Jag har i flera år haft tanken att jag skulle vilja inleda mitt sommarlov med en resa. Det behövde inte bli särskilt långt och kunde mycket väl vara en dagsutflykt. Men jag ville ha känslan att komma hem och känna att jag var ledig. Det blir så lätt att lovet börjar som en vanlig lördag och vardagen inte går att koppla bort.
I år blev det äntligen av. Jag hade en vag idé till att börja med, men så råkade jag upptäcka att Kust-till-kustbanan skulle vara delvis avstängd hela sommaren. SJ:s tåg mellan Göteborg och Kalmar skulle inte gå på två månader. Sista dagen med trafik skulle sammanfalla med min första sommarlovsdag. Utmärkt, tänkte jag. Då passar jag på att åka någonstans. Jag köpte en tur-och-returbiljett till Kalmar och ställde väckarklockan på 05:40. Det var skönt att vakna redan 05:39 och slippa chocken av en extremt tidig väckning …
(Inom parentes sagt hade jag ända till samma morgon funderat på att under dagen hinna med att göra en avstickare till Karlskrona också. Så kom det inte att bli och lika bra var väl det.)
Tåg 319 rullade in på Borås C, helt i tid.
Det hade varit varmt väder i några dagar och skulle så fortsätta. Riktigt hett hade det inte blivit ännu och större delen av den här dagen skulle jag få uppleva under en smått grå himmel.
… och genom lätt smutsiga fönsterrutor …
Store mosse var lika storslagen som vanligt. Det är mäktigt alltså och någon gång ska jag försöka ta mig på cykel genom åtminstone en del av den. Eller varför inte kliva av cykeln och vandra tvärsöver?
Gamla minnen från Bor, blixtrade förbi lika snabbt som Ohsabanans ändstation.
SJ har fortsatt köra sina tåg under hela epidemin. Däremot hade man minskat på turtätheten. De dagliga fyra dubbelturerna på denna sträcka hade krympt till två, så att morgon- och eftermiddagstågen var kvar. Man hade också reserverat varje dubbelsäte för en person, så att resenärerna slapp ha någon okänd persons okända virusstammar tätt intill. Tåget var utifrån de förutsättningarna nästan fullsatt fram till Växjö. Där klev en stor del av resenärerna av och det blev betydligt godare om plats resten av sträckan.
Nu begav jag mig in i för mig okända trakter. Jag har aldrig rest med tåg på banorna öster om Växjö. Omgivningarna var inte längre så småländskt karga som de kan vara, utan mer leende, vilket är lika småländskt det. Halvvägs till Hovmantorp såg det ut så här:
På Hovmantorps station var utsikterna dessa:
Därnäst anlände vi till Lessebo. Denna kommun (där även Hovmantorp ligger) är månne viktigaste undantaget från regeln om ett uppehåll per kommun, som SJ:s KtK-tåg annars följer ganska väl. Centralorten är liten och när jag en knapp vecka senare sökte logi i trakten, fanns inte ett enda erbjudande i själva Lessebo.
Vad som däremot gladde mig, var att se timret som låg uppstaplat på bangården. Transporteras det per tåg? Jag hoppas det, men vet ej.
Härnäst följde en intressantare ort: järnvägsknuten Emmaboda. Om jag har förstått saken rätt, hamnade stationen här bara för att det är lika långt till traktens tre residensstäder. Tidigt i den svenska järnvägshistorien byggdes en bana mellan Karlskrona och Växjö, vilken logiskt att döma måste ha tagit denna väg för att man visste att även Kalmar skulle vilja ansluta sig till järnvägsnätet. Så blev det och sedan dess har Emmaboda vuxit sig om inte stort och ståtligt, så tillräckligt stort för att vara centralort för en egen storkommun.
Det var något visst med att se ett Krösatåg stå på spåret bredvid.
Detta är också en underlighet. Krösatågen, det småländska lokaltågssystemet, har sitt centrum i Jönköpings län men med utlöpare till Alvesta och därifrån både söderut och till Växjö. Sedan tar det emellertid stopp och de krösatåg som syns i Emmaboda ska endera till Kalmar eller Karlskrona. Det är alltså ett eget litet lokaltågsnät vars tåg pendlar på sina linjer. (Konstigt nog kan man däremot inte ens resa Karlskrona–Kalmar med samma tåg. Varför inte? Det hade ju varit enklare?)
Stationshuset ser ut som en gammal lanthandel.
Genom den suddiga rutan passade jag på att fotografera den avvikande linjen mot Karlskrona. Det vill säga, avvikande ur mitt perspektiv. Den som reser till Karlskrona, tycker nog att Kalmarlinjen är avvikande …
Nybro är en stad som jag nog aldrig har satt min fot i. (En av alltför många.) Här höll jag utkik efter det långa industrispåret som ansluter norrifrån. Banan från Nässjö och Åseda utgjorde en utmärkt genväg genom hjärtat av Småland. Som så ofta förr i tiden, tog man bort genvägarna för att deras standard inte var tillräcklig och det, i detta fall, gick snabbare att resa mellan Nässjö och Kalmar via Alvesta och Växjö än via Vetlanda och Åseda. Genom att lägga ned den ena sträckan, slapp man underhålla den och dessutom fanns det förstås inga människor eller industrier mellan Vetlanda och Nybro. I alla fall inga man behövde bry sig om.
Ännu en suddig bild får visa det spår som ändå finns kvar. Längre än de flesta industrispår, men bara en eller annan kilometer.
Jag är faktiskt lite trött på dessa suddiga bilder tagna genom vagnfönster. Därför visar jag inte stationshuset i Nybro (trots att det såg fint ut), eller Stångådalsbanans anslutning strax utanför Kalmar, eller den storslagna Kalmar tågdepå som ska underhålla traktens motorvagnar.
I stället avslutar jag med stationshuset i Kalmar som inte har lika mycket charm som flera andra längs linjen, men är både fräscht, välanvänt och fint på sitt sätt.
Vad hände i Kalmar då? Jo, jag hann knappt komma av tåget innan en begivenhet utspelade sig framför ögonen på mig. Mer om det kommer …
Resan till Kalmar den 17 juni 2020 beskrivs i fyra inlägg:
- Kust till kust (Borås–Kalmar)
- Rundgång i Kalmar (på Kalmar C)
- Stadsvandring (i Kalmar stad)
- Sista skarvspårståget (Kalmar–Borås)
Kommentera