Jag hade alltså den 8 oktober rest med BJ:s museitåg från Herrljunga till Håkantorp och stannat där medan tåget var i Grästorp och vände. Nu skulle tåget gå tillbaka till Herrljunga och därpå göra ännu en resa till Grästorp och åter. Hur skulle jag lägga upp dagen? Ja, det kunde jag fundera på medan jag återsåg Herrljunga.

Vad gjorde Inlandsbanans tåg där? Jo, en enkel och tillfällig ombyggnad gör motorvagnar av typ Y1 till halkbekämpningståg och sådana rullar omkring på spåren i lövfällningstider.

 

Jag traskade omkring på perrongerna, passade på att besöka stationshusets toalett och växlade några ord med BJ:s biljettförsäljare. Lyssnade på brassorkestern gjorde jag däremot inte, för sådan musik stör både trumhinnor och god smak.

På järnvägen kom ett posttåg in från norr och det syns till vänster på nästa bild. Till höger syns ett uppställt tågsätt tillhörigt Bergslagernas Järnvägssällskap, försett med sovvagnar för arbetande personal.

 

Loket är särskilt vackert. Littera Ma är inte jättevanligt på järnvägarna av i dag, men förekommer ibland. Omtyckt bland järnvägsfolk, vad jag förstår!

 

Innan ångtåget kunde göra nästa tur, måste loken göra rundgång på stationen. Här kommer de rullande på huvudspåret, i en tillfällig lucka mellan ordinarie trafik på stambanan.

 

Loken backade åter till sina vagnar och här ska tågsättet nr 24286 strax kopplas ihop.

 

Andra tågs förseningar ställde till tidtabellen för oss. Jag bestämde mig för att ta en vända till men innan vi hade lämnat Herrljunga uppgick förseningen till ett tjugotal minuter och nedgående tåg på Uddevallabanan fick vänta in möte med oss i Vedum. När vi sedan kom till Vara hade jag fattat posto i sista vagnen där jag beskådade spåret.

 

Jag spelade in ett långt filmklipp, tittade på de fotografer som kantade banan och så kom vi till Ulfstorp.

 

Jag hade sällskap en stund av ett helt barnkalas. Tolv ungar i mellanstadieåldern passade på att fira någons födelsedag med järnvägstemafest i en bokad sexpersonerskupé, men kom ut och funderade på varför skenskarvarna fick hela tåget att hoppa till.

I Grästorp klev barnen av, liksom många andra resenärer, och loken gjorde rundgång för sista gången i dag.

 
 
 

Det var inte många resenärer ombord på tåget nu längre. Så brukar det vara med museitåg och turistbanor, att dagens sista tur är glest besatt. (Se det som ett tips!) Återfärden till Herrljunga kunde jag därför avnjuta i lugn och ro, slutligen ensam i en hel salong.

Jag sade i ett tidigare inlägg att ångloken i sig inte märks speciellt när man sitter i vagnen. Men vagnarna! Åh, jag trivs verkligen i den här miljön, med intressanta planlösningar, med sittgrupper som inte är lika förutsägbara som i moderna tåg, i utrymmen som har många prång och hörn. Här kunde jag därför läsa en gammal bok och fundera på lite av varje.

 
 

Vid uppehållet i Vara gjorde kommunalrådet som vid helgens sju andra ankomster till köpingen: hon höll ett tal om järnvägens historia och betydelse både då och nu. Hon sade särskilt en sak som jag bestämde mig för att nämna i bloggen – men tyvärr har det gått ett par veckor och jag har glömt det...  (Kanske hade det att göra med att hon tackade landshövding Sparre och banbyggare Adelsköld?)

 
 
 

Av någon anledning stannade vårt tåg mycket länge i Vara och jag började bli orolig för min anslutning i Herrljunga. Medan jag väntade kunde jag gå omkring och fotografera Vara station ur alla tänkbara vinklar, även när X12 3219 som tåg 13835 passerade mot Borås.

 

(Den här trakten är ju nästan löjligt platt så jag antar att Vara kyrka syns milsvida, bokstavligt talat.)

 

Stationshuset syns inte lika långt men har en färg som gör det mer omtalat...

 

Efter närmare 50 minuter eller så, verkade även gubbarna som vattnade loket nöjda. Vi lämnade äntligen Vara och min jämförelse mellan tidtabellerna antydde att jag skulle hinna med mitt nästa tåg.

Tills vi blev stående ett par hundra meter från Herrljunga station... Vyerna var fina men jag var stressad.

 
 

I förmiddags hade jag rusat genom gångtunneln för att hinna med museitåget. Nu rusade jag genom gångtunneln för att hinna med tåg 13835. (Jo, det var samma tåg som jag hade sett i Vara men det skulle stå en hel timme i Herrljunga så jag hade räknat med att hinna ifatt det.)

På stationen i Herrljunga möttes det gamla och det nya. BJ:s rödbruna vagnar från 40-talet eller så glänste vackrare än SJ:s grå X40-motorvagnar. I detta X40-sätt satt min mamma, men jag visste bara knappt att hon var på resa och hon inte alls att jag var ute och åkte ångtåg så vi kunde inte ens själsligen vinka till varandra.

 

Sedan gick jag ombord på den kära gamla X12:an och åkte hem. En hel dag på resa och ett par timmar utomhus – jag var nöjd och skulle helt säkert sova gott.

 

Hej då!

Bergslagernas järnvägssällskap, Grästorp, Herrljunga, Ma, UVHJ, UVHJ 150 år, Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga, Ulfstorp, Vara, halkbekämpning, interiörer, kyrka, museitåg, reseberättelse, Ånglok,

Förra sommaren gjorde jag en endagsutflykt till Håkantorp. Den gången var det för att omledda tåg i massor gjorde denna klassiska järnvägsknut ännu mer intressant än vanligt. I oktober 2017 var det ångtågen som lockade. Ja, tänkte jag, det är klart att det kommer att finnas många fotografer i det stora kommuncentret Vara, men någon ska väl se tåget i Håkantorp också?

Det kom att visa sig att det formligen kryllade av tågfotografer utmed banan i alla små orter liksom på bygden däremellan. På ett ställe hade bonden stannat traktorn och den 4-skäriga plogen mitt på en åker och klivit ut för att ta en bild. På ett annat hade någon vandrat genom en hel liten skog och långt bortom ära och redlighet hittat rätt vinkel för sin kamera. Varje vägkorsning var bemannad och i varje litet dike längs varje liten grusväg fanns bilar parkerade.

Mitt tåg nr 24284 kom in på spår 2 och skulle bara stå två minuter i Håkantorp, så jag rusade allt vad jag kunde längs perrongen, över spår 1 och vidare mot en vettig åskådarplats. Det gick inget vidare så jag fick nöja mig med vad jag fick. Ett halvt tåg och en gubbe med mobiltelefon...

 

Jag promenerade omkring i Håkantorp och mindes mina fotovinklar från förra sommaren. Snart kom tåg 13832 från Borås till Uddevalla och bevisade att även om ett stort godståg gör sig bra just härifrån, passar det inte för en motorvagn av littera X12. Men silorna i bakgrunden ser mäktiga ut!

 

I den allt gråare oktoberdagen stod dessa gamla bondfångare och såg rostiga ut, över vad som väl en gång måste ha varit en vägkorsning.

 

Snart kom, på ortens tredje bana, två multipelkopplade Y31:or mullrande som tåg nr 3323. Det var nu halvvägs på sin korta tur från Lidköping till Herrljunga.

 

Blåsten trängde inte igenom tre tröjor, två byxor och en jacka, men både mössa och vantar var av nöden. En flicka cyklade förbi och hälsade, en farbror med hund tog en promenad – och en fotograf i bil gonade sig i värmen. Fusk, fusk, fusk! tyckte jag. (Ska man ta bilder av tåg får man minsann ta tåg själv, eller cykla och gå.)

 

BJ:s museitåg hade varit och vänt i Grästorp och kom i retur drygt en timme efter att det hade lämnat Håkantorp. Bortom åkerns mörknande höststubb pustade de två loken framför sina sju vagnar.

 

Tågnummer 24283 hade det nu, bara så ni vet.

 

Här skulle det nu stå en stund, så konduktören kunde vanka perrongen fram, lugnt kontrollerande sitt tåg och sina passagerare.

 

Så kom först ett förbiilande tåg 3322 mot Mariestad, 6 minuter försenat.

 

...och därefter ett omkörande tåg 13827 mot Borås (X14 3240), också 6 minuter sent.

 

Innan vi kom i väg hade det gått ännu några minuter och det skulle få sina följder för tidtabellen under den fortsatta dagen.

 

Innan jag lämnar Håkantorp, ska jag visa tre bilder till, tagna tre timmar senare. Solen lyste inte nu heller, men hösten var vacker ändå.

 

(Den lilla secondhandbutiken på bilden ovan hade inte många besökare i dag heller men en och annan hittade in. Är det enda butiken i samhället? I alla fall har jag inte sett någon mer.)

 
 

Historien fortsätter nästa gång...

Bergslagernas järnvägssällskap, Håkantorp, Itino, Kinnekullebanan, UVHJ, UVHJ 150 år, Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga, X12, X14, Y31, bondfångare, museitåg, reseberättelse, väder, Ånglok,

"Alla" vet att de första stambanedelarna öppnades 1856 och i praktiken innebar starten för den svenska järnvägsutbyggnaden. De rika bygderna i Västergötland var emellertid inte långt efter med sina privatbanor. På sensommaren 2013 hölls 150-årskalas för Borås–Herrljunga järnväg och hösten 2017 var det dags för Herrljungas andra bana, den till Uddevalla, att fira samma aktningsvärda ålder.

 

Bergslagernas Järnvägssällskap (som håller till i Göteborg varifrån Bergslagernas järnväg utgick) körde en helg jubileumståg mellan Uddevalla och Vargön och kompletterade detta med sträckan Herrljunga–Grästorp den 7-8 oktober. Det tyckte jag lät som en passande söndagsutflykt.

Således tog jag ett anslutande tåg till Herrljunga där tåg 24284 mot Grästorp, dagens första museitåg, väntade. Upplägget var det att den hugade resenären köpte sig en biljett och sedan fick resa fritt under dagen. Här är min resehandling:

 

Jag ska genast säga att det där med att åka efter ånglok inte är så speciellt som man kan tro. De gånger jag har gjort det – på Ohsabanan, från Anten till Gräfsnäs, över Hallandsås och på BHJ:s jubileum – har det varje gång varit vagnarna, sällskapet eller omständigheterna som varit upplevelsen. Ångloket i sig... tja, det är mäktigt och vackert men det drar lika bra som ett ellok och nästan lika fort också.

Det var i alla fall lite roligt att se Herrljunga och dess omgivningar insvept i rökmoln. :)

 
 

Nästan tomt var tåget i Herrljunga men redan i Vedum hade folk samlats. Hade man gjort bättre reklam där månntro?

 

Jag delade snart kupé med Oliver och Cornelia samt deras morfar eller farfar. Glada barn var det, och inte helt missnöjda vuxna heller.

 

Sedan kom vi till Håkantorp och jag hoppade av...

Bergslagernas järnvägssällskap, Herrljunga, UVHJ, UVHJ 150 år, Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga, Vedum, museitåg, reseberättelse, Ånglok,