Mitt förra inlägg slutade med följande bild, tagen mellan Vartofta och Falköping i söndags den 27 juli 2014, kl 14.40 svensk sommartid.

 

Tio minuter senare befann jag mig på Falköpings centralstation för en timslång väntan på ett västtåg till Herrljunga. Hade jag inte haft cykel med mig, skulle SJ-tåget 14.54 ha varit det uppenbara alternativet, men nu är SJ som bekant extremt cykelfientligt, så jag fick alltså vänta.

Det regnade lite lagom och vi som väntade på olika tåg (där jag nog var den enda som skulle med just det tåget och hade så lång planerad väntetid), ställde oss under det breda plattformstaket. Det var varmt och gick inte just någon nöd på oss.

 

Här kunde man till exempel stå och beundra klassiska Hotell Ranten (som ligger vid den station som ursprungligen hette Ranten, eller Falköping Rantens station).

 

Ett godståg från Hector Rail for förbi klockan tre prick och allt var som det skulle. Lite regn och ett avlägset åskmuller, tja, vad gör väl det?

 

Men det skulle bli värre. Tio över tre ökade både åskvädret och regnet i intensitet. Jag gjorde ett par kommenterade filmklipp och av dem framgår att ungefär klockan 15.18 blinkade signalerna till och gick kanske in på ett reservsystem. Samtidigt slocknade allt ljus kring stationen och det föreföll vara ett totalt strömavbrott på orten. Någon minut senare slocknade också signalerna fullständigt.

 

Stockholmståget med avgång 15.03 hade blivit utropat att komma in försenat 15.03, men det gjorde det inte. Också det automatiska utropssystemet Järda hade kollapsat och förhoppningsfulla resenärer in spe visste inte vad som väntade.

Trots att signalerna saknades, kom långsamt ett tåg rullande in mot stationen. Det var tåg nr 7241 mot Nässjö som uppenbarligen följde den nödregel som säger att ett tåg får köra långsamt in till nästa station även utan signaler. Jag antar att det handlar om att man får köra i "halva siktfarten", alltså så långsamt att två tåg som båda kör i den hastigheten alltid skulle hinna bromsa även om de skulle mötas på samma spår. (Det är alltså inget jag vet, utan något som jag anar att jag har hört och som dessutom låter rimligt.)

 

Kontaktledningarna var alltså fortfarande spänningssatta, trots att signalsystem och annan elektricitet i området var försvunnen. Det verkade konstigt först, men vid närmare eftertanke är det kanske inte det. Strömmen går ju inte via det vanliga ledningsnätet utan matas ut på ledningen på särskilda platser.

Snart fanns bara några få kvadratmeter torr mark på den mest skyddade delen av perrongen. I de hårda vindbyarna piskades regnet in även mitt under taket

Det liksom skummade av vattnet på asfalten och små celler av hård vind skapade hela sjok av vatten som drev omkring i luften.

I södra delen av stationsområdet stod hela tiden en annan Reginamotorvagn uppställd med röda baklyktor som sken i mörkret. Detta var alltså en eftermiddag i juli och jag tror att nästa bild är ganska rättvisande för hur mörkt det faktiskt var.

 

(En gång, i början av juli 1997, upplevde jag en hagelskur som hade inletts med ett åskväder och ett ännu kraftigare mörker – några minuter då luften är så fylld av nederbörd och moln att bara en mycket liten del av solljuset lyckas pressa sig igenom. Det händer inte ofta, men varje gång tycker jag att det är lika fascinerande.)

I denna dunkla verklighet som Falköpings centralstation var, drog sig fuktiga och ensamma resenärer ned i den än mörkare gångtunneln, där de säkert fann nya bekantskaper och tröst i den gemensamma hopplösheten.

Den enda kontakten med omvärlden var under denna stund det tåg som rullat in på spår 1a. Jag hoppade in där ett ögonblick för att rådfråga tågvärden men då hon var upptagen med sina resenärer, fick jag en kort pratstund med lokföraren och hans kamrat. Det spekulerades i att blixten hade slagit ned i ställverket söder om stationen, för någon hade sett en svart rökpuff därifrån. Med minnet av en ställverksbrand norr om Stockholm för en tid sedan, funderade jag på om det kanske skulle vara utslaget i en vecka eller så, men det enda det rådde enighet i var att det "kunde ta ett tag" innan signalerna borde komma tillbaka.

 

Bland mina många svagheter i livet är en att min sociala förmåga inte är till sin fördel i vardagens meningslöshet. Att prata strunt på cocktailparty och mingla runt på nattklubbar ger mig närmast en allergisk chock. Men när oväntade händelser inträffar, när en svår situation uppstår och omgivningen förtvivlar, då illasinnade småbovar terroriserar sin omgivning, berusade människor stör, nödläge råder – då har jag en förmåga att hålla huvudet kallt, skingra oro, flytta främlingars fokus från det svåra och rentav fundera ut lösningar. Så när jag klev ner i gångtunneln, famlade mig fram genom den underjordiska tunneln och blev stående på en platå i trappan till spår 3 och 4, vidarebefordrande den lilla information som fanns till de bortglömda väntande resenärerna till Stockholmståget, var det bara alldeles typiskt mig...

 

Cykeln blåste omkull men äntligen fick jag glädje av jackan som under hela resan legat oanvänd i cykelväskan och det var ju också en tröst. Eller tröst förresten, jag behövde ingen tröst, ty jag har alltid sett på naturens raseri som ett underbart mirakel och under hela detta oväder var jag alldeles saligt lycklig, ville nästan rusa omkring i pur glädje och hade svårt att behärska mig från att brista ut i lov och pris.

Plattformstaket i Falköping har en V-formad profil, vilket är en konstruktion som innebär att regnvattnet inte faller ut över kanten och ned på resenärerna, utan samlas upp i separata stuprännor. När det forsar ner som i söndags, är det däremot inte helt ändamålsenligt. Det blev snart översvämning på perrongen.

 

Och så plötsligt, när jag trivdes som bäst av den exceptionella situationen och var stormens öga personifierat, kom strömmen tillbaka. Signalerna tändes, lamporna lyste, Nässjötåget som stått där och väntat, for vidare.

När Stockholmståget slutligen rullade in på stationen, var det utan något utrop från Järda och inte heller hade skyltningen kommit igång. Från gångtunneln och stationshuset kom folk springande och det var bara att hoppas att alla hittade sitt tåg.

 

Också mitt tåg nr 13445 kom så småningom. Liksom alla andra tåg dök det i själva verket upp helt oväntat just som jag studerade Trafikverkets webbsida och bevakade ett inlägg jag nyss gjort på Postvagnen.

Min resa gick vidare till Herrljunga och där regnade det i alla fall inte lika mycket. Men himlen var osäkert dunkel och det fanns hela tiden en undran – är det värsta över eller kommer det mer?

 

I Herrljunga brukar tågen komma i grupper. Tåg mot Stockholm och tåg mot Göteborg kommer dit ungefär samtidigt; strax innan kommer tågen från Uddevalla och Borås, strax efter går tågen mot Uddevalla och Borås. Den här eftermiddagen var inget som det skulle, för det var tydligen inte bara i Falköping som signalerna hade slagits ut. Det gällde lite överallt i Västsverige, så i Herrljunga kom tågen hipp som happ, med ständiga ursäkter och förklaringar i stationsutropen.

Tåg 3845 mot Borås kom i alla fall som det skulle. Idag som X12 nr 3196:

 

I Ljung var det blött och om det inte regnade i denna stund så hängde regnet i alla fall i luften...

 

Det var i själva verket först i Borås som det hade lugnat ned sig. Gatorna var torra och det berättades att jo, det hade väl kommit någon skur för flera timmar sedan, men mer var det inte.

Det regnar nämligen inte alltid i Borås.

 


 

Detta var det sjunde och sista reguljära inlägget om min resa längs Nässjö-Oskarshamns järnväg i juli 2014, inklusive resorna dit och hem.  Tidigare inlägg är:

 

Det finns ytterligare några saker jag vill berätta om, små episoder som jag tycker är intressanta och speglar tågresande och möten man gör ombord.  Jag hoppas därför att snart kunna skriva i alla fall två kortare inlägg som alltså på sätt och vis har med denna resa att göra.  Men vad gäller själva resan i stort, redogörelser av dagarna från så att säga start till mål, är jag nu just i mål.  Hoppas att ni har fått ut något av att läsa. Jag är glad att jag fått skriva!

Bockabanan 2014, Borås C, Borås-Alvesta, Falköping, Falköping-Nässjö, Herrljunga, Ljung, Regina, X40, cykel, godståg, möten, om mig, oväder, reseberättelse, strömavbrott, väder, västtågen,

I söndags den 27 juli 2014 lämnade jag mitt Bed & Breakfast Solhöjden i Bruzaholm. Det var en mycket prisvärd logi i en trevlig egen lägenhet. Inget att klaga på så länge man klarar av att endera ignorera eller bemöta tankar som "Det är inte miljövänligt med tåg som går på diesel och när det inte finns passagerare är det bra att man lägger ner trafiken – jag åker aldrig med tågen." eller rentav "Alla ska göra det som de är bra på; eftersom män är starkare så kan männen jaga bufflar medan kvinnorna sköter om blommorna."

Med cykeln tog det inte många minuter att rulla ned till Bruzaholms station, där jag började med att under sommargröna björkar invänta tåg nr 17667.

 

Här svänger tåget in på stationen utan att stanna. Det är som synes även denna dag Y31 nr 1403 Alf Hambe som har fått förtroendet att trafikera Bockabanan.

 

"Det är ju ingen som reser på järnvägen, så varför ska man köra tåg där? Och vem vill ha cykel på tågen, det finns väl inga normala människor som vill ha cykel med sig?"

Är det så de resonerar så har de fel. Bilden från lilla Bruzaholm i söndags, när resenärerna förbereder sig för att resa med tåg 7666 mot Nässjö, är rätt talande.

 

Tre cyklar, en cykelkärra och fem personer klev ombord denna förmiddag klockan 10.08. Observera att det egentligen bara finns rum för två cyklar på en Itino i Krösatågsdesign, men man löser det, det funkar ändå, med god vilja och glatt humör. Så!

Ännu fler klev av i Nässjö, där jag lämnade spår 1b, ett av de två spårlägen som saknar kontaktledningar (åtminstone tror jag inte att det finns fler) och dessutom ligger bra till för linjerna som viker av österut mot respektive Eksjö-Hjältevad-Hultsfred-Oskarshamn, samt Vetlanda(-Åseda).

 

Vad skulle jag göra nu? Jag hade varit inställd på att resa vidare mot Västergötland och hade sett ut tre olika tåg från Nässjö. Det hade funnits möjlighet att kliva av morgontåget på vägen och cykla en bit, eller cykla först och stiga ombord med nästa tåg i Hult, men jag var inte på humör för det. Sitta och uggla i Nässjö i över två timmar verkade inte heller roligt, så jag fick ingivelsen att ta en annan väg hem. Jag konsulterade Krösatågens eminenta tryckta tidtabell där alla Krösatåg i norra och västra Småland finns samlade i samma publikation – det ni, Västtrafik! – och skyndade mig genom Nässjö C till spår 8 för att ta ett tåg till Vaggeryd.

(In i resecentret, in i mellanstora hissen, upp en våning, genom övergångstuben, in i pyttelilla hissen med cykeln på högkant, ned en våning, ställa ned cykeln och komma ut ur hissen, runt två smala hörn som leder ut från hissen, över plattformen... Hela tiden med folks nyfikna blickar på sig. Ja, det där att åka tåg funkar för mig men är inte längre enkelt för en nybörjare.)

På spår 8 väntade nu en Y32 på mig, alltså en trevagnars Itino. Jag funderade en stund och kom fram till att min enda tidigare resa med en sådan var på Kinnekullebanan i april. Som bilden visar, har denna motorvagn nummer 1407 och smeknamnet Bruno Mathsson.

 

Det var faktiskt rätt många som gjorde samma anslutning som jag, från den nordöstra linjen till den sydvästra, från Oskarshamnståget (nåja) till Halmstadståget. Linjerna har en gemensam historia; kanske borde det gå genomgående tåg?

Från min resa med tåg nr 7635 mellan Nässjö och Vaggeryd finns inte mycket att berätta. Av bilder blev det några stycken rätt tråkiga och suddiga saker från stationerna i Malmbäck och Hok (samt det för mig tidigare okända mötesspåret i Stolpen), och dem besparar jag er. Möjligen är det intressant att jag kände att detta är en sträcka som jag skulle vilja utforska närmare, kanske nästa sommar?

Vad jag däremot reflekterade över var att trots att detta var sommarens sjätte färd med cykel på Krösatåget, fick jag nu för första gången betala för cykeln. Tidigare hade tågvärdarna ryckt på axlarna och sagt att, äsch, det är ju så kort sträcka, så det behövs inte. Eller om det blev för krångligt att göra en extra betalning? Jag betalar ju gärna för mig, så alla mina tack var lite halvt hycklande – det är bara bra att det syns i statistiken att tåget utnyttjats! (En cykel på Krösatåget debiteras ungdomsbiljett, vilket ibland är hälften av en vuxenbiljett, ibland nästan lika mycket som en vuxenbiljett.)

Efter en halvtimmes resa stod jag på den omåttligt soliga perrongen i Vaggeryd och visste inte riktigt hur jag skulle fördriva tiden.

 

Det var ett riktigt trevligt litet samhälle, med små torg, parker, trähusgator och butiker i centrum. Vaggeryd är också ett kommuncentrum (ett av kommunens två), vilket borgar för ett visst mått av service.

Vaggeryd är inte minst intressant som järnvägsknut. Här ligger centrum för det stora Y som utgörs av dels linjen söderut mot Värnamo, dels linjerna mot norr och nordöst (Jönköping respektive Nässjö). Detta Y är ett etablerat begrepp i järnvägskretsar och mycket vältrafikerat. Man diskuterar på stort allvar en elektrifiering, inte minst för den omfattande godstrafiken. Sträckan Värnamo-Vaggeryd-Jönköping är tidvis fullbelagd och utnyttjas av ett stort antal dagliga pendlare. Under mina resor förra sommaren kunde jag bedrövat konstatera att banans bristande standard gjorde att tågen tvingades ligga i 90-100 km/h även på rena raksträckor, där de skulle kunna blåsa på i 140-160 och distansera motorvägen med stor marginal. Så visst borde det vara prioriterat att bygga ut den här sträckan. Och kan man i längden klara sig utan dubbelspår Värnamo-Vaggeryd som ju nu trafikeras av tåg på två egentligen separata linjer?

(Notera att det inte är elektrifieringen som skulle ge en högre hastighet, utan det handlar om banans allmänna standard – även dieseltåg kan gå jättefort om banan tillåter det.)

På denna bild, tagen mot nordöst, viker Jönköpingsspåret av till vänster medan Nässjö ligger rakt fram.

 

Detta var en glad överraskning, en sparad semafor inställd till "Kör", för en dressin på en normalspårig spårstump.

 

Jag kan tänka mig att det var så här det såg ut även under semaforernas storhetstid: de stod intill en välskött trädgård med prunkande rosor.

 

(Huset är Vaggeryds museum och är åtminstone i dag inte direkt knutet till järnvägen.)

Ur en annan vinkel syns här hur spåret mot Jönköping viker av mot vänster. (Mellanspåret är ett industrispår som slutar strax bakom träden.)

 

Och här blinkar lamporna mot Nässjö, där hastigheten alltså är 100 km/h genom ortens utkanter.

 

Efter en sväng runt samhällets lilla centrum, med standardglass från Ica Supermarket, återvände jag till stationen och hittade en faktiskt riktigt snuskig hiss till spår 3-s perrong. Därifrån kunde jag se stationshuset lite mer framifrån. Den röda stugan bredvid misstänker jag är tågklarerarens byggnad, inte minst som det stod en bil parkerad alldeles intill!

 

Här är stationen igen. Den skulle må bra av att innehålla någon allmän verksamhet – turistinformation eller så – för nu såg den bara tråkigt igenbommad ut. (Enligt banvakt.se är huset bostäder samt enskild verksamhet.)

 

I min väntan på tåget fick jag sällskap av allt fler resenärer och hade ännu ett av dessa många trevliga samtal, denna gång med två personer för vilka, som för många, fenomenet "cykel på tåg" lockar till möten. Den ena var en dam som själv hade cykeln med sig och tyckte att det fanns många resmöjligheter nu när hon var pensionär.

Här kommer tåg nr 7616 från Växjö mot Jönköping in på spår 3 i Vaggeryd.

 

Här är det inne på spår 3. :)  Denna söndag utgjordes det av Y31 nr 1404 Lina Sandell, vilket en gång också var det första Krösatåg jag reste med.

 

Jag har inte så många vettiga bilder från resan mellan Vaggeryd och Jönköping, vilket delvis beror på att jag fortsatte tala med min nya bekant, damen med cykeln. När vi väl hade avhandlat fenomenet tågcyklar, övergick vi till semestrar i största allmänhet, att det var lätt att bli hemmablind (jag hann väl bli 12 år innan jag sett tranor dansa några km hemifrån), och att det är lätt att utgå från att alla som bor på en ort också är födda där (säg Algots och jag känner väl igen namnet men har ingen aning om vad han tillverkade eller var fabriken låg). Ja, ni förstår, det blev helt enkelt intressanta diskussioner!

I Taberg föreslog hon att jag skulle besöka gruvan och att jag skulle ta trapporna upp på berget. Någon gång ska jag ju i alla fall resa dit och se tåg ur fågelperspektiv, kanske nästa sommar, och nu har jag då ännu fler anledningar.

Den här lilla varningen är intressant. "Mind the gap" är väl ett begrepp även bland svenskar, men jag har förstås, ung och rask som jag är, aldrig snubblat av just detta skäl.

 

Däremot reflekterade jag över att vissa av Krösatågens perronger är högre än insteget medan andra är lägre, så ibland fick jag lyfta upp cykeln för att komma ur tåget, ibland för att komma ombord. Kanske inte så viktigt, men när man stressad ska komma av ett tåg innan det kör vidare, är det bra att vara förberedd på om det behövs ett kraftfullt tvåhandsgrepp eller om man kan ha fingrarna fulla med kartor och korsordstidningar.

Massor med människor steg av i Jönköping (som ju är linjens ändstation). Det var riktigt trevligt att se så många resenärer på en gång, men så är förstås inte denna linje nedläggningshotad heller (men den har faktiskt varit det förut).

 

En bild av siffror på Jönköping C: 100 meter till en vänsterväxel (eller kanske snarast 100 meter till en växel från vänsterspåret?) samt 300 meters kurvradie? Det är gissningar som jag säkert skulle kunna ta reda på om de är riktiga, men det gör jag en annan dag i stället..!

 

Sverige är fantastiskt! Det tänkte jag inte då, när jag satt på Västtåg nr 7232 från Nässjö till Skövde i söndags. Detta var en av de anslutningar jag hade sett ut i förväg, men jag tog som sagt omvägen runt Vaggeryd för att få se fler orter och järnvägar. Men jag tycker som alltid om vyn över Vättern, nästan ännu mer än vyn av en järnväg!

 

Nu hände något som gör att jag delar upp denna resans sista dag i två inlägg. Solen hade skinit ända sedan morgonen och ännu i Sandhem var vädret vackert och himlen nästan helt klar. Sedan däremot... Någonstans kring Vartofta såg himlen ut så här:

 

Och i Falköping, där... Oj!


 
Detta är sjätte inlägget om min resa längs Nässjö-Oskarshamns järnväg i juli 2014.  Tidigare inlägg är:
 
184 mm, Bockabanan, Bockabanan 2014, Bruzaholm, Falköping-Nässjö, Halmstad-Nässjö, Halmstad-Oskarshamn, Itino, Jönköping, Jönköpingsbanan, Krösatåg, NOJ, Nässjö, Nässjö-Oskarshamn, Stolpen, Vaggeryd, Vaggerydsbanan, Y-et, Y31, Y32, cykel, elektrifiering, hastighet, möten, om mig, reseberättelse, semafor, skylt, stationshus, väder, västtågen,

Efter att under två dagar ha täckt större delen av järnvägen mellan Eksjö och Hjältevad, tyckte jag att min tredje dag längs Bockabanan skulle få ta mig lite mer österut. Till Ingatorp kanske? (Jag befinner mig alltså fortfarande ett par mil öster om Eksjö i norra Småland.)

 

Därför cyklade jag i lördags den 26 juli 2014 ned till stationen i Bruzaholm och inledde dagen med att resa till Hjältevad med tåg nr 17667 som här rullar in. Än en gång är det Y31 nr 1405 Emil i Lönneberga som är på banan.

 

Denna morgon var det många resenärer som steg av i Hjältevad. Somliga kanske stannade här, medan andra reste vidare med bussen.

 

Likaså steg många ombord innan tåget med nr 7666 skulle återvända mot Nässjö. Tag plats, stäng dörrarna.

 

(Nej, det utropet förekommer inte, i alla fall inte på den här stationen, men på bilden ovan är alla passagerare ombordstigna.)

Sedan gick tåget, medan jag stod och filmade.

 

Snart gick också bussen och Hjältevad var övergivet.

 

Jag cyklade någon kilometer på riksväg 40 västerut, för att köpa en glass på trevligt belägna Café Sjövik. Det ligger just vid sjön Hjälten och därifrån kan man på andra stranden ana järnvägsbanken och säkert se ett eller annat tåg som passerar.

 

Därefter återtog jag resan österut. Mellan Hjältevad och Ingatorp är det bara 4 km längs järnvägen och inte mycket mer på landsvägen. Här löper lyckligtvis en cykelbana parallellt med vägen, så denna dag slapp jag utsätta mig för livsfara. (Åtminstone vad trafiken beträffar; jag ska senare återkomma till andra faror...)

 

Jag gjorde ändå en liten utflykt till en fin liten plankorsning...

 

...belägen mitt på en två kilometer lång raksträcka (skylten visar att jag här är 48 km från Nässjö). I bakgrunden kan man se de blå höjderna bortanför Ingatorp.

 

Ingatorp är kanske, som jag skrev förra sommaren, mest känt för sin kyrka (som 1997 i en omröstning i tidningen Året Runt utsågs till Sveriges vackraste). Denna förmiddag var det rätt idylliskt kring torget. Orten har också blivit lite berömd för att den är omnämnd i Emil i Lönneberga, visserligen bara i en mening men det räcker för att bli känd i ett land där Astrid Lindgrens böcker är den enda litteratur som alla har läst.

 

(Det var släktingarna i Ingatorp som skulle äta maten som Emil skänkte bort till de fattiga under det stora tabberaset i Katthult.)

Jag besökte Ingatorps kyrka och tittade till en oväntat tom badstrand och det var intressant på sitt sätt, men hör inte hemma i järnvägsbloggen. Det gör däremot Ingatorps station, som nog ser lite skamfilad ut.

 

Spåret på dessa bilder, den ovan liksom nästa, är det enda spåret. Liksom i Bruzaholm finns inte ens något nedlagt stickspår kvar, utan huvudspåret är helt ensamt. Som vanligt finns det däremot en antydan till igenvuxen bangård på platsen. Tänk att alla dessa små hållplatser faktiskt har haft full stationsstatus en gång, med stins eller motsvarande, med biljettkontor och säkert med växling och annan spännande järnvägsruljans!

50 km från Nässjö ser järnvägen ut så här, där den sträcker sig österut.

 

Det är ironiskt att se krösatågsreklamen: vart och ett av de tre citaten hamnar i ett annat ljus när man vet att Krösatågens huvudman har beslutat att lägga ned trafiken i december.

 

Splittrat glas som blivit liggande, inget vet hur länge – Ingatorp är ingalunda en oskyldig idyll utan har också sina ligister.

 

En öde station ses här från andra hållet, med mer asfalt än räls.

 

Naturligtvis vill man hellre lyfta fram idyllen än dysterheten, så när jag gick på ortens pizzeria för att äta middag, fanns denna målning i entrén.

 

Pizzan var inte bättre än på vilken annan ort som helst – den var av fullt genomsnittlig standard – men jag fick ett långt och intressant samtal med innehavaren som drev sin rörelse helt på egen hand och blev ganska förtvivlad när jag berättade om mitt besök på den lilla handelsboden vid torget...

I den butiken (som säljer vykort och kioskvaror samt ett ytterst begränsat urval av vanliga livsmedel) hade jag nämligen haft ett likaledes trevligt samtal med innehavaren och två kunder och diskuterat Ingatorps utveckling. Allting läggs ned, sade de, den större matbutiken har följts av serveringen på utsiktsberget och nu till och med tåget. När jag frågade var man kunde få sig en matbit till lunch, sade de att jag skulle få åka till Mariannelund, 11 km bort. Där fanns en asiatisk restaurang som inte alls var dum. Ja, och i Mariannelund fanns pizzeria också. Jaha, tänkte jag, då får jag väl göra det då.

Det var därefter som jag bara av en slump cyklade förbi Danis pizzeria i Ingatorp och blev häpen över att den fanns. Dani själv (om han nu heter så) blev alltså lika häpen och jag funderar fortfarande på varför inte Ingatorps invånare själva vill göra reklam för sina egna affärsidkare. Det är bara absurt. Till saken hör att jag återvände till boden vid torget och köpte en glass till efterrätt. Då påpekade jag det, att det ju fanns en pizzeria i Ingatorp. – Jaha, ja just det, sade damen i butiken, det är klart, men vi tänkte nog att du ville ha något annat än pizza... Det var ett annat sällskap här efter dig och dem hänvisade vi också till Mariannelund.

Underligt bara, tänkte jag, att de inte drog sig för att nämna pizzerian i Mariannelund under vårt första samtal.

Hela denna historia gör att jag tror att jag ska ge lite gratisreklam åt Danis pizzeria och visa den utifrån också. :)

 

Vid mitt besök på Ingatorps station, hade jag förvånad fått uppleva några regndroppar och strax började det regna allt mer, medan åskan närmade sig. Förmiddagens klarblå himmel grånade och kom sedan inte att klarna upp på hela dagen. Det var långt ifrån kallt – säkert närmare 25 grader till sent på kvällen – och på det sättet ett välkommet avbrott i nederbörden. Medan jag sedan satt inne och åt, dundrade åskan och föll regnet med kraft. Det var en ordentlig rotblöta som lyckligtvis hade lugnat sig när jag gav mig av från Ingatorp.

Med det osäkra väderläget ville jag inte fara vidare till Mariannelund, utan valde att återvända västerut, mot Hjältevad och Bruzaholm. Det blev en äventyrlig färd... Jag hann inte ens lämna Ingatorps samhälle, förrän en häftig skur tvingade mig att söka skydd under en gran. Det var jag förberedd på, och hade valt en mindre väg strax söder om järnvägen, där min kunskap om kartan och Sveriges natur sade mig att det borde finnas just granar.

Jag vet att det inte har varit mycket till järnväg i bloggen nu på en stund, men ta det lugnt, det kommer... Först måste jag bara berätta att det var förhållandevis torrt under granen, men att jag till en viss men tämligen ringa besvikelse inte som Puck Ekstedt fann något lik där.

När jag sedan lämnat granen, hörde jag plötsligt ringsignaler från en järnvägsövergång en bit bort. Det var inte bara överraskande utan rent sensationellt, eftersom det inte skulle gå något tåg på platsen förrän tidigast två dagar senare. Jag tvärnitade och studerade banan. Skulle det komma något tåg?

 

Nej, det gjorde ju inte det. Det var säkert bara ett tekniskt fel någonstans, i stil med vad jag för något år sedan upplevde i Mölnlycke. Precis som den gången fick jag nu stå med kameran redo i ett par minuter, innan jag slappnade av i visshet av att inget tåg ämnade komma.

I stället tittade jag lite närmare på nämnda plankorsning. Den här skylten ser man numera, men det diskuterades på Postvagnen häromveckan om den verkligen är så lämplig. Förstår alla vad den betyder? Skulle det vara bättre med en drastisk symbol än skylten för "annan fara" och en lång tilläggstext?

 

Halvvägs till Hjältevad hittade jag vad som måste ha varit den gamla riksvägen, en övergiven spökväg söder om den nuvarande rv 40. Extra intressant blev det när jag fann en liten sidoväg som sannolikt en gång har varit en rastplats. Här gick parallellt på kanske 200 m håll (räknat från norr till söder): nuvarande rv 40 – grusad cykelbana – gamla riksvägen – gammal sidoväg – järnvägen. Och det får man väl säga är goda kommunikationsmöjligheter.

 

I Hjältevad stötte jag emellertid på oväntade problem. Vägen som jag kom cyklande på tog slut i intet. Eller närmare bestämt hamnade jag dels på ett förbjudet industriområde, dels på en travträningsanläggning som förstås var svår att cykla på. Hur hade de tänkt här egentligen? Man kan inte ha en väg som bara märks ut "Förbud mot trafik med motordrivet fordon" och låta den vara en kilometerlång återvändsgränd.

Industriområdet i fråga var det stora timmerupplaget i Hjältevad. Det har jag sett förut, men jag tror inte heller att detta använder sig av några tåg för transporterna. Borde det inte vara möjligt?

 
Medan jag försökte ta mig fram till den offentliga cykelbanan, hade jag en av mitt livs otäckaste upplevelser. När jag cyklade under den fortfarande åskgrå himlen, mitt ute på det öppna fältet kring travbanan, blixtrade det till nästan rakt ovanför mig och så small det en sekund senare. Scheisse! utbrast jag säkert, för det brukar jag göra ibland när jag blir rädd, och cyklade fort som sjutton så långt jag kunde, varpå jag släpade cykeln över ett dike och ut på cykelbanan med dess höga, trygga allé av tallar.

- - - - -

Vid min ankomst till Hjältevad, såg jag att det måste ha regnat mer där än i Ingatorp, för gatorna hade svämmat över.

 

Jag cyklade rakt igenom samhället och tog min lilla grusväg längs med järnvägen. Där fick jag först en snabb glimt av tåg nr 7671. Sedan fattade jag posto vid en liten plankorsning vid km 44 för att fotografera returtåget 7670.

 

Det var ett skönt, drypande fuktigt väder där inne i tallskogen. Det droppade från träden men vid själva järnvägen var det uppehåll. Det var uppehåll ja, för en minut innan tåget borde komma, började det regna igen. Tusan också! utbrast jag och bad högt en bön om tre minuters uppehåll. Genast upphörde regnet och jag är riktigt nöjd med nästa bild.

 

Det var alltså tåg nr 7671, i lördags i form av Y31 nr 1403 Alf Hambe.

Nästan exakt tre minuter efter att jag bett om tre minuters uppehåll, började det regna igen och jag fick leta upp en ny gran att ta skydd under, men det var bara roligt.

Nästa bild tog jag mest för att jag tycker att det är rätt vackert när järnvägen slingrar sig fram genom landskapet.

 

Framme i Bruzaholm hade jag en eftermiddag att ägna åt något vettigt. Ett besök på bruksmuséet var förstås lämpligt. När kungaparet besökte Eksjö kommun under stadens jubileum i maj 2003, besåg de bruket och promenerade förbi utanför muséet. Därefter sattes skylten "Kungens kurva" upp just där.

 

På muséet fanns inte mycket järnvägsanknytning. Tydligen har bruket aldrig ens använt järnvägen särskilt mycket för sina transporter. En del import visserligen, men de färdiga produkterna levererades först till närområdet (då det snarare var häst och vagn som gällde) och sedan längre bort men då i en tid när lastbilarna tagit över. Nära järnvägen ligger hela anläggningen däremot:

 

Nästa skylt visar att man också har gjutit skyltar till järnvägen.

 

Som vanligt när jag gör något så tar det längre tid än för andra. En hel timme var jag kvar på det lilla muséet och sedan gick jag och fotograferade omgivningen. Det var helt klart värt ett besök, för Bruzaholm utgör ett tydligt exempel på den lilla bruksorten som inte alls hade funnits till om det inte varit för bruket och dess stora behov av arbetskraft. I dag gjuts nischprodukter, bland annat högkromhaltiga, mycket värmebeständiga delar till biobränsleanläggningar. Man har ungefär 70 anställda och på ett delvis besläktat metallduksväveri finns ett halvdussin. Resten av befolkningen pendlar väl till andra orter, för i Bruzaholm finns sedan något decennium ingen affär, man saknar till och med en kiosk och snart har de inte heller järnvägstrafik...

Nästa tåg den här dagen, kom vid sextiden. Först var det nr 7675 österut och sedan 7672 västerut. Båda utgjordes av Y31 1403 Alf Hambe (som var den här dagens Bockabansskyttel) och när jag hade posterat mig kring km 39 och klättrat upp på vägkanten, lyckades jag på något sätt få in hela tåget på samma bild.

 

När tåget fortsatte västerut, for det parallellt med riksvägen – snabbare, säkrare och tystare än lastbilarna...

 

Sedan struntade jag i kvällens sista tåg kring klockan åtta och ägnade mig åt att koppla av, skriva blogg, äta godis och fundera över om blixten intresserar sig för en cyklist på gummidäck. Det gör den nog, så jag ska i fortsättningen hålla mig undan åskväder på öppna platser...


 
Detta är femte inlägget om min resa längs Nässjö-Oskarshamns järnväg i juli 2014.  Tidigare inlägg är:
 
Bockabanan, Bockabanan 2014, Bruzaholm, Hjältevad, Ingatorp, Itino, NOJ, Nässjö-Oskarshamn, Y31, ersättningsbuss, kilometerstolpe, möten, reseberättelse, stationshus,