Den 7 december kom ett sms från min mor:
”Hur var det nu, har du biljett genom tunneln i morgon?”
Nej, svarade jag, jag är mer för att vara sist än först…

För det är precis så det är. Jag bryr mig sällan om att vara först med det nya, det moderna, det som just gör entré på marknaden. Däremot är jag ofta sist, ser hur det slutar, följer upplösning och läser eftertexter.

Att vara först på festen ger inte mycket, men att vara kvar till sist gör mig säker på att jag ingenting har missat. Att inte köpa den nya telefonen eller kameran gör att jag slipper dess barnsjukdomar och inte shoppar i onödan. Att se teaterns taffliga premiärföreställning lockar inte särskilt, men jag njuter gärna av den välrepeterade och busiga finalen.

På fjällsemestrar med familjen skyndade jag mig inte in i den hyrda stugan, men låste gärna dörren när vi skulle hem. På den klassiska gymnasieresan till Österrike vann jag visserligen pris för att jag var piggare än bakfulla kamrater och först nådde toppen vid borgruinen i Dürnstein, men mer självklart var att jag skulle stanna kvar på berget tills alla andra gått ned.

Mitt totala ointresse av att vara först märktes också i att jag var helt ärlig när jag i mitt svars-sms till mamma den där kvällen i början på december skrev: ”Jag ska spela järnvägsspel i stället.” Det lät nämligen betydligt roligare att spela spel med kompisar än att trängas med honoratiores och medier på en torr ceremoni i Skåne.

Men motsatsen till premiärlejonens intresse, ja själva sisthetens princip, gäller i högsta grad på järnvägen.

När jag var ombord på det sista ordinarie persontåget mellan Hjältevad och Eksjö den 13 december 2014, satt jag därför på sista stolsraden i sista vagnen, och kan tills vidare stoltsera med att vara den sista passageraren ever på den bandelen.

Således var det också helt naturligt att jag slog mig ned i sista vagnen av det sista sommartåget mellan Lysekil och Munkedal den 9 augusti 2015. Ensam i hela salongen, övergiven av entusiasterna längst fram, var det jag som avslutade årets sommartrafik på Lysekilsbanan.

Och självklart kittlade det lite extra att den 1 november 2015 befinna sig på sista plattformen av det sista ångtåget över Hallandsås. Tack vare en strategisk placering och släktens långa tår, kommer det aldrig någonsin att finnas någon som mer än jag kan stoltsera med den upplevelsen, att ha varit sist av de sista med ångtåg över åsen.

 

Med den upplevelsen och upplysningen avslutar jag bloggåret 2015 och räknar med att fortsätta få vara sist. Någonstans, någon gång.

om mig, sist,

I mitt förra inlägg berättade jag om hur det sista ångtåget över Hallandsås bytte riktning på Laholms station. När jag steg ombord igen gjorde jag det i samma vagn som jag rest dit med, den tredjeklassvagn som nu var tågets sista. Att fotografera blev allt svårare och för varje minut märktes den annalkande kvällen.

 
 

Jag kommer aldrig att glömma hur jag denna kväll den 1 november 2015 stod på sista vagnens sista plattform i en begynnande natt där skymningen inletts en timme tidigare, himlen låg mulen och spåret försvann i fjärran.

 
 

På plattformen var jag inte ensam – långt därifrån – utan hade sällskap av sådär halvdussinet andra resenärer. Några var i sällskap, andra ensamma. Ett par stod och höll om varandra. En järnvägsfotograf gjorde sitt bästa i mörkret. Ett barn i den lägre skolåldern var som uppslukad av situationen och när föräldrarna emellanåt kom ut och tittade till barnet var de lika fascinerade, men mest över barnets intresse.

 
 

Det var en kylig kväll och lite blåste det väl också, men just där på sista plattformen befann vi oss som i vindskugga bakom det framrusande tåget och till och med mina lättfrusna fingrar trivdes. Sådana anomalier är inte unika men de är ovanliga och just därför blir upplevelser som den bakom de två B-loken denna kväll så speciella, oförglömgliga och... ja, alldeles underbara.

 

På några platser stod människor och beskådade den historiska resan. Fotografer plockade ned kameran, flanörer med hund beundrade oss, familjer med barn vinkade.

 
 

När vi lämnat Grevie och Förslöv, kommit ut på det nya dubbelspåret och bara hade en mil kvar till Ängelholm, mötte vi Öresundståg 11068. Det stod där vid sista växeln vid Vejbyslätt, väntade på oss och satte fart norrut strax efter att vi försvunnit söderut.

 

Så nådde vi bangården och stationen i Ängelholm, medpassagerarna tog kortaste vägen ut, medan jag tog den längsta: en lång promenad genom nästan hela tågsättet. En del foton och ännu fler minnen från forna upplevda och ännu fornare oupplevda resor flimrade förbi, innan också jag steg av och beskådade tåget utifrån.

 

Sista tåget ut, det som tre dagar senare skulle komma att bli det näst sista tåget alla kategorier att gå över Hallandsås, stod parkerat i mindre delar.

 

Vid det här laget hade jag i princip bestämt att jag inte skulle återvända till det orangebruna avslutningståget, utan detta var mina sista resor över åsen. Jag var inte särskilt ledsen över den saken, utan kände mig nöjd med mitt beslut och det är jag än i dag, två månader senare. Därför bordade jag kl 18.14 nästkommande Öresundståg nr 11074 för att återvända hem.

Denna min sista tur på banan höll emellertid på att sluta så snart den börjat... När vi kom till den omnämnda Vejbyslättväxeln, låg denna fel och kunde inte läggas om. Ombordpersonalen samlades, steg ut i novemberkvällen och fick med uppbådande av all sin styrka lägga om växeln för hand. Mandom, mod och morske kvinnor klarade av det på tjugo minuter, varpå vi klättrade upp genom Förslöv mot Grevie.

Genom fönstret såg jag inte mycket, utan tillbringade en god del av den återstående resan med Gösta Berlings saga. Inte bara är det litteratur av högsta klass; den är också en god representant för flydda tider, i det att den utspelas några decennier innan de svenska järnvägarna började byggas och skrevs när Skåne–Hallands järnväg var ung. Symboliken blir än tydligare när man betänker att dess författare har funnits i var svensks plånbok sedan tunneln under åsen började byggas men nu försvinner därifrån just som tunneln står klar, banan över åsen läggs ned – och riksbanken har bestämt att Sveriges kulturhistoria började på 1900-talet...

En sista blick blev det i alla fall på Båstads station, Båstad södra, Båstads gamla station – Båstads före detta station.

 

Tågets försening gav en orolig resa mot Göteborg. Inte för mig, som hade anslutningar varje halvtimme, men för en ung dam som hade biljett med sista Stockholmståget. Hennes nervositet var tydlig, men lokföraren var kompetent. De 20 minuterna i Förslöv hade krympt betydligt i Varberg, var nästan ingenting alls i Kungsbacka och framme på centralen kunde alla pusta ut.

 

Så även jag som till min glädje mötte två trevliga vänner i kön till bussen. De var på väg hem från en eller annan föreställning och så slapp jag ha tråkigt under bussresan. För det att åka buss är ju ingen höjdare...

 


 

Detta var, åtminstone tills vidare, mitt sista inlägg om Hallandsås. Eskapaderna där, som präglat mycket av mitt järnvägsår 2015, i synnerhet dess sista hälft, finns beskrivna i en rad texter.

Och som inte det vore nog, kommer Hallandsås om några timmar att beröras i årets sista blogginlägg, som egentligen handlar om något annat...

B-lok, Båstad, Förslöv, Grevie, Gösta Berlings saga, Göteborg C, Hallandsås, Rc, Selma Lagerlöf, Skåne–Hallands järnväg, VKB, Västkustbanan, avslutningsresa, länklista, museitåg, möten, natt, nedläggning, stämning, Ängelholm, Ånglok, Öresundståg,

Veckoslutet den 31 oktober-1 november 2015 arrangerades för sista gången ångtågstrafik över Hallandsås, på den 130 år gamla sträckan mellan Ängelholm och Båstad, genom Förslöv och Grevie.

När jag några veckor tidigare bestämde mig för att köpa en biljett för något av söndagens tåg, hade åtgången varit så stor att bara den allra sista turen hade några osålda platser. Det var inte så illa det, eftersom det gav mig möjlighet att åka med det allra sista ångtåget.

(Här följer nu ett mycket stort antal bilder, till stor del stillbilder ur filmklipp och därför av dålig kvalitet. Liksom förra gången skriver jag det redan från början, så slipper en potentiell läsare bli besviken.)

Jag ville förstås passa på att uppleva sträckan ett par gånger extra, så jag tog ett tidigt eftermiddagståg nr 11075 från Göteborg och studerade Hallandsås redan på håll...

 

Norra påslaget:

 

En höstens färgexplosion flimrade förbi genom fönstret under utfarten från Båstad och höstlandskapet under den fortsatta resan var en fantastisk skillnad mot den kvardröjande sensommaren tre veckor tidigare.

 
 
 
 
 

Framme i Ängelholm tog jag farväl av mitt Öresundståg, på en perrong med en ovanligt stor folkmassa. Ångtåget lockade...

 

T43 nr 239 skötte veterantågsväxlingen på Ängelholms station.

 

Ut över de skånska slätterna går spåren mot Åstorp till vänster respektive Kattarp och Helsingborg till höger.

 

I väntan på avslutningståget som skulle gå några dagar senare, och på onsdagkvällen bli näst sista tåget över Hallandsås, stod det nylackade Rc1 1007 parkerat bland sina vagnar.

 

Till och med Pågatåget andades 40-tal, någonstans i Sverige...

 

Stämningsbilder från ångtågssöndagen:

 
 
 
 

Och till slut kom så ångloken från vattentankarna och sicksackade sig fram över bangården för att kopplas in framför veteranvagnarna.

 

Men till den resan hade jag ingen biljett, utan i stället satte jag mig på tåg 11056 norrut till Båstad:

 
 
 
 
 
 
 

Stationstavlan på Båstad S visade museitåget mot Laholm.

 

När tåget började närma sig, strömmade människor en masse in på stationsområdet. Här skulle visas tåg för barnbarnen, här skulle fotograferas, här skulle jublas högt över mekanikens triumf över naturen. På filmklippet från ångtågets inresa hörs jag le åt situationen... :)

 
 

Jag klev ombord i första vagnen och funderade över ödsligheten. Där fanns en och annan lustiger man, men antingen hölls folk längre bak i tåget eller så hade de ställt sig på vagnsplattformen just bakom det bakre loket. Därifrån hördes buller och syntes kolrök, medan jag lyssnade till hur de fåtaliga passagerarna i salongen jämförde den här resan med andra de gjort på nedlagda banor eller med speciella utfärdståg. Det hade också sin charm.

Tåget skulle enligt ursprungsplanen bara ha gått till Båstad norra, den nya stationen strax utanför tunnelmynningen, där loken skulle ha gjort rundgång för att gå främst på turen tillbaka till Ängelholm. Men ett eller annat problem på Båstad N – problem som jag nu halvannan månad senare har glömt vad det bestod i – gjorde att man fick fortsätta till Laholm någon mil längre bort. Det var därför på Laholm V som tåg 23604 vände till 23605 och jag under väntetiden tog tillfället i akt och fångade loken och tåget på fler rena stillbilder.

 
 
 
 
 

I denna stund föll skymningen över Hallands-Skånes gränstrakter och järnväg...


 

(Och om det kommer jag att berätta mer i nästa inlägg, ty detta är långt nog redan.)

 

B-lok, Båstad, Förslöv, Grevie, Hallandsås, Pågatåg, Rc, T43, VKB, Västkustbanan, X 2000, filmklipp, orange, stationshus, stämning, tunnlar, Ängelholm, Ånglok, Öresundståg,