Måndag eftermiddag halv sex. Efter jobbet har jag gjort en snabbkoll på butiken innan jag går ut till tåget. Skymd bakom häckar ligger Knallelands hållplats och när jag närmar mig hör jag en massa skrik och bråk. De sista stegen uppför trappan skyndar jag mig och så finner jag på plattformens södra del ett gäng på fyra eller fem killar samt en tjej, alla en 16-17 år gamla. De knuffar och ropar och bökar i största allmänhet. När jag kommer runt hörnet har en av killarna just lyft ned en annan på spåret och nu tar han tag i nästa.
– Vad händer här? frågar jag och går fram till dem. Lägg av med det där.
V-försignalen lyser med fast sken och visar därmed att ett tåg är på väg, men det vet kanske ingen i gänget som är mer förvånat än argt. Det slår mig att jag beter mig precis som mot skolans elever när de bufflar omkring i korridorerna.
– Så, hoppa upp därifrån, säger jag till den som står mitt i spåret.
– Vad händer här? härmar en fjärde kille. Ja, här är någon som pillar på folk han inte känner. (Han har kort hår och svart jacka samt ser, kan jag säga, farligast eller åtminstone elakast ut av hela gänget. De andra ser ut som folk gör mest.)
– Alltså de bara skojar, skyndar sig den enda tjejen i gruppen att säga till mig.
– Jag förstår väl det, säger jag med aningen av ett leende. Men rätt vad det är, snubblar någon ned på spåret vid fel tillfälle.
De ser lite generade ut. Medan flera av dem, snabbt och med svansen mellan benen, försvinner flera meter bort åt andra hållet, stannar ett par kvar i min närhet. Killen med den svarta jackan kommer med små instick om att jag står misstänkt nära hans väska och att det är ”peddovarning” om man tar på folk man inte känner. (Nej, jag tror inte att jag någonsin tog på dem, möjligen nuddade någon lite snällt när jag ställde mig intill och liksom gjorde en gest av att fösa undan dem från perrongkanten.)
– Jag ber om ursäkt, säger flickan till mig. Jag ber verkligen om ursäkt. De brukar inte vara sådana.
– Det ska väl inte du be om ursäkt för, säger jag.
När alla har droppat av, kommer tåget inom någon minut. Medan det rullar in hör jag bakom ryggen hur killarna teaterviskar till varandra att de ska spela allan igen. Det gör de inte, utan håller sig i skinnet. Sedan stiger de ombord och efter att ha rusat genom vagnen onödigt brötigt, sätter de sig i ett hörn och surar ända till Fristad.
*
Själv är jag ganska nöjd. Om fler vågade säga ifrån, skulle samhället vara bättre, tänker jag. Det var uppenbart för var och en att min inblandning var fullständigt ofarlig och jag tänker göra precis likadant nästa gång det behövs – och nästa igen.
Gör det ni också, vet jag.
