Senast berättade jag om hur jag hade hamnat i Aplared och där fotograferade tåg.  Vad jag nu ska berätta hade jag ursprungligen tänkt infoga då, men vid närmare eftertanke låter jag det utgöra en egen text.

Jag stod där på min grushögsstoppbock i solen och tyckte att dagen var skön och stationen öde. Förutom någon hundägare som var nere och vände på stationsområdet, hade platsen varit tom. Men så kom en person gående nedför gatan och ut på stationsplan. Han tittade lite undrande åt mitt håll, 50 meter bort, och det kan man ju förstå. Sedan vände han bort mot det grågröna teknikhuset i andra änden och gick lugnt ut över spåren. Finns det någonstans att ta vägen där borta? undrade jag för mig själv.

 

Folk utan koll som rör sig i spårområdet har jag sett förut. Folk som genar på en improviserad stig över ett enkelspår är så vanligt att jag knappt reagerar. Men att en person i övre tonåren balanserar på ena rälen, följer den några meter och sedan lugnt ställer sig mitt på spåret – nej, det har jag inte sett.

Nu blev jag nervös. Tåg 327 skulle komma vilken minut som helst. En svartklädd yngling stod på spåret och såg alldeles samlad ut. Varningsklockorna i mitt huvud ringde.

"Ska jag göra nåt? Nä... det är väl pinsamt. Jo, det är klart att jag måste göra nåt. Jag har ju nyss fått utbildning i sånt här. Jag skulle ångra mig resten av livet om jag inte handlar och det hela slutar illa."

(Hur mycket scoop det än skulle bli och hur många klick jag än skulle få av en film med ett nödbromsande tåg som kör över en självmordskandidat, skulle jag de facto vara en usel människa om jag lät det ske.)

På med ryggsäcken, ned från min grushög och bort längs stickspåret. Han gick där sakta och tankfullt, men jag kom snart närmare.

– Hej! ropade jag. Hur är läget?
– Jo, det är bra, svarade han. Hur är det själv?
– Jo, det är fint. Du tänker väl inte ta livet av dig? frågade jag rättframt.
– Nej, det tänker jag inte, svarade han och såg ut att le åt min fråga.
– Bra, sade jag. Men det kommer ett tåg alldeles strax.
– Kan du tidtabellen? utbrast han förvånat.
– Ja och det möts två tåg i Borås klockan elva.
(Klockan var nu ungefär 11.15.)
– Ja, fast jag har koll, så det är lugnt.
– Mm, men det är inte så roligt för lokföraren om det plötsligt står någon framför tåget, att inte veta om det är någon som kommer att flytta på sig när han tutar, försökte jag förklara.
– Nej, det är sant...

Vi sade inte mer, utan jag gav honom kanske en vänlig eller eftertänksam blick och återvände raskt till min utsiktsplats. Det gick två minuter till och så var han, i sin långsamma promenad, i höjd med mig igen.

Nu slog det mig att han hade någon typ av hörlurar i öronen. Jag borde ha berättat, tänkte jag, om de två tjejerna i Stenungsund som blev påkörda av ett tåg för inte så många år sedan. De hade tittat upp mot lokföraren sekunden innan tåget körde på dem, förvånade över att se tåget där. Det var det sista de gjorde i livet. Att säga sig ha koll men ha musik eller annat ljud i öronen? Nej...

Han passerade mig och fortsatte bort längs banan. I fjärran hördes samtidigt sirenen från tåg 327.

 

Om igen tutade tåget, närmare den här gången. Den unga mannen gick nu mitt i skärningen och fortfarande på spåret. Han vände sig om för ett ögonblick, jag vinkade desperat åt honom. "Flytta dig då!" tänkte jag och vevade med armen. Nervositeten steg.

Min uppmärksamhet flyttade fram och åter. I öster en man på spåret, i väster ett tåg på ingång. Suset blev starkare, ljudet av ett annalkande tåg blandades med synen av en sakta vandrande människa i dess väg.

Så dök Rc6 nr 1404 upp ur tunneln.

 
 

Till att börja med hoptryckt av perspektivet, växte det i storlek tills det var ett vanligt imponerande tåg när det passerade mig.

 

Jag vände mig om och vet inte vad jag väntade mig, men vid det här laget inte någon suicidal tonåring. Nej, det skulle ha märkts på bromsar och sirener. Däremot förvånade det mig att jag inte ens såg skymten av honom längre någonstans bredvid spåret.

 

Puh!


 

Det var otäckt innan jag visste hur det skulle sluta, men eftersom det inte blev så dramatiskt som jag hann befara, var jag helt lugn efteråt. Alltså, jag kommer säkert att minnas det, men mest som en sedelärande anekdot och inte som någon traumatisk händelse, så när jag hade sett tåget fortsätta obehindrat, lade jag bara ned kameran, fäste väskan och cyklade vidare mot Ljushult.

Fast det förstås, jag har haft den unge mannen i tankarna lite av och till sedan dess...

Aplared, BAJ, Borås-Alvesta, Kust-till-kust, Rc, möten, om mig, självmord, spårspring, suicid,

Som jag skrev häromsistens har det varit många vackra lördagar under våren 2017. Den 27 maj var inget undantag och jag tog cykel grå till Aplared.

Inte för att jag hade något särskilt att göra i Aplared, men det låg bra till om jag ville kombinera min utflykt med att fotografera ett eller två tåg. För en gångs skull var huvudmålet nämligen att bekämpa gravitationens styrka och kroppens trötthet genom att komma upp för några av traktens coolaste landsvägsbackar. Den hågen skulle ta mig till Ljushult, men först hamnade jag bakom ett kreatursstängsel utanför Aplared.

 

(Tåg 328 skymtar i beteshagen, kan det vara med Rc6 1391 som lok?)

Det ligger en tunnel här, som faktiskt går under delar av Aplareds samhälle, och jag har en gång för många år sedan försökt att få syn på ett tåg som kommer ut ur tunneln. Det var lättare sagt än gjort men från det här betet skulle det nog vara möjligt. Då får jag bara ha bättre med tid, för den här dagen var jag ute i sista minuten.

Förra gången beskrev jag hur jag hade använt mig av det faktum att SJ:s Kust-till-kusttåg ofta möts i Borås, för att få se två tåg från samma plats. Nu var avståndet mellan mig och Borås C något längre, så jag behövde inte ens tvivla på huruvida jag skulle hinna krypa under stängslet och cykla vidare till Aplareds station.

 

Aplared är en tidigare station. Det är också en av de platser som Västtrafik har utrett för eventuellt framtida hållplatser för lokaltåg. Som bilden ovan visar finns dessutom två stickspår kvar, även om de inte är i drift, och utrymmet gör att man förhållandevis lätt skulle kunna utrusta Aplared med mötesmöjligheter.

Det är ju så att den här delen av järnvägen är dåligt försedd med mötesplatser. Det tar en halvtimme för tågen att gå mellan Limmared och Borås och på hela sträckan finns bara Hillared att tillgå om tåg måste mötas. Det leder till att eventuella förseningar blir större och fortplantas i systemet, samt gör att man inte gärna vill ha många fler tåg än i dag. Till skillnad från orter som Gånghester, Målsryd och Länghem har alltså Aplared åtminstone ett embryo till bangård att utgå från.

 

(Notera gärna lastkajen från vilken de två bilderna ovan är tagna.)

Båda stickspåren slutar i en överväxt grushög. Eftersom högarna ligger en bit ovan mark (det är ju själva grundförutsättningen för en hög), är de goda utgångspositioner för en fotograf som önskar översikt. Jag klev ut på den som ligger närmast det trafikerade spåret och såg nästan rakt in i tunneln. Ja, med goda ögon kan man se även andra tunneländen på nästa bild.

 

Efter att ha funderat en kort stund insåg jag ändå att här ville jag inte stå. Det är en sak att jag aldrig skulle utsätta mig för fara på mina järnvägsexkursioner, men jag ville främst undvika det där obestämbara obehaget av att stå för nära. Ja, och så vill jag inte få en arg blick från någon lokförare. Det är dumt att bli ovän med folk i onödan och även om jag mer än en gång har befunnit mig där jag inte får befinna mig, behöver man inte överdriva det...

Alltså återvände jag till närmaste stickspåret i stället. Där stod jag bra.

 

Medan jag väntade kunde jag ju fotografera huset intill. Ett idylliskt läge, sannerligen, granne med järnvägen. Då är det rätt naturligt att det är det tidigare stationshuset... :)

 

En stund senare kom tåg 327 genom tunneln och jag fotograferade det förstås.  Det leddes av Rc6 nr 1404 (vilket var samma lok som jag skådat lördagen före).

 

Vad som hade hänt under tiden var en så annorlunda upplevelse att jag skriver separat om det i texten ”Ångest i Aplared”.

Aplared, BAJ, Borås-Alvesta, Kust-till-kust, Rc, bangård, cykel, stationshus, stickspår, stoppbock, tunnlar, väder,

Kristi Himmelsfärds dag 2017 var en dag som kom att innehålla lite av varje: en del förspillda tillfällen, en del sorgsenhet och en del upplyftande telefonsamtal. Morgonen hade varit sval men det blev varmare och när två tåg skulle mötas i Borås klockan ett kunde jag förstås ta tillfället i akt att röra på mig och ta en bild eller fyrtiotre.

På min favoritfotoplats mellan Målsryd och Gånghester var himlen klar och de gröna färgerna lyste – tills tåget kom. Då blev det molnigt och mer färglöst.

 

(Tåg 332 och Rc6 1410.)

 

Jag förflyttade mig några meter till mitt vanliga ställe...

 

– Nej, vet du vad! sade jag till mig själv. Tänk om jag skulle försöka något nytt, för en gångs skull!

En 50 meter bort fick jag en annan vinkel som jag inte hade provat förut. Var den bättre? Tja, det var åtminstone mindre kontaktledning i vägen.

 

(Tåg 331 och Rc6 1391.)

 

Därefter var även denna försommarutflykt till ända.

 
BAJ, Borås-Alvesta, Gånghester, Kust-till-kust, Målsryd, Rc, fotoplatser, väder,