Förra sommaren, efter att jag hade följt Emådalsbanan till Järnforsen, cyklade jag en morgon via Gårdveda och Målilla till Mörlunda. [Om den resan kan läsas här.] Genom något oförklarligt missöde i tanke och handling besökte jag aldrig Gårdveda station den dagen. I drygt ett år grämde jag mig över detta och när Karolina och jag hyrde dressiner i Hultsfred den 13 augusti i år, fanns det två anledningar till att vi gjorde det till en heldagsutflykt. Den ena var så enkel som att vi inte ville behöva stressa oss igenom dagen, men den andra var att jag den här gången ville hinna med ett besök i Gårdveda.

När vi hade parkerat dressinerna vid hållplatsen Målilla Sanatorium [vilket finns beskrivet i detta inlägg], vandrade vi därför i väg längs järnvägen. Nåja, somliga höll sig bokstavligen  järnvägen!

 

En mindre landsväg och en större passerade vi snart. Denna nybyggda "förbifart" (ett fånigt modernt ord, som är fånigt just för att det är modernt...) är som nästa bild visar försedd med en avancerad vägskyddsanläggning: fyra bommar, ljud- och ljussignaler. Det smått ironiska är att det inte går några tåg här. Efter vad vi skulle få veta nästa dag, har det inte på flera år gått något tåg på banavsnittet mellan Målilla och Virserum och jag antar att man inte heller har trafikerat den korta sträckan mellan Målilla Sanatorium och Gårdveda station (det är ungefär 1,7 km däremellan).

 

Alldeles efter korsningen hände något med banan. Från att vara välröjd och i någorlunda gott skick, övergår järnvägen till att bli tämligen igenväxt.

 

Man ser mer ljung än slipers...

 

...och därpå blir det ett äventyr att alls ta sig fram till fots.

 

Vid detta tillfälle visste jag inte så mycket om trafiken på sträckan. Att det inte gick reguljära tåg var självklart och att det inte gick regelbundna turisttåg hade jag också koll på, men jag hade varit beredd på att ett och annat arbetståg kunde köra här. Det händer ibland, som jag har nämnt tidigare, att jag passerar en mindre järnväg också där sådana passager inte är formellt tillåtna, men då gör jag det med största försiktighet och med ständig uppsikt i båda riktningarna. Här insåg jag snart att någon fara för påkörning tyvärr inte förelåg.

När en metallstång låg placerad över spåret funderade vi på vad det kunde betyda. På en elektrifierad järnväg skulle det teoretiskt kunna finnas något syfte med att hålla rälerna elektriskt sammankopplade men sannolikt betyder det ingenting här. (Någon läsare som vet? Var det bara en tillfällighet?)

 

Vid en liten stuga som en gång härbärgerade traktens banvakt, gick spåret alldeles i tomtgränsen. Det såg idylliskt ut och för mig skulle det förstås vara extremt tilltalande att bo så här.

 

80 km från Jenny stod en kilometerstolpe och såg lite ledsen ut.

 

(Ungefär här låg för länge sedan en skiljeväxel där banan till Målilla station grenades av. Gårdveda var nämligen en järnvägsknut mellan Sävsjö-Vetlanda-Målilla och Växjö-Hultsfred-Västerviks järnvägar.)

Emån utgör gräns mellan de små samhällena Målilla och Gårdveda. Bron över denna å är klassisk i järnvägskretsar. Även om den i dag är lite rostig, så är den åtminstone inte igenvuxen.

 

Här hade vi tröttnat på att vandra i ogräset och hade tagit vår tillflykt till landsvägen. Det hindrade förstås inte att jag ändå kunde pröva brons hållfasthet...

 

(Jag skrev häromdagen om hur det kändes att titta ned från viadukten över Stångådalsbanan. Detta var faktiskt betydligt värre, hu!)

Och så skymtade en större, rödmålad byggnad mellan träden...

 

Javisst var det Gårdveda stationshus. Det är numera privatägt och ser tyvärr inte så stationslikt ut. I själva verket var det bara stationsskylten som visade dess bakgrund.

 

(Ovanstående bild tagen från spårsidan.)

Jag hade i förväg tagit reda på lite om bandelens historia, genom att läsa den alldeles eminenta boken V.Å.H.J. och dess grannbanor (utgiven 2006 av Smalspåret i Hultsfred AB, red Peter Sjöquist). Därifrån kommer nästa bild:

 

Med denna kunskap var det lätt att identifiera spåren på bangården: spår 1, 3 och 4.

 

En intressant förbindelse mellan spår 1 och 3 syns på nästa bild.

 

Vad i all sin dar är det till för? Ett spår på tvären, med samma spårvidd som de övriga?? I efterhand har jag väl dragit slutsatsen att det bör ha använts för någon typ av transporter mellan spåren – kanske gick en kran här? – men jag vet egentligen ingenting. Däremot vet jag att jag senare har sett samma arrangemang på annat håll. (Återigen får gärna någon läsare komplettera min kunskap.)

Jag tog mig en liten joggingtur hundra meter eller så västerut...

 

...varifrån stationen bara med tveksamhet tittade fram mellan träden.

 

Någonstans under björkarna slutade de båda sidospåren i ingenstans.

 

Jag funderade, när jag såg eländet, på om inte någon kunde rensa upp lite, varannat år eller så. Ta med sig sekatör och häcksax och hindra björkdungen från att växa upp. Träd är vackra nästan överallt men inte just på en bangård. Fast visst, jag förstår att föreningen tyvärr inte har obegränsat med arbetskraft...

Mitt framför stationshuset ligger förstås plattformen kvar, om än även den är övervuxen.

 

Där kan man vrida plåtstinsen mot öster och vänta på ankommande tåg. Kommer det något där borta i fjärran?

 

Även här fick jag för mig att mäta spårvidden, men nu var det knappt att skorna fick plats. Ligger skenorna månne lite fel här på spår 3?

 

I bakgrunden på föregående bild skymtar ett kvarglömt fordon som på närmare håll ser ut så här:

 

Med alla sina artefakter var platsen på sätt och vis ändå rätt charmig.

 

Vi tog alltså lite fler bilder. :)

 

Till slut hade vi ändå fått nog och kastade en blick österut där spåren går ihop i slutet av bangården...

 

...innan vi lämnade Gårdveda station.

 

Den här gången trängdes vi med landsvägstrafiken i stället för ogräset, men det hindrade inte att vi på sina håll kunde se järnvägen skymta fram.

 

Precis som förra sommaren försökte jag få syn på resterna av den helt försvunna järnvägen (Sävjsö-Vetlanda-)Järnforsen-Gårdveda-Målilla. Liksom jag gjorde då, fann jag banvallen men inte heller nu förmådde jag ta en bild av den. Det närmaste jag kom var detta:

 

Jag ska avsluta detta inlägg med en landsvägsbild. Till fyra stora städer kan man numera åka på gummihjul från Målilla/Gårdveda. För inte så många decennier sedan gick det direkttåg till tre av dem och med ett enkelt byte kom man till den fjärde. Sedan försvann först Växjö som möjligt resmål och om några veckor blir Jönköping nästan ouppnåeligt. Eller ja, eftersom tågen av outgrundlig anledning inte stannar i Målilla längre, kommer man ingenstans...

 

Tja, sedan var det dags att äta middag och återvända till Hultsfred, men om det har jag redan berättat i detta inlägg.


Detta är det fjärde inlägget från resan till Hultsfred och därikring i augusti 2014. Följande är en förteckning över alla 10 inlägg:

  1. Mot norra Småland – igen. (Borås–Hultsfred 12 augusti)
  2. På dressin till Målilla. (Hultsfred–Målilla 13 augusti)
  3. Hur dressinfärden slutade. (Målilla–Hultsfred 13 augusti)
  4. Ett mellanspel i Gårdveda. (Målilla–Gårdveda–Målilla 13 augusti)
  5. Sjumilaspår i sjumilaskog. (Hultsfred–Västervik 14 augusti)
  6. Vi drömmer lite till mans om Spångenäs. (Västervik–Hultsfred 14 augusti)
  7. "Ända till Mariannelund". (Hultsfred–Mariannelund 14 augusti)
  8. En afton i Mariannelund. (Mariannelund 14 augusti)
  9. Sista morgonen längs Bockabanan. (Mariannelund–Ingatorp 15 augusti)
  10. Sista resan hem. (Ingatorp–Borås 15 augusti)
891 mm, Emån, Gårdveda, Hultsfred 2014, Karolina L., Målilla, Sävsjö-Målilla, Tour de Småland 2013, VHVJ, Virserum-Hultsfred, bangård, banvall, bro, böcker, dressin, före detta station, nedläggning, plankorsningar, plåtstins, reseberättelse, skor, spårspring, stationshus,

Kommentera

Publiceras ej