Jag brukar vara ganska bra på att ge långa blickar mot folk som missköter sig. I dag fann jag min överman.  

Efter att ett försenat tåg spräckte min anslutning, tvingades jag ta bussen till Borås. Där grenslade jag min cykel och passade på att ta en bild av tågen på stationen. De var många och det fuktiga solljuset verkade intressant. Så här blev resultatet:

 

Kanske inget mästerverk, men det fungerar som illustration av vardagskväll efter regn. Detta var emellertid inte den första bilden jag tog. Den första blev nämligen ganska tråkig, varpå jag ändrade inställningarna och tog en till:

– Äsch då, en person korsade plattformen rakt framför mig. Jag väntar tills hen har gått vidare och tar en tredje, tänkte jag.

Så tittade jag upp från min kamera. Några meter bort stod kvinnan som hade till uppdrag att tömma papperskorgen. Hon såg på mig. Om blickar kunde döda, vore detta en sådan blick. Det var en blick som låg kvar, sekund efter sekund, och alldeles för tydligt sade ”Vad menar du med att gå omkring och fota tjejer utan att fråga? Du är en sjuk person.”

Naturligtvis var jag tvungen att säga något. Huruvida det blev så bra, vet jag inte, men det verkade accepteras och det var ju huvudsaken. Sedan tog jag några extra bilder ur andra vinklar och funderade på om jag inte rentav tyckte att det var bra att hon reagerade som hon gjorde. Det finns många starka kvinnor i världen men det är utmärkt om ännu fler vågar säga ifrån. Att just den här tjejen den här gången hade misstagit sig är både förklarligt och ursäktligt.

Däremot är det måhända en lärdom för mig, att tänka mig för så att det inte blir missförstånd i onödan. :)

Borås C, feminism, fotografering,

Efter ett kalas i Lerum gick jag till stationen för att ta pendeltåget 16.59 till Göteborg. Det skulle vara framme 17.20 och ge mig god marginal till 17.35-tåget mot Borås. Västtågen håller ju alltid tiden och pendeltågen är prioriterade när problem uppstår.

* pling * ”Västtåg mot Göteborg avgår kl 17.13 från spår 3.”

Tåget dröjde och dröjde. Även uppgående tåg dröjde. Ett X 2000 blåste förbi utan annan signal än att det susade i spåren. Apropå säkerhetstänkande var det en obegriplig förändring som gjordes för några år sedan då varningarna för passerande tåg togs bort. Hade jag inte hört ljudet i spåret i dag, hade jag stått två meter från ett tåg som gick i typ 130…  

Ett makadamtåg med en 14 vagnar eller så kom söderut på högerspår och fick vänta på sidospåret i någon minut.

 

Sedan kom pendeltågen. Först det uppgående tåg 3566 och efter fem minuter även det nedgående 3563.

 

Tjugo minuter därpå hördes följande i högtalarna på tåget:

– Vi ankommer strax Göteborg och är 23 minuter försenade. Det beror på att vi blev stående i Floda på väg mot Alingsås. Vi hoppas att den här förseningen inte ska ställa till det för er.

Det var ju en vänlig förhoppning. Min anslutning var emellertid sedan länge försvunnen österut. Jag funderade på att ta SJ:s tåg mot Kalmar 18.05 men det skulle kosta mig 135 kr som jag inte ville avvara. (Det underliga föreligger nämligen att det är billigare att resa med Västtrafik hela sträckan Lerum-Göteborg-Borås än bara Göteborg-Borås.) Så det fick bli en promenad till det tillfälliga resecentret på Åkareplatsen för att ta urtråkiga buss 100. Igen…

Härav lär man sig att också Västtågen kan strula. Det är annars en av mina käpphästar, att påpeka för folk som gnäller på försenade tåg att det gäller fjärrtågen medan Västtrafiks tåg i praktiken alltid följer tidtabellen.

Och vad som hände när jag kom fram, berättar jag nästa gång. Det var nämligen också intressant, men på ett helt annat sätt. Här kan jag avsluta med att även SJ:s kvällståg mot Kalmar blev försenat...

Alingsåspendeln, Lerum, VSB, Västra stambanan, X61, försening, makadamtåg, säkerhetsavstånd, säkerhetsfrågor, västtågen,

Det är svårt att tänka sig, men det var en sen vinter i år. Jag vill inte säga att vintern var lång, för den satte inte riktigt fart förrän i februari. Från den 2 februari låg det ett ständigt snötäcke här på kanten av det sydsvenska höglandet och 19 februari-18 mars var det 15-30 cm vilket är vad man realistiskt kan hoppas på för våra trakter. Mina skidpjäxor hade varit försvunna ett par år och den som hittade dem förmådde inte tala om detta förrän två dagar efter att jag hade köpt ny skidutrustning... Nåväl, en ordentlig skidtur blev det och så började snön smälta. Men det kommer väl fler vintrar?

Solen sken, snön sublimerade och den 6 april 2018 återstod bara rester av de allra största snöhögarna. Då tog jag en promenad efter jobbet för att se om tågen hade överlevt vintern. Så här såg det ut på Borås C:

 
 

Arbete med byte av kontaktledningsstolpar hade pågått och det såg ganska skräpigt ut:

 

Närbild:

 

Sista bilden visar något som jag återkommande stör mig på – inte bara i järnvägsbranschen. När man bygger och reparerar är det oerhört vanligt att man låter grävmaskiner och kranbilar köra sönder marken. Resultatet blir att omgivningen ser helvetisk ut och det tar åratal innan den har hämtat sig någorlunda.

 

Alltså var det inte kul att gå här denna vår. Men grått och svart är ju modernt, så det kanske var därför det fick se ut som det gjorde.

 

Borås, Borås C, kontaktledningsstolpe, reparation, väder,