Den 21 juni 2024 var sommarlovets första dag. Alltså skulle jag göra en utflykt. Sådana har jag ju gjort flera år i rad nu – stundom längre (till Kalmar), stundom kortare (som till Göteborg), stundom korta men med stort innehåll (till Tumleberg eller Kinnekulle).
Nu råkade det även vara midsommarafton. Det komplicerade saken något, eftersom tågen snarare gick som på en lördag än som på en vanlig vardag. Jag hade ett par goda planer, men så kom jag inte från jobbet förrän ganska sent och var för trött för att hinna finjustera planen och packa cykelväskan.
Därför blev det bara en utflykt av näst enklaste slag. Jag satte mig på ett tåg till Grästorp, tillbringade drygt två timmar där och reste sedan hem igen. (Det allra enklaste hade varit att bara stanna en 25 minuter och ta nästa tåg hem, men det hade varit för banalt.)
Med första morgontåget – som inte lämnar Ljung förrän 08:26 när det är ”lördag” – hade jag från början tänkt resa. Men med den här sortens simpla resa, kunde jag lika gärna ta sovmorgon och lalla omkring ett tag innan jag tog nästa, nr 13832 två timmar senare. I Herrljunga var det ett längre uppehåll så som det oftast är, så klockan hann bli nästan 12 innan jag steg av i Grästorp.
(X12–3219, alltså som tåg 13832)
Vad sjutton gör man i Grästorp? Det har många frågat sig. Själv har jag bara varit där under ett par av mina lördagsutflykter den där virushösten och -vintern. Till skillnad från nu, gjorde jag då så att jag tog nästa tåg hem igen. På en halvtimme hann jag då, för tre eller fyra år sedan, se att kvarteren närmast stationen var helt tomt på intressanta upplevelser. Denna gång skulle jag utsträcka mina vandringar en aning längre.
Jag började med att notera att det åtminstone finns vackra byggnader alldeles intill järnvägsstationen:
Vyn var charmig, på nå’ sätt. Lite klassisk arkitektur, med gröna träd, blommande buskar och falurött intill. I modell skulle det här gathörnet göra sig exemplariskt.
Charmig är även infarten västerifrån. Industriellt tegel, ett välskött enkelspår och grönt på båda sidor:
Från andra hållet ser det också trevligt ut, med spåret som viker av till vänster, till synes mot godsmagasinet:
Härnäst ämnade jag fotografera det där ”mötande tåget”. Det mötte mitt i Vargön, så jag hann inom Ica för att köpa en tomat (som skulle komplettera mina medhavda smörgåsar) och en chokladkaka (som jag skulle ha till efterrätt) innan jag fattade posto på lämplig plats.
Huruvida den var så lämplig, vet jag väl inte. Att det ankommande tåget var en av de SJ-grå X12:orna, gjorde bilderna ännu tråkigare.
Grått är även stationshuset med det flådiga namnet ”resecentrum”. Men ändå … det finns en viss skönhet i stationsområdet:
Jag slog en lov kring de södra delarna av centrala Grästorp och gick bland annat ett varv runt kyrkan som tycktes igenbommad. Vädret var precis som prognosen hade sagt: mer eller mindre klar himmel samt en 18-20 grader. Det var alltså perfekt med korta byxben och ärmar. För säkerhets skull hade jag en tunn jacka i väskan men den behövdes inte. Inte heller blev det så där svettigt om ryggen, som det ofta blir med ryggsäck på. För en längre tur på cykel hade det varit lite kyligt (då är min trivseltemperatur 26°) men för en promenad i centralorten, var det alltså lagom.
I skuggan var det också trevligt, så där slog jag mig ned i trappan nedanför kyrkan och åt mina smörgåsar. När varvet var slut och jag återvände till stationen, var min slutsats att intet spännande fanns att se eller göra i söder.
Över spåren strosade en man och jag tänkte inte mer på det. Strax därpå noterade jag emellertid att han hade brutit mot bestämmelserna. Sig själv ovetande, månntro?
Det ser ju ut som om man får gå här, eller hur? I själva verket är det faktiskt så, att man bara får gå från där jag står till mittplattformen (som sträcker sig ut mot höger i bilden ovan). Över det andra spåret får man däremot inte gå. För säkerhets skull har man satt upp en gul liten skylt. ”Förbjuden övergång står det”, men skylten står på andra sidan spåren och är svår att läsa innan man gjort sin förbjudna övergång …
*
En enda intressant sak hittade jag i Grästorp: en samling grönmålade betongklumpar.
Norr om stationsområdet hamnade jag i en mindre park, där jag genast kände att jag trivdes. Därför var det så knepigt med de där gröna betongklumparna som tycktes vara till för barn att klättra på. Moderna lekmaterial är visserligen fula, men fula på ett färgglatt och designat sätt. Här var det något i stil med missformade betongsuggor.
Tydligen hade jag gått bakvägen in i parken, ty i andra änden fann jag svaret. De där gröna klumparna skulle symbolisera Västergötlands platåberg. Genast blev de ju intressantare och jag var tvungen att gå en runda till. Enligt skyltningen var de utlagda på ett ungefär så som bergen står i verkligheten och eftersom jag känner min karta väldigt väl … ja, ni fattar.
Här var Hunneberg och Halleberg, så mycket förstod jag.
De låg för sig själva och jag kunde för min inre syn föreställa mig såväl järnvägen som gamla riksvägen mellan bergen.
Sedan kom jag till två berg som jag kände igen på utsmyckningen. Först ett flygplan och en ryttare:
Ja, det var naturligtvis Ålleberg. När nästa klump hade ett bekant utsiktstorn och några husdjur, var det förstås grannen på andra sidan Falköping, alltså Mösseberg.
I andra änden var Billingen lika självklar, med Silverfallen och någon mer silhuett på toppen.
Men resten? Bergen däremellan? Vilket var vilket? Formen var inte på något sätt en kopia av de verkliga bergsplatåerna. De karakteristiska Varvs- och Gerumsbergen som hänger samman i en avlång formation? Det nästan cirkelrunda Plantaberget, vilket skulle det vara? Det lilla Tovaberget och nästan obefintliga Myggeberget alldeles söder om Billingen, samt Brunnhemsberget i sin tur söder om dessa? Vilket var Borgundaberget och vilket Gisseberget? Och Kinnekulle? De fanns alla med på kartan vid parkens entré, men där i sandlådan kunde jag omöjligt säga vilket som var vilket. Jag fick nästan känslan att konstnären (som kan ha varit någon slumpmässigt utvald kommunal betongarbetare) hade tappat stinget.
Fast detta var nog Lugnåsberget, lite för sig självt med kvarnstenar till sittplatser.
*
Nog om detta, ty det har inte med några järnvägar att göra. Efter några foton på betongkolosserna, lämnade jag dem bakom mig och återvände till järnvägsstationen. En timme hade jag ägnat åt att gå runt i centrala Grästorp, men nu kunde jag lika gärna sätta mig i skuggan och skriva bloggtexter eller annat.
(Ser bänkarna inte lite trivsamma ut, så säg?)
En vilsen dam försökte få min hjälp att finna sin buss, men jag kunde tyvärr inte ge annat bistånd än några förslag på strategier. I stället inväntade jag mitt tåg hemåt, viss om att jag i god tid skulle höra klockorna från bomanläggningen strax intill. Liksom under hela eftermiddagen skulle dessutom två tåg mötas på stationen.
(Tågen i Grästorp är som Venuspassager: de kommer sällan, men när de kommer, kommer de i par…)
Tåg mot Herrljunga–Borås–Varberg … spår 1, jaha ja, då är det bara att sitta lugnt på bänken tills tåget kommer …
Trodde jag, ja. Där jag stod på plattformen och såg de två tågen komma exakt samtidigt, insåg jag till min förvåning att de svängde in på ”fel” spår. Dum som jag var, hade jag utgått från att spår 1 var det som ligger närmast stationshuset. Så brukar det ju vara. Nästan alltid är det så. Men icke i Grästorp.
Av möjligheten till någon snygg bild av två tåg som gör samtidig infart på varsitt spår, blev ingenting. Jag blev i stället stressad och fick göra en snabb förflyttning ungefär som hästen i ett schackparti. Snabbt ombord – och ett hastigt fotografi genom fönstret:
Hur borde jag ha gjort? Ja, det mest elementära hade ju varit att kasta ett öga på skyltningen, för det står JÄTTETYDLIGT vilket spår som är 1 och vilket som är 2. I andra hand borde jag ha kommit ihåg mina texter från förra sommaren, för då hade jag också känt till detta.
Citat i kommentarerna:
”Spårnummerändringen i Lidköping genomfördes på våren 2008 då bangården byggdes om med nya spår och fick motorväxlar. Tågklareraren flyttade då från stationshuset till ny byggnad på andra sidan spåren. Ställverksapparaten flyttades också in i den nya byggnaden. Det är alltså i princip ställverket som styr spårnumreringen. Samma sak skedde i Grästorp år 1996 när stationen fick nytt ställverk i ett nytt teknikhus på motsatta sidan av spåren. där ligger spår 2 alltså också närmast stationshuset. Numera är spårnumreringen inte så strikt inriktad på ställverk eftersom man nu ibland bygger driftplatser där ställverket finns på annan ort.”
(Sven-Olof Strand, 13 juli 2024)
Jag är tacksam för alla kommentarer jag får och önskar att jag toge bättre vara på dem. :)
Men när jag väl var ombord på tåget, var jag nöjd och kunde fortsätta hemåt. Färden över Varaslätten var ju lika vacker som vanligt, med utsikt över landsbygdens och hela Sveriges främsta rikedomar.
Så nu hade sommarlovet börjat och jag hade bara att planera nästa resa ...
*
Kommentera