Den 5 augusti gjorde jag årets resa till Östergötland och efter att ha bytt fordon i Jönköping och Nässjö befann jag mig på Mjölby central.

Här en bild av stationshuset.

 

Mjölby är en klassisk järnvägsknut där stambanan (Stockholm-)Katrineholm-Malmö möter banan Hallsberg-Mjölby. I alla tre riktningarna går numera dubbelspår och sedan Östgötapendeln utsträcktes till Skänninge och Motala går det omfattande persontrafik åt alla dessa tre håll. Godstrafiken är också omfattande och Mjölby är alltjämt en livaktig järnvägsknut.

Denna dag stod folk och väntade på ett snabbtåg som snart skulle komma in på spår 1.

 

Även om den en gång så stora personalen på platsen inte är särskilt stor längre, finns det uppgifter att utföra. Här står fyra man och diskuterar något. Var det skylten som byttes ut?

 

Konferensen fortsatte även när tåget rullade in...

 

Det diskuteras ibland var i landet man kan hitta ett stationshus mellan spåren. Det är inte så vanligt men beroende på hur begreppet definieras är några exempel Falun och Öxnered. Också Mjölby torde ha sällat sig till sällskapet med denna väntsal mitt på perrongen.

 

Här en lite närmare bild.

 

Under en följd av år reste jag mycket mellan Dalarna och Västergötland. Då var Tåg i Bergslagen ett självklart begrepp. Numera ser jag inte dessa tåg så ofta, men av alla platser är det just i dessa trakter som jag träffar på dem en gång om året.

 

En annan erfarenhet som jag gjort på Mjölby station men ingen annanstans, är att jag där en gång för många år sedan såg en kvinna i niqab. I diverse politiska diskussioner med människor som vill förbjuda heltäckande slöjor eller annan osvensk klädsel, brukar jag infoga denna anekdot som ett exempel på att sådana plagg inte direkt borde utgöra något problem för den som vill leva traditionellt svenskt. Det faktum att jag inte har sett en niqab i det miljonprogramsområde där jag har min bostad utan måste resa till Mjölby för att få den erfarenheten, ser jag som ett bevis för att det liksom inte är någon särskilt utbredd vana i Sverige.

Nåväl, vid detta mitt besök i augusti i år, promenerade jag längs den långa plattformen och fann ett industrispår som viker av uppåt i nästa bild:

 

På närmare håll ser det ut så här:

 

Här är ännu en bild.

 

Varför är nu detta lilla sidospår intressant? Jo det är som så att det en gång fanns en fjärde linje till Mjölby. Västerut kunde man resa till Väderstad och Hästholmen, med den ursprungliga tanken att sträckan Hästholmen-Hjo skulle ha omfattande färjetrafik över Vättern. Så blev det inte riktigt och denna den fjärde banan kom att läggas ned. Den sista biten mellan Väderstad och Mjölby trafikerades med godståg till 1989 och spåren låg kvar ytterligare några år. Banan på bilderna är den sista återstående resten av Mjölby-Hästholmens järnväg.

Särskilt fort får man inte längre färdas här.

 

En lustig detalj är förresten att det fortfarande trycks kartor där denna bana finns utmärkt ända till Väderstad.

 

Ett godsmagasin står fortfarande och ser fräscht ut.

 

Nästa bild visar samma godsmagasin ur en annan vinkel. Observera också skylten som visar att vi befinner oss 261 km från Stockholm.

 

Jag känner ingen som heter My, men detta är en stad för henne. :)

 

Och lagom till att jag konstaterat detta, rullade mitt tåg in på spår 3. Där klev jag ombord och reste vidare till Skänninge, en liten stad om vilken nästa inlägg kommer att handla.

 

Mjölby, Mjölby-Hästholmen, Regina, Södra stambanan, Tåg i Bergslagen, X14, X2, kartor, möten, om mig, personal, reseberättelse, stationshus, trafikplatssignatur, Östergötland 2014, Östgötapendeln,

Detta är tredje och sista delen av berättelsen från Uppsalaresan i juni 2014.
Första delen: Även motorvägen har sina järnvägar.
Andra delen: Östra station i Östra Aros.

I slutet av mitt förra inlägg antydde jag ju att mitt logi i Uppsala inte var någon höjdare. Det främsta, för att inte säga enda, skälet till ett sådant omdöme, är att rummet inte hade något fönster. Sannolikt var det första och enda gången i mitt liv som jag en natt i juni både somnade och vaknade i mörker. Det var en mycket underlig upplevelse som faktiskt var fysiskt påfrestande och det blev med ens lätt att förstå att även en person med gott psyke skulle brytas ned av att sitta i mörklagd isoleringscell. Dagsljus är en mänsklig rättighet.

Nåväl, det var inte läge att ligga och dra sig så före frukost tog jag en ny promenad bort till smalspåret. Denna morgon var det molnigt, himlen skulle snart bli än gråare och regn skulle följa oss under större delen av resan från Uppsala till Borås.

Också driftbangården, som varit så trevlig tio timmar tidigare, såg tråkig ut den här morgonen.

 

Inne på stationen beundrade jag ett växelklot från Åtvidaberg. Sådana finns även i Borås.

 

Spåret slutar i en stoppbock så liten att den knappt kan kallas bock. Ett tåg bör nog inte stöta emot här med alltför hög hastighet, nej, helst inte alls.

 

Vy över buss, före detta stationshus, samt hotellvägg. Det hade varit världens lyx att ha ett fönster mot denna gata, men jag fick som sagt inget fönster alls (bara en smal strimma lysrörsljus som sipprade in under dörren).

 

Sedan besöktes det intressanta Ångströmslaboratoriet, den mest välstädade plats jag nog någonsin kommer att se. Observera att bilden nedan föreställer en korridor utanför själva labbet...

 

Färden gick därefter söderut mot Stockholm. Det var tidig eftermiddag och så smått började bilarna samlas på motorvägen. Alltså, finns det något gråare, sorgligare och fulare än en motorväg med en massa bilar?

 

I Stockholm fick jag åtminstone se en spårvagn. Bara en sån sak.

 

Det var nästan så att man änna längtade till Göteborg med dess spårvägsnät, till Centralens alla gula tåg, till Lisebergs berg- och dalbanor...

Men okej då, något kungligt slott har vi inte i Västsverige.

 

Broarna i Södertälje förnekade sig inte.

 

Även om både järnvägsbroarna och SJ-s X40-tåg var grå, såg de trevligare ut än motorvägen. De var liksom grå på ett vackert sätt. :)

 

Som om inte sex trötta timmar på en buss vore tråkigt nog, fanns inte mycket att se genom regniga fönsterrutor. I Mjölby trotsade jag ändå omgivningen och kastade en blick på dubbelspåret norrut mot Skänninge och vidare.

 

Ja, en blick till då.

 

Tre minuter senare roade jag mig även med att få en skymt av banvallen mot Väderstad och Hästholmen, banan vars östra del låg kvar in på 90-talet men som nu är riven.

 

(Utfarten från Mjölby station är ett undantag, ty den ligger kvar som industrispår och kommer förhoppningsvis att dyka upp i ett framtida inlägg här i bloggen.)

Sedan fanns också Vättern att se. Den är ju vacker från alla håll, i alla väder – och även i grått. Har jag sagt det förut månntro?

 

Västra centralbanan mellan Falköping och Landeryd är nu till största delen cykelväg. Så här ser den ut när den går under rv 40 i Ulricehamn.

 

Och så var resan slut. Lagom till ankomsten till Borås hade det slutat regna och när jag promenerade förbi korsningen Brämhultsvägen/Vedensgatan passade jag på att fotografera den lilla parken. Om jag minns och förstår rätt, finns denna park här för att man lämnade en tomt obebyggd med tanken att lägga en vändslinga för spårväg här. Någon spårväg blev det aldrig i Borås (åtminstone inte än), men området har fått bli en välplacerad lucka i bebyggelsen.

 

Sedan var jag hemma igen och kunde sova ut i väntan på nya arbetsdagar, nya resor och nya järnvägar...

891 mm, Borås spårväg, Mjölby-Hallsberg, Mjölby-Hästholmen, Stockholm, Stockholms spårväg, Södertälje, Uppsala, Uppsala 2014, Uppsala Ö, Uppsala-Lenna, VCB, Västra Centralbanan, Vättern, X40, bro, grått, motorväg, spårvagnar, stoppbock, växel, växelklot, Ångströmslaboratoriet,

Detta är andra delen av tre i berättelsen från Uppsalaresan i juni 2014.
Första delen: Även motorvägen har sina järnvägar.

När jag hade sagt adjö till eleverna (eller i alla fall somliga av dem) på kvällen den 2 juni 2014, promenerade jag österut genom stadskärnan i Uppsala. Där låg nämligen stationen och jag hade planerat att jag skulle utforska den lite närmare.

 

Själva stationshuset är inte längre stationshus mer än till utseendet utan har, om jag förstår det rätt, blivit restaurang. Det får väl vara okej, även om det är lite roligt med gamla stationshus som fortfarande är sådana.

Från öster ser byggnaden ut så här, en bild som bara blir bättre av det vackert röda lokaltåget, Upptåget.

 

Men, nu till kvällens clou. Öster om hela konkarongen ligger Uppsala östra.

 

Det är en fin liten stationsbyggnad som betjänar ULJ, Uppsala-Lenna järnväg, ett av de främsta smalspåren i Sverige. Men trots att Uppsala Ö har ett sött stationshus, var det spåren som lockade mig mest och var allra finast att se. Kolla bara!

 

Här ligger alltså smalspåret granne med den stora normalspårsstationen, så nära att de till och med delar plattform. Det är ett upplägg som i övrigt knappt existerar i Sverige. Överhuvudtaget finns det bara några få orter i Sverige där flera spårvidder möts och ingenstans är smalspåret så inkluderat i anläggningen som här – inte i Bor eller Fågelsta, inte riktigt i Hultsfred och heller inte på treskensspåret i Västervik.

För att nu riktigt kunna visa att det är ett smalspår, tog jag som vanligt av mig skorna:

 

Jag upphörde inte att förvånas över hur proffsigt spårområdet såg ut. Här fanns inga igenväxta spår eller halvruttna slipers inte – moderna pendeltåg hade kunnat köras på den här linjen.

 

(Åtminstone fick jag den känslan; jag har ju ingen aning om huruvida underlaget skulle klara kommersiell trafik i hög hastighet.)

Jag följde smalspåret en bit österut och tog först en bild tillbaka mot centrala stan, med station och domkyrka.

 

Över en bro gick spåret men då tog jag faktiskt gångvägen bredvid. Man ska ju inte spårspringa i onödan säger de som vet. :)

 

Och sedan klev jag in i en liten park och överväldigades av en ren skönhetsupplevelse.

– Kära nån! tänkte jag.

 

Glasade fasader reflekterade himlens ljus.

 

Vid den så kallade driftbangården såg det ut så här. Denna plats har tydligen även fungerat som en tillfällig Östra station när huvudstationen byggdes om.

 

Här kommer ännu en skön bild från denna lilla park.

 

Sedan fortsatte jag österut, söder om bangården, längs en klunga lokaler som en geograf nog skulle klassificera som lätt industri. Snart kom jag till Björkgatan där bangården slutar och ännu en plankorsning finns.

 

Bilden ovan är tagen mot vad som torde vara västsydväst. Mot nordväst fanns i stället smått idylliska fotbollsplaner där grusdammet stod i full charm.

 

Ytterligare en kort bit österut tog jag denna bild mot väster.

 

Efter att ha återvänt en bit in mot staden, nu norr om järnvägen, hittade jag ett stickspår med ännu en vattenhäst (den uppmärksamma läsaren har sett att en annan finns vid Östra station).

 

Här satt en skata och retades med en katt. Att få dem på samma bild var tyvärr omöjligt så ni får tro mitt ord...

 

Jag är ju svagare för järnvägars spår än deras trafik så detta var mumma. Växlar, stickspår och till och med ett spårkors. Dessutom lyser i följande bild en grön signal, vilket förvånade mig, ty min erfarenhet säger mig att signaler endast är gröna när trafik väntas.

 

Tillbaka i parken vid driftbangårdens västra ände, hittade jag mer järnvägstema.

 

Och så avslutade jag min kvällspromenad vid Uppsala C och Ö. Här hade solen sjunkit ännu en bit...

 

...och Skandinaviska Jernbanors Blå tåget stod inne på normalspåret medan smalspårsrälerna blänkte.

 

Sedan gick jag in och lade mig, på ett underligt hotell vars största fördel skulle visa sig vara just närheten till stationen...

891 mm, Blå tåget, Skandinaviska jernbanor, ULJ, Uppsala, Uppsala 2014, Uppsala Ö, Uppsala-Lenna, Upptåget, bangård, reseberättelse, signal, skor, spårkors, stationshus, vattenhäst,