönstret därifrån kan jag gärna bespara mina läsare. Det blev bättre på hemvägen så jag kanske lägger in någon där i stället. (Dessutom kan både jag och andra ta tåget till Munkedal nästan varje dag och ta bättre bilder då.)

Jag har rest med tåg till eller från Munkedal några gånger tidigare. Två gånger har jag rest vidare norrut från stationen. Besöket i Strömstad 2015 är måttligt intressant just idag, Lysekilsresan samma år betydligt mer. Vyn av en järnväg som viker av i en brant kurva blir sällan lika tydlig som här och jag mindes den tydligt nu också.

 

"Smedberg" står det i bildfilens namn. Så heter platsen där Bohus- och Lysekilsbanorna delar sig, men den tillhör likväl Munkedals station/trafikplats. (Det kommer fler och bättre bilder härifrån i senare blogginlägg.)

Åtta kilometer från Smedberg står denna skylt som jag inte passerade bara två gånger...

 

Det är så här. Lysekilsbanan är ovanligt kuperad. Någon sade att den har stigningar på 30 promille men jag tror att det till och med är ännu mer. Det gör ingenting, ty banan är elektrifierad och har ända från början trafikerats med tåg som går ganska snabbt. Sådana tåg kan ta sats in i backarna och eftersom stigningarna inte är speciellt långa, tar sig ett normalt tåg med lätthet upp till toppen.

Nu finns det bestämmelser som säger att en järnväg som bara har trafikledning i ena änden (Munkedal i detta fall) endast får trafikeras av så kallade spärrfärder. Det är en sorts tågrörelse som enligt samma reglemente har en största hastighet av 40 km/h. Reglerna får tyvärr inte frångås under några som helst omständigheter, även när de är olämpliga.

På Lysekilsbanan är de olämpliga. Om spåret är halt: för att det är fuktigt, sällan trafikerat eller täckt av nedfallna löv, gör en så snäv hastighetsbegränsning att tåget har ett helsike att ta sig upp. Vid 8 km-skylten blev vi därför stående. Under drygt en halvtimmes tid arbetade personalen med att sanda spåret. Vi backade några hundra meter, satte fart, kom en bit uppåt... och backade igen... Av den anledningen fick jag alltså se ovanstående kilometerskylt åtskilliga gånger.

Eftersom banan är byggd för högre hastigheter är kurvorna kraftigt doserade. Det leder till att ett stillastående utfärdståg lutar väldigt mycket. Det gjorde inte ett dugg för någon utanför serveringsvagnarna, men det sades mig att ett godståg av det skälet spårade ur för några år sedan. Det är lätt att tro att lägre hastighet alltid är säkrare. I fallet Lysekilsbanan är det inte så; banan är som sagt inte byggd för långsamma tåg.

Korna som flydde från tåget mellan Hallinden och Brastad gjorde det raskt. De sprang faktiskt nästan lika fort som ett Ma-lok med nio vagnar.

 

Efter den torra sommaren 2018 ligger fler åkrar än vanligt plöjda redan före vintern. Det har också sin charm, så även i en järnvägsblogg kan jag presentera en utsikt som visar detta. :)

 

In i Lysekil kom vi till slut, ungefär en timme försenad och orsaken var till stor del stoppet vid kilometer åtta.

Jag har en gång sett en förteckning över kyrkogårdar intill järnvägar. En sådan ligger i Lysekil:

 

Sedan kan man se havet också, om man har det intresset. Det finns det många som har, men så icke jag. (Sade jag och log vänligt.)

 

I den branta backen ned mot staden kan man se hamnspåret gå parallellt och nedanför linjen. Jag återkommer till det nästnästa gång, men på något sätt tyckte jag att den här bilden var intressant ändå:

 

Så snart tåget stannade steg förstås alla resenärer ut på plattformen. Vad jag tyckte var lite häftigt, var att vissa faktiskt hade använt detta specialtåg som ett vanligt transportmedel. Resenärer med stora väskor steg av, möttes av vänner eller släktingar och stannade sedan i staden utan att resa åter med vändande tåg. Kul!

 

Sedan beundrade många det vackra loket. Rent och fräscht, färgrikt och historiskt är det, BJs vanligaste trafiklok Ma 403.

 

Hur förbjudet det än är att gå omkring i spårområdet, var det både accepterat och förståeligt denna dag. Det var faktiskt en happening och dessutom totalt riskfritt.

 

Enligt tidtabellen skulle uppehållet i Lysekil vara hela fyra timmar. Förseningen minskade väntetiden till tre och jag tror inte att någon hade något emot det. Vad jag gjorde med mina timmar, ska jag berätta senare.


 

Resan till Lysekil den 27 oktober 2018 beskrivs i sex inlägg:

  1. Sista tåget till Lysekil
  2. Tre timmar runt Lysekilståget
  3. Lysekils hamn
  4. Sist i det sista tåget
  5. Avslappning på tåg
  6. Norskt tåg i Sverige

 

Bergslagernas järnvägssällskap, Göteborg C, Göteborg-Öxnered, Lysekil, Lysekil 2018, Lysekilsbanan, Ma, Smedberg, Uddevalla C, kilometerstolpe, museitåg, möten, nedläggning, reseberättelse, sist, spårkors, utan underhåll,

Jag brukar vara ganska bra på att ge långa blickar mot folk som missköter sig. I dag fann jag min överman.  

Efter att ett försenat tåg spräckte min anslutning, tvingades jag ta bussen till Borås. Där grenslade jag min cykel och passade på att ta en bild av tågen på stationen. De var många och det fuktiga solljuset verkade intressant. Så här blev resultatet:

 

Kanske inget mästerverk, men det fungerar som illustration av vardagskväll efter regn. Detta var emellertid inte den första bilden jag tog. Den första blev nämligen ganska tråkig, varpå jag ändrade inställningarna och tog en till:

– Äsch då, en person korsade plattformen rakt framför mig. Jag väntar tills hen har gått vidare och tar en tredje, tänkte jag.

Så tittade jag upp från min kamera. Några meter bort stod kvinnan som hade till uppdrag att tömma papperskorgen. Hon såg på mig. Om blickar kunde döda, vore detta en sådan blick. Det var en blick som låg kvar, sekund efter sekund, och alldeles för tydligt sade ”Vad menar du med att gå omkring och fota tjejer utan att fråga? Du är en sjuk person.”

Naturligtvis var jag tvungen att säga något. Huruvida det blev så bra, vet jag inte, men det verkade accepteras och det var ju huvudsaken. Sedan tog jag några extra bilder ur andra vinklar och funderade på om jag inte rentav tyckte att det var bra att hon reagerade som hon gjorde. Det finns många starka kvinnor i världen men det är utmärkt om ännu fler vågar säga ifrån. Att just den här tjejen den här gången hade misstagit sig är både förklarligt och ursäktligt.

Däremot är det måhända en lärdom för mig, att tänka mig för så att det inte blir missförstånd i onödan. :)

Borås C, feminism, fotografering,