(Detta är femte delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

De här texterna om Berlin passar av två skäl egentligen inte alls in i bloggen. För det första handlar bloggen om svenska järnvägar och Berlin ligger inte i Sverige. För det andra har det handlat mindre om järnvägar och mer om annat som hur intressant det än är, inte har att göra i en järnvägsblogg.

Här ska jag nu något åtgärda den andra bristen genom att visa några Berlinbilder av spårbunden trafik.

Låt oss börja på Berlin Hauptbahnhof den soliga och heta söndagen den 30 juli. Här kom, på övre plan, S-Bahn på det yttersta spåret och ett vanligt regionaltåg på det inre, båda på väg västerut:

 
 

Vi reste österut och passerade den symboliskt så viktiga stationen Friedrichstrasse. Där upprättades på sin tid en gränspassage inne i själva Östberlin. Västerlänningar kunde fritt passera gränsen, efter bara en kort kontroll. Resenärer från öst gjorde sig icke besvär, utan de fick stå en bit bort och titta på. Det var ett absurt system, så dumt att det aldrig skulle uppstå något liknande igen.

 

Det vill säga, inte förrän 2016 då Sveriges regering byggde upp samma organisation vid Öresund…

 


 

Vi fortsätter med något roligare, Berlins U-Bahn. Under våra dagar i Berlin flängde vi förstås upp och ned i stationstrappor, för även om vi var mer förtjusta i S-Bahn är det svårt att i längden förflytta sig på något vettigt sätt utan tunnelbanan. Många stationer var små och oansenliga, egentligen bara en perrong mellan två spår. Andra var större, såsom här på Alexanderplatz, en bytesstation mellan tre U-Bahnlinjer, två S-Bahnlinjer samt vanliga tåg av standardmodell. Då blir det mycket spår – trots att detta bara är tunnelbanan. Elegant var det också.

 

Lika elegant var det senare på kvällen, lördagen den 29 juli. Vi hade, som jag nämnde tidigare, åkt ersättningsbuss till East Side Gallery, och när vi var klara där vandrade vi norrut längs Warschauer Strasse. Här hade vi sällskap av den lustiga tunnelbanelinje som tillfälligtvis bara gick mellan två stationer på ömse sidor om Oberbaumbrücke och Spree. Så här såg det ut nära station Warschauer Strasse.

 

Denna station ligger vid själva huvudbanan genom Berlin, den järnväg som väl kallas Ostbahn om jag förstår det rätt. Utsikten från viadukten måste vara ett himmelrike för en tågskådare, skulle jag tro. Vi befann oss där inte mycker mer än fem minuter, men tåg kom det sannerligen:

 
 

Även ett S-Bahntåg kom körande, på eget spår utan kontaktledning. Precis som tunnelbanan har S-Bahn nämligen kontaktskena nedtill.

 

Därpå kom en spårvagn mitt i gatan. Jag insåg efter någon dag att det nästan bara var på östsidan vi såg spårvagnar och det är ganska logiskt, eftersom Västberlin liksom stora delar av Västeuropa i övrigt såg spårvägar som omoderna och lade ned dem under kalla krigets dagar. Sedan har man insett sitt misstag och börjat bygga upp dem igen, men fortfarande är spårvagnar en många gånger vanligare syn i östra Berlin än i västra.

 

Tågbilderna ovan var alla tagna västerut mot Ostbahnhof. Här kommer en översiktsbild mot öster, där Ostkreuz ligger vid horisonten (och Warschauer Strasse-stationen i förgrunden):

 

Som jag har nämnt nu flera gånger, skedde någon typ av ombyggnad, vilket gjorde att mycket av trafiken i trakten var inställd eller förändrad. Då var det skönt att se den här typen av extremt faktaspäckad informationstavla!

 

Allt stod där – det var bara att ta det steg för steg så kunde man utröna exakt vad som gällde. Entydigt och klart, mycket trevligt!

Det var alltså bara att, med en heldagsbiljett för 7 euro, så här på lördag kväll den 19 juli 2017 mellan åtta och nio tysk sommartid, följa instruktionerna, byta tåg på Ostbahnhof och snart hamna på Hackescher Markt.

 

Vad skulle vi på Hackescher Markt att göra? Det var, som jag förstår det, en stundens ingivelse hos Sofia, för jag tror inte att hon egentligen visste att det skulle finnas något särskilt att se eller uppleva där. Snarare var det nog bara en känsla av att det var en plats som man kunde tänkas vilja besöka, ett namn som lockade. (Lite som jag någon gång skulle vilja resa till Clermont-Ferrand eller drömde om Österrike redan som sexåring?)

Ja, ”Hackescher Markt” ligger över genomsnittet för det generellt skönt ljudande tyska språket, så jag hade inget emot det. Väl på plats i våra liggstolar framför en trädgårdskonsert, konstaterade jag även att järnvägen gick just bakom ryggen. Tåg på tåg på tåg jag såg…

 

(Det där var ett tyskt snabbtåg, ett ICE-tåg, om jag tolkar mina bilder rätt.)

Musikern som spelat kom runt med sin gitarr och samlade in pengar i en hatt. Bilden är väldigt överexponerad men det visar bara att skymningen hade fallit.

 

(Okej, det var ingen hatt utan bara en liten korg, men håll med om att det låter mer pasande med en trubadur som samlar pengar i hatten?)

Under tiden fortsatte tågen att passera bakom oss och Sofia muttrade med visst berättigande. ”Nu får du sluta ta kort, du är faktiskt här som sällskap!” Dessutom blev bilderna väldigt dåliga, som följande urval visar.

 
 
 

Till slut var det så sent att vi åkte hem till vårt härliga hotell i Charlottenburg. Skulle någon få för sig att det berodde på att det hade blivit så mörkt att det inte gick att se tågen längre, kan jag verkligen lova att det inte spelade någon som helst roll i sammanhanget. Faktiskt.

 


 

Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer i Berlin (28-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

 

Alexanderplatz, Berlin, Berlin 2017, Berlin Hbf, Berlin U-bahn, Berlins spårväg, Friedrichstrasse, Hackescher Markt, ICE, S-Bahn Berlin, Strassenbahn Berlin, Tyskland, Warschauer Strasse, politik, reseberättelse,

Jag hade alltså den 8 oktober rest med BJ:s museitåg från Herrljunga till Håkantorp och stannat där medan tåget var i Grästorp och vände. Nu skulle tåget gå tillbaka till Herrljunga och därpå göra ännu en resa till Grästorp och åter. Hur skulle jag lägga upp dagen? Ja, det kunde jag fundera på medan jag återsåg Herrljunga.

Vad gjorde Inlandsbanans tåg där? Jo, en enkel och tillfällig ombyggnad gör motorvagnar av typ Y1 till halkbekämpningståg och sådana rullar omkring på spåren i lövfällningstider.

 

Jag traskade omkring på perrongerna, passade på att besöka stationshusets toalett och växlade några ord med BJ:s biljettförsäljare. Lyssnade på brassorkestern gjorde jag däremot inte, för sådan musik stör både trumhinnor och god smak.

På järnvägen kom ett posttåg in från norr och det syns till vänster på nästa bild. Till höger syns ett uppställt tågsätt tillhörigt Bergslagernas Järnvägssällskap, försett med sovvagnar för arbetande personal.

 

Loket är särskilt vackert. Littera Ma är inte jättevanligt på järnvägarna av i dag, men förekommer ibland. Omtyckt bland järnvägsfolk, vad jag förstår!

 

Innan ångtåget kunde göra nästa tur, måste loken göra rundgång på stationen. Här kommer de rullande på huvudspåret, i en tillfällig lucka mellan ordinarie trafik på stambanan.

 

Loken backade åter till sina vagnar och här ska tågsättet nr 24286 strax kopplas ihop.

 

Andra tågs förseningar ställde till tidtabellen för oss. Jag bestämde mig för att ta en vända till men innan vi hade lämnat Herrljunga uppgick förseningen till ett tjugotal minuter och nedgående tåg på Uddevallabanan fick vänta in möte med oss i Vedum. När vi sedan kom till Vara hade jag fattat posto i sista vagnen där jag beskådade spåret.

 

Jag spelade in ett långt filmklipp, tittade på de fotografer som kantade banan och så kom vi till Ulfstorp.

 

Jag hade sällskap en stund av ett helt barnkalas. Tolv ungar i mellanstadieåldern passade på att fira någons födelsedag med järnvägstemafest i en bokad sexpersonerskupé, men kom ut och funderade på varför skenskarvarna fick hela tåget att hoppa till.

I Grästorp klev barnen av, liksom många andra resenärer, och loken gjorde rundgång för sista gången i dag.

 
 
 

Det var inte många resenärer ombord på tåget nu längre. Så brukar det vara med museitåg och turistbanor, att dagens sista tur är glest besatt. (Se det som ett tips!) Återfärden till Herrljunga kunde jag därför avnjuta i lugn och ro, slutligen ensam i en hel salong.

Jag sade i ett tidigare inlägg att ångloken i sig inte märks speciellt när man sitter i vagnen. Men vagnarna! Åh, jag trivs verkligen i den här miljön, med intressanta planlösningar, med sittgrupper som inte är lika förutsägbara som i moderna tåg, i utrymmen som har många prång och hörn. Här kunde jag därför läsa en gammal bok och fundera på lite av varje.

 
 

Vid uppehållet i Vara gjorde kommunalrådet som vid helgens sju andra ankomster till köpingen: hon höll ett tal om järnvägens historia och betydelse både då och nu. Hon sade särskilt en sak som jag bestämde mig för att nämna i bloggen – men tyvärr har det gått ett par veckor och jag har glömt det...  (Kanske hade det att göra med att hon tackade landshövding Sparre och banbyggare Adelsköld?)

 
 
 

Av någon anledning stannade vårt tåg mycket länge i Vara och jag började bli orolig för min anslutning i Herrljunga. Medan jag väntade kunde jag gå omkring och fotografera Vara station ur alla tänkbara vinklar, även när X12 3219 som tåg 13835 passerade mot Borås.

 

(Den här trakten är ju nästan löjligt platt så jag antar att Vara kyrka syns milsvida, bokstavligt talat.)

 

Stationshuset syns inte lika långt men har en färg som gör det mer omtalat...

 

Efter närmare 50 minuter eller så, verkade även gubbarna som vattnade loket nöjda. Vi lämnade äntligen Vara och min jämförelse mellan tidtabellerna antydde att jag skulle hinna med mitt nästa tåg.

Tills vi blev stående ett par hundra meter från Herrljunga station... Vyerna var fina men jag var stressad.

 
 

I förmiddags hade jag rusat genom gångtunneln för att hinna med museitåget. Nu rusade jag genom gångtunneln för att hinna med tåg 13835. (Jo, det var samma tåg som jag hade sett i Vara men det skulle stå en hel timme i Herrljunga så jag hade räknat med att hinna ifatt det.)

På stationen i Herrljunga möttes det gamla och det nya. BJ:s rödbruna vagnar från 40-talet eller så glänste vackrare än SJ:s grå X40-motorvagnar. I detta X40-sätt satt min mamma, men jag visste bara knappt att hon var på resa och hon inte alls att jag var ute och åkte ångtåg så vi kunde inte ens själsligen vinka till varandra.

 

Sedan gick jag ombord på den kära gamla X12:an och åkte hem. En hel dag på resa och ett par timmar utomhus – jag var nöjd och skulle helt säkert sova gott.

 

Hej då!

Bergslagernas järnvägssällskap, Grästorp, Herrljunga, Ma, UVHJ, UVHJ 150 år, Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga, Ulfstorp, Vara, halkbekämpning, interiörer, kyrka, museitåg, reseberättelse, Ånglok,

Förra sommaren gjorde jag en endagsutflykt till Håkantorp. Den gången var det för att omledda tåg i massor gjorde denna klassiska järnvägsknut ännu mer intressant än vanligt. I oktober 2017 var det ångtågen som lockade. Ja, tänkte jag, det är klart att det kommer att finnas många fotografer i det stora kommuncentret Vara, men någon ska väl se tåget i Håkantorp också?

Det kom att visa sig att det formligen kryllade av tågfotografer utmed banan i alla små orter liksom på bygden däremellan. På ett ställe hade bonden stannat traktorn och den 4-skäriga plogen mitt på en åker och klivit ut för att ta en bild. På ett annat hade någon vandrat genom en hel liten skog och långt bortom ära och redlighet hittat rätt vinkel för sin kamera. Varje vägkorsning var bemannad och i varje litet dike längs varje liten grusväg fanns bilar parkerade.

Mitt tåg nr 24284 kom in på spår 2 och skulle bara stå två minuter i Håkantorp, så jag rusade allt vad jag kunde längs perrongen, över spår 1 och vidare mot en vettig åskådarplats. Det gick inget vidare så jag fick nöja mig med vad jag fick. Ett halvt tåg och en gubbe med mobiltelefon...

 

Jag promenerade omkring i Håkantorp och mindes mina fotovinklar från förra sommaren. Snart kom tåg 13832 från Borås till Uddevalla och bevisade att även om ett stort godståg gör sig bra just härifrån, passar det inte för en motorvagn av littera X12. Men silorna i bakgrunden ser mäktiga ut!

 

I den allt gråare oktoberdagen stod dessa gamla bondfångare och såg rostiga ut, över vad som väl en gång måste ha varit en vägkorsning.

 

Snart kom, på ortens tredje bana, två multipelkopplade Y31:or mullrande som tåg nr 3323. Det var nu halvvägs på sin korta tur från Lidköping till Herrljunga.

 

Blåsten trängde inte igenom tre tröjor, två byxor och en jacka, men både mössa och vantar var av nöden. En flicka cyklade förbi och hälsade, en farbror med hund tog en promenad – och en fotograf i bil gonade sig i värmen. Fusk, fusk, fusk! tyckte jag. (Ska man ta bilder av tåg får man minsann ta tåg själv, eller cykla och gå.)

 

BJ:s museitåg hade varit och vänt i Grästorp och kom i retur drygt en timme efter att det hade lämnat Håkantorp. Bortom åkerns mörknande höststubb pustade de två loken framför sina sju vagnar.

 

Tågnummer 24283 hade det nu, bara så ni vet.

 

Här skulle det nu stå en stund, så konduktören kunde vanka perrongen fram, lugnt kontrollerande sitt tåg och sina passagerare.

 

Så kom först ett förbiilande tåg 3322 mot Mariestad, 6 minuter försenat.

 

...och därefter ett omkörande tåg 13827 mot Borås (X14 3240), också 6 minuter sent.

 

Innan vi kom i väg hade det gått ännu några minuter och det skulle få sina följder för tidtabellen under den fortsatta dagen.

 

Innan jag lämnar Håkantorp, ska jag visa tre bilder till, tagna tre timmar senare. Solen lyste inte nu heller, men hösten var vacker ändå.

 

(Den lilla secondhandbutiken på bilden ovan hade inte många besökare i dag heller men en och annan hittade in. Är det enda butiken i samhället? I alla fall har jag inte sett någon mer.)

 
 

Historien fortsätter nästa gång...

Bergslagernas järnvägssällskap, Håkantorp, Itino, Kinnekullebanan, UVHJ, UVHJ 150 år, Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga, X12, X14, Y31, bondfångare, museitåg, reseberättelse, väder, Ånglok,