Vittaryd – länsgränsen Kronoberg/Jönköping, 23 juli 2021
(Detta är den sjunde texten i en serie på fjorton, där länkar till alla finns nederst i inlägget.)
(När jag ursprungligen skrev denna text, hade jag omnämnt Erikstad med oriktigt namn. Den 18 januari 2022 har jag uppdaterat texten och rättat detta.)
Jag hade som sagt anlänt till Vittaryd vid middagstid och lika mycket som sagt bestämt att jag skulle återvända till Värnamo på banvallen. Det innebar ungefär 25 kilometer, vilket skulle kunna gå på två timmar eller så. Naturligtvis kom det att ta längre tid.
I Vittaryd korsar banvallen två landsvägar. Stationsområdet tycks ha legat mellan dessa. Nu har jag glömt om det är så att själva stationshuset faktiskt är bevarat någonstans bakom en buske, men jag såg det i alla fall inte särskilt tydligt.
Däremot såg jag någon sorts godsmagasin, falurött bland allt det gröna.
Jag såg också en lastkaj, övervuxen men bevarad, säkert för att det på alla sätt vore onödigt arbete att ta bort den.
Alldeles vid banan stod en skylt som jag inte tror att jag har sett förut. Nog måste den ha någon järnvägskoppling, trots att den (numera) står parallelt med spåret?
Det var riktigt skönt att, efter den flottigt mäktiga middagen, få rulla i väg i en lång, lång utförsbacke norrut. Snart skulle jag märka att kilometerstolparna stod kvar. Under den närmaste milen var det bara två som saknades: nummer 24 och någon till, har jag för mig. De såg lika fräscha ut som dem jag ser när jag är ute och åker tåg.
Häromdagen visade jag hur en hel, stor björk trängt igenom asfaltens hårda mark i Ohs. Beläggningen på den här vägen (som jag skulle vilja kalla oljegrus) var oftast hel, så det var riktigt vackert när det såg ut så här:
På nästa bild syns inte bara kilometerskylt 23, utan även nummer 22 långt, långt i fjärran.
Jag funderade på det, när jag stod här, hur stor vinkel den bortre skylten upptog. Eller snarare: hur liten vinkel kunde mitt öga bevisligen uppfatta?
Vid nästa skylt stannade jag och mätte med handen. Skylten tycktes vara 40 cm bred och drygt 20 cm hög. Om vi antar att denna järnvägskilometer faktiskt är precis 1 km blir det 40 cm på 1000 m. Det är en mycket liten vinkel. 0°,023 närmare bestämt. Det är ganska häftigt att ögat kan urskilja så små föremål även när de saknar egen lyskraft utan bara har god kontrast – och jag har ingen anledning att tro att ögat är begränsat till den vinkeln heller.
(Vi skyltar Sverige. Genevads står det på skyltens baksida. Jag borde ha frågat mig ”Är det fortfarande från Genevad som Sveriges kilometerskyltar kommer?” Nördig som jag är även på andra punkter gick mina tankar främst till det osedvanliga väderåret 1993, då Sveriges aprilrekord sattes just i Genevad med 29° och sommaren sedan inte blev varmare än så.)
På denna sträcka finns inga tunnlar. Inte heller förekommer stora skärningar eller broar. Små broar finns däremot ett par stycken. Här är en:
Skönheten ligger ofta i detaljerna. Blommande klöver kan tyda på att höet inte är inne i tid. För en fjäril kan det vara en tillfällig landningsplats och så är utsikten vackrare än alla rostiga broar i världen.
Naturen här är ganska karg. Ibland åker man längs med mossar, ibland skräpiga skogar. Det är förresten ett uttryck som jag inte hade använt förrän jag läste det på informationsskylten vid Moens naturskog. På sätt och vis är det ett olyckligt uttryck, men om man inte tolkar det negativt, är det faktiskt tydligt.
Bilden visar emellertid inte skräpig skog, utan en trädridå framför en charmig mosse.
Här liksom på andra håll, har man även grävt ned ”optokablar” i banvallen, förmodligen i samband med beläggningsarbete. De är inte så imponerade eftersom de inte syns annat än genom någon liten informationsstolpe. Synligare är de telegrafstolpar (för det är de väl?) som har dröjt sig kvar längs den tidigare järnvägen. Ledningar sitter också kvar om de inte har ramlat ned.
Linjen Vittaryd–Värnamo gick väster om Vidöstern. Det hade funnits förslag om en dragning öster om sjön, men västsidan fick det alltså bli. Kanske är det därför som det finns ett par tätorter längs sträckan, liksom ytterligare minst ett mindre samhälle. Sjön kommer inte riktigt nära mer än på enstaka platser. Här är en:
Mer imponerande än sjö är ändå den jättelika eken som står i en hage mittemot:
Okej, jag har inte kommit på det själv, men när jag cyklade förbi tänkte jag att en ek som denna måste utgöra ett helt ekosystem i miniatyr. Trädet måste ju skymma flera ar och erbjuda skugga åt såväl betande djur som förbiflygande insekter samt påverka växtligheten permanent. Dessutom är eken i sig hemvist för djur och växter, mossor och lavar och svampar. Det är faktiskt riktigt häftigt!
Nästa station efter Vittaryd var Vidöstern. Den hette så, stationen i den ort som heter Erikstad. Var ortnamnet upptaget eller för likt någon befintlig station? Jag hade läst mig till att stationshuset var välbevarat och jodå, så är det. En riktig liten pärla är det, Vidösterns station i Erikstad. Däremot måste banvallscyklisten i kanske tvåhundra meter avvika från själva huvudlinjen, då den fått ge vika för omväxlande högt gräs, lågt gräs och parkeringsplats.
(Ovan: stationshusets baksida. Nedan: ett välhållet uthus, också från baksidan.)
I Erikstad ligger en rad med mindre hus intill banan. De gav intryck av att vara sommarstugor snarare än fasta bostäder. Till det antagandet bidrar att sjön återigen kommer nära just här och det finns både båtplats och badplats. Hur som helst hamnade jag inte mitt i de vräkiga villorna från östsidan, så då får det väl vara okej.
Efter Erikstads samhälle (eller by?) återkom det öde landskapet. Mitt i detta hade man för ovanlighetens skull sprängt bort en halv klippa när järnvägen byggdes.
(Det var inte det enda exemplet på detta som jag såg, men ett av få.)
Ut över en mosse gick järnvägen. Solen sken men det var klokt att cykla norrut så att ögonen skonades och det var inte heller den intensiva hettan från tidigare dagar. ”Bara” ett 25-tal grader eller så.
Och så ska jag avsluta detta inlägg där Kronobergs län avslutas. Länsgränsen syns redan i vägbeläggningen, för det som jag kallat oljegrus övergår exakt här i grus av så små fraktioner att det torde kallas sand eller silt.
Snart skulle jag märka att länsgränsen också innebar en förändring i landskapet. Det förvånade mig inte. Äldre gränser – och länsgränser är oftast mycket gamla – har inte hamnat där av en slump. De kan gå genom ödemarker som Tiveden, Hålaveden eller Kolmården. Här gick gränsen också i relativt öde trakter, norr om stora mossar och utan att jag såg ett hus på flera kilometer.
Jag vet inte om alla länsgränser är markerade parallellt med järnvägen, men det förekommer ibland och här hade man för säkerhets skull satt upp skyltarna på båda sidor om spåret. De var emellertid slitna av tidens och vädrets tänder. Den västra var ännu inte oläslig, så den får hamna på bild här.
Sedan fortsatte jag, på annat men lika lättcyklat underlag, norrut mot Hunnevik, Hånger och Åminne. Det tar jag nästa gång.
Om min resa till Värnamo 2021 berättas i 14 bloggtexter:
- En omväg till Småland (Borås–Värnamo 21 juli)
- Ett kvällståg eller tre (Värnamo 21 juli)
- Norra Ohsabanan utifrån (Gimarp–Ohs bruk 22 juli)
- Ohs utanför spåren (Gimarp–Ohs bruk 22 juli) [med just inga järnvägar]
- Rundvandring på Ohs station (Ohs bruk 22 juli)
- En urtrist väg som det var skönt att lämna (Värnamo–Vittaryd 23 juli) [med just inga järnvägar]
- Kargt och varmt söder om gränsen (Vittaryd– länsgränsen 23 juli)
- Minnen från Åminne (länsgränsen–Åminne 23 juli)
- Öppet men stängt i Helmershus (Helmershus–Värnamo 23 juli)
- Att cykla fortare än tåget (Bor–Hösjömo 24 juli)
- Efterlängtad makrill samt cirkuståg i Bor (Gällaryd–Bor–Värnamo 24 juli)
- De vackraste vägarna (Värnamo–Kärda–Åminne herrgård 25 juli)
- Vad jag hjälpligt såg i Värnamo stad (Värnamo 21-26 juli) [med järnvägar blott i periferin]
- Epilog och poesi (Värnamo–Borås 26 juli)
