Denna text handlar inte mycket om järnväg eller tåg. Ämnet berörs bara i förbigående.
Det är möjligt att jag tittade inom Kalmar då jag som barn gjorde ett kort besök på Öland. Men om jag alls var i staden den gången, har det helt fallit mig ur minnet. Nu i juni 2020 hade jag ganska precis sex timmar att använda på lämpligt sätt.
Jag visste ingenting mer än att det fanns ett slott. Det var lätt att se på håll och jag styrde kosan (varför ”styra kosan” förresten?) ditåt. På vägen vandrade jag genom Stadsparken. Den var fin.
Slottet var storslaget redan på håll …
… och kanske ännu mer vid närmare åsyn.
Slottet har anor från 1100-talet, är kanske som mest känt för Kalmarunionen av 17 juni 1397, men moderniserades av Gustav Vasa och restaurerades på 1880-talet och även senare.
På en skylt stod det att slottet var öppet för besökare varje dag, varför jag räknade med att ägna en god stund åt det. Inne på borggården sökte jag förgäves efter själva huvudentrén, hittade ingen och fick i stället hitta någon som såg ut som personal. Nej, svarade vederbörande, vi öppnar först på midsommarafton.
Det har väl med det häringa viruset att göra, antar jag. Så jag tog bara en hastig titt på den yttre miljön, enligt följande.
Genom den mossiga gången ovan, fick jag i stället beskåda ett monument av Gustav Vasa i Stadsparken.
(Detta monument stod ursprungligen ute vid kusten, på den plats där Gustav Vasa steg i land då han så att säga började återerövra Sverige från danskarna, men flyttades hit. Helt fel plats, sade den som från början bekostat det. Men staden visste bäst och så står det alltså i parken, omgivet av höga träd. Det kommer kanske inte riktigt till sin rätt här, kan man tycka.)
Kalmar Nyckel var ett fartyg som for till Amerika. Till minne av båtens 375-årsjubileum 2013, restes monumentet nedan. Man kan säga att konstverket är ett barn av sin tid, alltså modern sådan. Speciellt snyggt tycker då inte jag att det är …
Inte heller är det snyggt att Kalmar har ett jättelångt hamnspår som är avbrutet bara en liten bit från stationsområdet. Som nästa bild visar, tycks det ha funnits större behov av parkeringsplatser för automobiler.
När jag återfann stationen, slog det mig att säckstationer kan vara praktiska. Här kan man nå vilket spår som helst, effektivare än med vilka gångbroar som helst. Det finns dessutom en övergång mellan spåren mitt för stationshuset, så resenärerna har många alternativ för hur de ska komma till eller från sina tåg.
Jag promenerade vidare och gick en stund längs bastionen. För så heter den väl, muren som vallar in en god del av den nya stadskärnan. Den gamla sägs ha brunnit, men likväl rekommenderade Turistbyrån att man går runt i den gamla stadens bostadskvarter. Det får jag fortfarande inte att gå ihop och jag är för lat för att kolla upp det.
Detta är alltså utkanten av den nya, men rätt gamla, stadskärnan:
Jag var rådvill om nästa besöksmål. För att hitta en god karta för ett område som inte täcktes av de kartor jag redan hade, gick jag till en bokhandel. Den hade inte vad jag sökte, rekommenderade mig till en annan som hade vad jag sökte, och så var det matdags.
Varmt var det att gå omkring (trots 18 grader), så jag ville sitta ute. Snål var jag också, så för långt över hundralappen ville jag inte äta den middag som serveras vid middagstid men av stadsbor ofta kallas lunch. Vid en första runda kring ett par kvarter, hittade jag bara en pizzeria som uppfyllde mina krav.
Låt mig säga så här: tag inte första bästa pizzeria om den ser billig ut. Speciellt inte om den inte ens vet vad som ingår i luncherbjudandet … Mätt blev jag nog, men jag hade inte blivit förvånad om kombinationen underliga kryddor + flottig pizza hade fått magen att slå bakut. (Det gjorde den inte, som tur var.)
Jag skyndade över Stora torget …
… till domkyrkan. Kalmar är, som även många icke-kyrkliga vet, en av två svenska städer som har domkyrka utan att vara biskopssäte, och en sådan specialitet kan man inte låta bli att lära känna.
Till saken hörde, att denna virusvår då så många pastorat sade sig ”inte ställa in utan ställa om” genom att just ställa in hela sin verksamhet, Kalmar hade konstaterat att kyrkan i denna kris är viktigare än någonsin. Således fortsatte man att fira gudstjänst varje söndag, för dem som hade möjlighet att gå dit. En vanlig onsdag i juni hade man lunchandakt med orgelmusik och den var värd att skynda sig till.
Återigen hade jag fascinerats av vilken maffig musik en skicklig organist kan få ut ur sitt instrument. Orgeln är på något sätt musikinstrumentets själva idé. Återigen hade jag även fascinerats av att en borgmästare från 1500-talets Thüringen vid namn Johann Steurlein, skrev musik som ännu i 2000-talets Sverige fyller såväl en hel katedral som en församlings munnar och själar. Det är rätt mäktigt.
Min vandring genom staden fortsatte. Det fanns en sak till som jag ville se. Länsmuséer tycker jag om, och jag har flera gånger (okej, två vardera) med stort intresse gått runt i Faluns och Växjös sådana. Här i Kalmar stannade jag till redan utanför:
En bit järnvägsspår, jodå.
Vad ska jag nu säga om muséets insida? Jag möttes i receptionen av en trevlig, entusiastisk, välmenande och välkomnande dam. Att hon var lite virrigt otydlig, kunde jag leva med, ha ha.
Sedan var jag inte jätteförtjust i själva upplägget. Om jag besöker ett länsmuseum, vill jag veta länets historia. Alltså, hur har människor levat här sedan istiden? Min upplevelse av länsmuséet i Kalmar, var att man främst lade fokus på några få specifika ämnen. Ett sjunket regalskepp (Kronan, tror jag det heter) fyllde ett våningsplan. Jag var inte så imponerad av vare sig fartyget eller dess kanoner, så jag skippar bilder på det. Jag är väl inte så krigisk av mig.
En nyligen upptäckt fornborg i Sandby på Öland fyllde en annan våning. Jag hade aldrig hört talas om denna borg, men det borde jag ha gjort, tycktes det.
– Den är kanske större ute i världen, menade receptionisten. I Tyskland är den jättekänd!
Jag försökte hinta om att den nog är jättekänd bland tyska besökare som kommer till länsmuséet för att se utställningen, för annars hade de ju inte kommit dit. Men … bland vanligt folk i Haltern-am-See (eller för den delen i Steurleins hemstad Meiningen), tror jag nog inte att alla är hemma i öländsk fornhistoria.
Nåväl, man hade också ett våningsplan som tycktes handla om kalla kriget, eller snarare hur det var i Sverige och Kalmar län under kalla kriget. I söta små tittskåp fanns varje kommun representerad med något som just den hade bidragit med i händelse av ett nytt krig. Oskarshamn hade en viktig järnväg:
(Vad säger en modelljärnvägare om det bygget, månntro?)
På översta våningen fanns dels et kafé, dels en utställning om Jenny Nyström som var barn i Kalmar och tycks ha kommit ihåg de åren även som vuxen. Ett självporträtt hängde här:
Likaså visades ett mångårigt tävlingsprojekt som 1881 vann henne en kunglig medalj. ”Gustav Vasa som barn inför Kung Hans” var faktiskt vacker att se på. Vilka klara färger och så många detaljer sedan!
I tillägg till detta hade man en utställning över en lokal träsnidare. ”Hans figurer uttrycker sig inte med hela kroppen som Döderhultarn’s, men ansiktena är kopior av verkliga människor.” försökte man.
Jag traskade ned för alla trapporna hellre än att frottera mig med konditorns skapelser, köpte en bok i receptionen och vandrade ut från länsmuséet. Det var dags att tänka på refrängen och hemresan.
Den kommer i morgon, tror jag.
Resan till Kalmar den 17 juni 2020 beskrivs i fyra inlägg:
- Kust till kust (Borås–Kalmar)
- Rundgång i Kalmar (på Kalmar C)
- Stadsvandring (i Kalmar stad)
- Sista skarvspårståget (Kalmar–Borås)
Kommentera