Det är väl mycket möjligt att ni liksom jag har glömt årets Kristi himmelsfärdsdag. Det vill säga, jag har inte glömt den, men det var först när jag tittade igenom mina bilder som jag kom ihåg hur den utvecklade sig.

Morgonens gudstjänst följdes av ett intressant föredrag med Anders Johansson, "cykelanarkisten" kallad. Han cyklade förra året från Haparanda till Ystad, blev så smått uppmärksammad och samlade in åtskilliga tusen till organisationen Kvinna till kvinna. Nu visade han bilder och talade till dessa. Det var ett befriande chosefritt föredrag och särskilt trevligt var att bilderna var så rent fotomässigt usla. Han hade bilder som illustration till det han talade om – och vad mer behöver man när det talade ordet är intressant i sig?

Många av Cykelanarkistens bilder hade dessutom järnvägar eller stationshus i fokus. Han hade under första delen av sin resa följt åtskilliga banor som järnvägsentusiaster känner till; viktiga stationsorter längs både stambanan genom övre Norrland och Inlandsbanan figurerade i hans föreläsning. Några tåg såg jag däremot inte till.

Hur som helst var det en härlig morgon med solsken och redan från början gott och väl 20 grader, så jag kände inte alls för att åka hem efteråt. I stället funderade jag på var förmiddagens tåg kunde befinna sig och gjorde en spontan tur till Kust-till-kustbanan i utkanten av Borås. Km 77 var det, närmare bestämt.

Här hade jag så många gånger cyklat längs Gånghestervägen och tyckt mig se lämpliga fotoplatser utmed järnvägen. Jag trasslade mig ut på ett stökigt hygge, rev sönder benen i buskagen och såg tåg 332 från Kalmar till Göteborg, lett av Rc6 1414.

 

Sedan flyttade jag mig en liten bit och inväntade mötande tåg 331, med Rc6 1313 i spetsen:

 
 

(Det är knappt så att sista vagnen hunnit ut ur högerkurvan när loket börjar svänga vänster. Tekniskt är det inte idealiskt, men det gör sig bra på bild!)

 

Sedan kunde jag cykla hem med en lite bättre känsla i kroppen. Jag hade åtminstone någorlunda försökt att utnyttja det vackra vädret. En vet ju aldrig hur länge det varar, tänkte jag då den 10 maj 2018...

 

Två dagar senare skulle jag ha ett betydligt mer angeläget ärende till samma bana, några kilometer bort.

Borås, Borås-Alvesta, Kust-till-kust, cykel, fotografering,

Just som vintern sent omsider hade blivit vår och just som våren om bara en vecka skulle slå om till den historiskt heta försommaren 2018, var jag hemma i socknen på besök. Det kom att bli något av en järnvägshistorisk exkursion.

Den 27 april steg jag av bussen just innanför östra sockengränsen och gick några hundra meter. Där fick jag se tågen strömma förbi med ett par minuters mellanrum på en mycket levande järnväg.

 
 

Nästa dag tog jag en promenad i socknens västra delar, i syfte att titta på ett torp som var till salu. Torpet var inget att ha men jag hamnade på en liten väg som traktens bönder och älgjägare refererar till som "banvallen". Det gör de för att det är en banvall. :-)

Den västra sockengränsen går i bakgrunden, just där banvallen kröker åt vänster:

 

Jag hann också befinna mig nästan exakt däremellan, alltså i socknens mitt. Här har minnet av den nedlagda banan inte upprätthållits förrän på senare tid. Först placerades för några år sedan en röd informationsskylt intill vägen där den korsade banan. Nu såg jag för första gången att man någon gång under förra året har kompletterat den med en imponerande, stilenlig men något skämtsam varningsskylt.

 

(Socknen i fråga är Segerstad. Den trafikerade järnvägen är Västra stambanan och den icke längre med järnvägsfordon trafikerade är LSSJ.)

891 mm, LSSJ, Lidköping-Skara-Stenstorp, Lummerilund, Regina, Segerstad, VSB, Västra stambanan, X40, banvall, minnestavla, plankorsningar, skylt,

(Detta är femte delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

De här texterna om Berlin passar av två skäl egentligen inte alls in i bloggen. För det första handlar bloggen om svenska järnvägar och Berlin ligger inte i Sverige. För det andra har det handlat mindre om järnvägar och mer om annat som hur intressant det än är, inte har att göra i en järnvägsblogg.

Här ska jag nu något åtgärda den andra bristen genom att visa några Berlinbilder av spårbunden trafik.

Låt oss börja på Berlin Hauptbahnhof den soliga och heta söndagen den 30 juli. Här kom, på övre plan, S-Bahn på det yttersta spåret och ett vanligt regionaltåg på det inre, båda på väg västerut:

 
 

Vi reste österut och passerade den symboliskt så viktiga stationen Friedrichstrasse. Där upprättades på sin tid en gränspassage inne i själva Östberlin. Västerlänningar kunde fritt passera gränsen, efter bara en kort kontroll. Resenärer från öst gjorde sig icke besvär, utan de fick stå en bit bort och titta på. Det var ett absurt system, så dumt att det aldrig skulle uppstå något liknande igen.

 

Det vill säga, inte förrän 2016 då Sveriges regering byggde upp samma organisation vid Öresund…

 


 

Vi fortsätter med något roligare, Berlins U-Bahn. Under våra dagar i Berlin flängde vi förstås upp och ned i stationstrappor, för även om vi var mer förtjusta i S-Bahn är det svårt att i längden förflytta sig på något vettigt sätt utan tunnelbanan. Många stationer var små och oansenliga, egentligen bara en perrong mellan två spår. Andra var större, såsom här på Alexanderplatz, en bytesstation mellan tre U-Bahnlinjer, två S-Bahnlinjer samt vanliga tåg av standardmodell. Då blir det mycket spår – trots att detta bara är tunnelbanan. Elegant var det också.

 

Lika elegant var det senare på kvällen, lördagen den 29 juli. Vi hade, som jag nämnde tidigare, åkt ersättningsbuss till East Side Gallery, och när vi var klara där vandrade vi norrut längs Warschauer Strasse. Här hade vi sällskap av den lustiga tunnelbanelinje som tillfälligtvis bara gick mellan två stationer på ömse sidor om Oberbaumbrücke och Spree. Så här såg det ut nära station Warschauer Strasse.

 

Denna station ligger vid själva huvudbanan genom Berlin, den järnväg som väl kallas Ostbahn om jag förstår det rätt. Utsikten från viadukten måste vara ett himmelrike för en tågskådare, skulle jag tro. Vi befann oss där inte mycker mer än fem minuter, men tåg kom det sannerligen:

 
 

Även ett S-Bahntåg kom körande, på eget spår utan kontaktledning. Precis som tunnelbanan har S-Bahn nämligen kontaktskena nedtill.

 

Därpå kom en spårvagn mitt i gatan. Jag insåg efter någon dag att det nästan bara var på östsidan vi såg spårvagnar och det är ganska logiskt, eftersom Västberlin liksom stora delar av Västeuropa i övrigt såg spårvägar som omoderna och lade ned dem under kalla krigets dagar. Sedan har man insett sitt misstag och börjat bygga upp dem igen, men fortfarande är spårvagnar en många gånger vanligare syn i östra Berlin än i västra.

 

Tågbilderna ovan var alla tagna västerut mot Ostbahnhof. Här kommer en översiktsbild mot öster, där Ostkreuz ligger vid horisonten (och Warschauer Strasse-stationen i förgrunden):

 

Som jag har nämnt nu flera gånger, skedde någon typ av ombyggnad, vilket gjorde att mycket av trafiken i trakten var inställd eller förändrad. Då var det skönt att se den här typen av extremt faktaspäckad informationstavla!

 

Allt stod där – det var bara att ta det steg för steg så kunde man utröna exakt vad som gällde. Entydigt och klart, mycket trevligt!

Det var alltså bara att, med en heldagsbiljett för 7 euro, så här på lördag kväll den 19 juli 2017 mellan åtta och nio tysk sommartid, följa instruktionerna, byta tåg på Ostbahnhof och snart hamna på Hackescher Markt.

 

Vad skulle vi på Hackescher Markt att göra? Det var, som jag förstår det, en stundens ingivelse hos Sofia, för jag tror inte att hon egentligen visste att det skulle finnas något särskilt att se eller uppleva där. Snarare var det nog bara en känsla av att det var en plats som man kunde tänkas vilja besöka, ett namn som lockade. (Lite som jag någon gång skulle vilja resa till Clermont-Ferrand eller drömde om Österrike redan som sexåring?)

Ja, ”Hackescher Markt” ligger över genomsnittet för det generellt skönt ljudande tyska språket, så jag hade inget emot det. Väl på plats i våra liggstolar framför en trädgårdskonsert, konstaterade jag även att järnvägen gick just bakom ryggen. Tåg på tåg på tåg jag såg…

 

(Det där var ett tyskt snabbtåg, ett ICE-tåg, om jag tolkar mina bilder rätt.)

Musikern som spelat kom runt med sin gitarr och samlade in pengar i en hatt. Bilden är väldigt överexponerad men det visar bara att skymningen hade fallit.

 

(Okej, det var ingen hatt utan bara en liten korg, men håll med om att det låter mer pasande med en trubadur som samlar pengar i hatten?)

Under tiden fortsatte tågen att passera bakom oss och Sofia muttrade med visst berättigande. ”Nu får du sluta ta kort, du är faktiskt här som sällskap!” Dessutom blev bilderna väldigt dåliga, som följande urval visar.

 
 
 

Till slut var det så sent att vi åkte hem till vårt härliga hotell i Charlottenburg. Skulle någon få för sig att det berodde på att det hade blivit så mörkt att det inte gick att se tågen längre, kan jag verkligen lova att det inte spelade någon som helst roll i sammanhanget. Faktiskt.


Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

Alexanderplatz, Berlin, Berlin 2017, Berlin Hbf, Berlin U-bahn, Berlins spårväg, Friedrichstrasse, Hackescher Markt, ICE, S-Bahn Berlin, Strassenbahn Berlin, Tyskland, Warschauer Strasse, politik, reseberättelse,