Längs de landsvägar som vi reste från Borås till Tjust måste vi ha korsat åtta järnvägar. Underligt nog var det bara vid en av dem som jag faktiskt hade sett järnvägen, trots att jag satt med kartan i knät mest hela tiden, trots att jag höll utkik och trots att jag har ett intimt förhållande till södra Sveriges järnvägsnät.

Frustrerad kom jag så till dagens sista järnväg: Tjustbanan. Den löper från Linköping och Bjärka-Säby till Västervik och går parallellt med en charmigt smal liten landsväg under ungefär en mil. Stundom går de på bara ett par meters avstånd och i Falerum korsar de varandra. 

Några dagar senare skulle jag se ännu snyggare viadukter på en järnvägshistoriskt betydligt viktigare plats än Falerum, men dit återvänder jag förstås i ett senare inlägg. Nu får ni nöja er med en bild av denna konstruktion som trots den grå betongen faktiskt är lite vacker på sitt sätt.

 

Ett par personer som jag träffade i trakten sade att Tjustbanan  (eller, med deras ord, "den där järnvägen genom Uknadalen") skulle läggas ned. Det hade de nämligen läst i tidningen.

– Det är synd att den ska läggas ned, menade de. Ja, vi åker ju inte med den, men det är en fin trakt så man skulle ju kunna köra sommartåg.

Jag försökte säga att banan inte alls ska läggas ned, utan att det mest var ett spel för galleriet syftat att väcka debatt, men jag vet inte om det gick fram. (Se det som ett sedelärande exempel på hur lätt ett rykte kan uppfattas som sanning.)


 

Tjustbanan är en kombination av flera olika banor. Dels fanns den smalspåriga banan från Norsholm (väster om Norrköping) till Västervik. Dels fanns den normalspåriga Östra centralbanan (som jag skrev om i min rapport från Kisa) söderut från Linköping. Dessa bands samman av ett normalspår mellan Åtvidaberg vid den förstnämnda banan och Bjärka-Säby vid den senare. Sedan köpte staten in alla dessa banor. Ett kontrakt skrevs med Västerviks stad att stadens båda banor – mot norr (till Åtvidaberg) och mot sydväst (till Hultsfred) – skulle breddas till normalspår. Norrut blev det som planerat och man byggde om spåret mellan Västervik och Åtvidaberg. Den andra banan blev däremot inte ombyggd och staten fick betala skadestånd till Västervik. (Ingen skada skedd, för smalspåret Västervik–Hultsfred–Åseda ligger ännu kvar och är som Nordens längsta smalspår en verklig sevärdhet.)

Sträckan Linköping–Västervik kallas alltså numera Tjustbanan och trafikeras med motorvagnar av typ Y2 och Y31, åtminstone när dessa är i form. Eftersom de båda järnvägarna Tjustbanan och Stångådalsbanan har ett unikt signalsystem kallat ”System R” (f.d. radioblock) och kräver specialutrustade tåg, kan man inte låna in lok eller motorvagnar från andra banor, så när vagnarna är trasiga (och det händer ofta), blir det tågbrist och resenärerna får åka ersättningsbuss… Godstrafiken har gått till och från, senast häromåret med timmer, och nu verkar det som om man har hittat ett koncept där importerade sopor från Storbritannien ska lastas om i Västerviks hamn för transport till förbränning i Västerås.

Men av sopor märktes inget denna fuktigt och fruktigt gröndoftande kväll i Falerum.

 


Denna serie från den långa midsommarhelgen 2015 omfattar nio inlägg:

28 juni: Österbymo
29 juni: Kisa
30 juni: Falerum
1 juli: Valdemarsvik
2 juli: Getå

3 juli: Ett mellanspel på Löfstad slott
3 juli: Fågelsta
4 juli: Hästholmen
5 juli: Fleischmann

 

Falerum, Linköping-Västervik, Midsommar 2015, System R, Tjustbanan, Västervik, breddning, nedläggning, radioblock, reseberättelse, viadukt,

Efter att ha lämnat Österbymo, fortsatte vi vår resa till Kisa. Av järnväg blev det där inte mycket, men denna suddiga bild av bland annat godsmagasinet får representera en ort där man ofta pratar om järnvägen.

 

Fler tåg vill man ha och varje antydan till minskning av trafiken möts av ilska. Godsmagasinet på bilden är en byggnad som jag har förstått också diskuteras. Riva, flytta, rusta upp, bygga om...


 

När man 1915 byggde banan Eksjö-Österbymo, var det egentligen en rest av ursprungsplanen Eksjö-Österbymo-Kisa. Någon anknytning till Kisa blev det alltså inte, men Kisa är sedan 1902 en station längs det som nu heter Stångådalsbanan (förbi Kisa hette järnvägen ursprungligen Östra centralbanan), från Linköping i norr och via Hultsfred och Berga till Kalmar i söder. Häromveckan började det muttras om att man ville lägga ned hela Stångådalsbanan men eftersom ingen har pratat om det förut, tror jag nog mest att det var ett spel för att få mer pengar till underhållet.

Om det har med järnvägen att göra vet jag inte, men Kisa har liksom Österbymo blivit centralort i en kommun som har namn efter ett gammalt härad och land – i detta fall Kinda.

 


Denna serie från den långa midsommarhelgen 2015 omfattar nio inlägg:

28 juni: Österbymo
29 juni: Kisa
30 juni: Falerum
1 juli: Valdemarsvik
2 juli: Getå

3 juli: Ett mellanspel på Löfstad slott
3 juli: Fågelsta
4 juli: Hästholmen
5 juli: Fleischmann

 

Eksjö-Österbymo, Kisa, Linköping-Kalmar, Midsommar 2015, Stångådalsbanan, godsmagasin, reseberättelse,

Förra helgen var det midsommar och jag reste omkring i Småland och Östergötland, träffade tjugoen gamla och nya vänner i åldrarna 1-70 eller så och jag tänker inte redogöra för vare sig vännerna eller resan i dess helhet, eftersom den inte företogs per tåg. Däremot hamnade Sofia och jag emellanåt på ställen som platsar i järnvägsbloggen – förstås.

Första uppehållet blir därför

 

Till Österbymo har som till många (de flesta?) tätorter i landet gått tåg. Här har man, trots att järnvägen är nedlagd sedan länge, sparat stationshuset.

 

Ja, vad mera är, man har gjort hela miljön till en sevärdhet.

 

Här finns alltså en semafor bevarad och den står permanent i läge "kör".

 

Spåret ligger också kvar framför stationen men trafikeras förstås inte – främst för att det bara är ett hundratal meter långt. Att det är ett smalspår på 891 mm är kanske självklart för en järnvägshistoriskt kunnig eller ett vant öga, men det kan vara roligt att åskådliggöra på vanligt sätt.

 

Väster om stationen ligger detta uthus, som kanske också är en rest från järnvägstiden.

 

(Eller också är det ett nybygge i klassisk stil, vad vet väl jag.)

Öster om stationen är i alla fall godsmagasinet bevarat, tillsammans med en lastad godsvagn på ett sidospår.

 

Möjligen är det lite tråkigt att sidospåret inte har anslutning till huvudspåret men det kan man väl köpa. Växeln behövdes säkert någon annanstans (eller så var den i vägen när det skulle byggas bakgata eller bensinmack).

 

Sett som mikromiljö (?) är det trevligt och hade det inte varit för den intilliggande stora landsvägen, skulle man kunna sitta och njuta av lugnet, dingla med benen från lastkajen och tugga på ett grässtrå.

Innan man reser vidare, kan man i alla fall strosa omkring på platsen och idka spårspring på säkert ställe.

 

 

Eksjö–Österbymo järnväg gick hit 1915-1969 och var alltid en udda fågel eftersom den inte hade förbindelse med något av de stora smalspårsnäten. Att dela fordon med andra järnvägar var därför svårt eller omöjligt. Ändå var den viktig för bygden och utan banan hade Österbymo förmodligen inte blivit det tydliga handelscentrum för Ydre härad som orten nu blev. Den rollen har senare gjort Österbymo till centralort för dagens Ydre kommun (om än faktiskt Sveriges allra minsta centralort; dessutom i södra Sveriges befolkningsmässigt minsta kommun).

Järnvägens nedläggning innebar däremot att befolkningens inriktning mot Eksjö förändrades, och nu är Tranås den naturliga handelspartnern. Men trots dessa småländska kopplingar är Österbymo och Ydre sedan några hundra år en del av Östergötland.


 

Denna serie från den långa midsommarhelgen 2015 omfattar nio inlägg:

28 juni: Österbymo
29 juni: Kisa
30 juni: Falerum
1 juli: Valdemarsvik
2 juli: Getå

3 juli: Ett mellanspel på Löfstad slott
3 juli: Fågelsta
4 juli: Hästholmen
5 juli: Fleischmann

 

891 mm, Eksjö-Österbymo, Midsommar 2015, Sofia F., godsmagasin, reseberättelse, semafor, skor, spårsnutt, spårspring, stationshus, Österbymo,