Långt, långt efter de första tio texterna från samma resa, kommer här elfte delen av tretton. Länk till alla finns längst ned i varje inlägg. I just denna text får järnvägarna inte stor plats. Nästan ingen, faktiskt, utan bara några bilder i början.
För den här måndagen hade jag två planer. Först skulle jag återse en plats från tre år tidigare. Sedan skulle jag, inspirerad av ett samtal med syster K som i sin tur hade talat med sin man, cykla till socknar som jag sett aldrig respektive två eller tre gånger.
*
Vid mitt förra besök i Värnamo, sommaren 2021, hade jag sagt att jag någon gång skulle återvända till trakten av Gamla Åminne. Där var idylliskt på alla sätt, nämligen. Den här morgonen, måndagen den 5 augusti 2024, gjorde jag slag i saken. Eller också gjorde jag inte det …
Väderprognosen visade uppehåll och sol hela dagen. Den kom att stämma, så i grunden hade jag inget att klaga på. Men när jag cyklade från mitt logi gjorde sig gårdagens regn ännu påmint. Det var fuktigt i luften, blött på marken, och augustisolen hade ännu inte bränt bort dimmolnen.
Glad i hågen gav jag mig av. Kartbilden hade jag studerat lite kort, och visste att jag skulle ta samma vägar som då, för tre år sedan. Västerut och sedan mot söder, till den smått idylliska plankorsningen vid Sörbo där jag tänkte genskjuta tåget från Halmstad. Till den platsen var det lätt att hitta.
Men hej, vad jag bedrog mig. Jag höll på att aldrig komma fram. Till slut hade jag irrat in på ett konstigt område i trakten av Värnamo sjukhus, och min största längtan i det ögonblicket var att få se en enda gatuskylt. När jag slutligen fann en sådan, kunde jag lokalisera mig på kartan och börja styra i någorlunda rätt riktning. Dittills hade jag uppenbarligen stundom cyklat österut när jag trodde att jag var på väg mot väster.
Jag kom att fundera en del på det där. Det händer ofta när jag cyklar i städer att jag vet att jag ska till ett särskilt hörn av staden och då kan ta mig dit på vilken som helst av flera tusen vägar. Ska jag som den här dagen till stadens sydvästra hörn, kan jag ju ta vilka gator som helst, omväxlande söderut och västerut, och så kan jag inte komma fel. Varför blev det fel den här gången? Att inte alla gator är räta linjer, behöver ju inte vara något problem. Hade jag helt tappat lokalsinnet?
Vad jag efter en stunds filosoferande insåg, var att himlen var ett jämngrått täcke. Det fanns ingen sol som antydde väderstrecken. Och det är – faktiskt – väldigt ovanligt.
*
När jag väl återfått lokalsinnet, hittade jag rätt och var nästan på nolltid ute vid km 86+618, där landsvägen korsar linjen Halmstad–Nässjö. Där hade jag väl räknat med att få se ett tåg, men det hade nog passerat redan medan jag cyklade i orätt riktning. I stället blev det bilder på en skräpig plankorsning där någon form av arbete pågick. Men när? Det var augusti, men en kvarglömd skylt sade något annat.
Väg avstängd vid järnvägskorsning Mån. 13/11 kl. 21:00 – Tis. 14/11 kl. 05:00
Här stod en kärra som var avsedd för spårtrafik, vilket jag uppskattade. Och alltid finns det väl någon som tycker att en bild är intressant, för modellbygge eller annat. :)
Jag fortsatte i alla fall mot Gamla Åminne. Att cykla längs sädesfält tycker jag om. Spannmål är ju själva grunden för varje civilisation sedan tiotusen år eller så. Här kantades emellertid delar av vägen av fel sorts gröda. Någon sorts fodermajs, kanske?
Synnerligen ocharmigt.
Då var det trevligare med vallar efter skörden – och bokskogen som utgjorde första delen av naturreservatet.
Efter besöket den där sommaren 2021 hade jag ämnat tillbringa någon timme eller så här i trakten. Så blev det inte. Det var blött på marken, fuktigt i luften och segt att cykla. De spännande ruinerna av förrförra seklets bruksrörelse fick vara till en eventuell annan gång. Det enda jag gjorde denna dag, var att cykla in i reservatets huvuddel för ett kort besök. Där hade Naturvårdsverket och Länsstyrelsen satt upp ett anslag:
Betande kreatur
Håll stängselgenomgångar och grindar stängda. Oroa inte betesdjuren. Gå inte in med hund till betesdjuren.
Achtung! Weidende Rinder
Bitte zaundurchgänge und Gatter geschlossen halten. Die Weidetiere nicht beunruhigen. Mitführen von Hunden auf der Weide verboten.
Några kreatur såg jag inte, men jag såg resultatet av deras betande. Djuren har gjort detta till en smått idyllisk plats och några timmar senare, när solen brände bort molnen, skulle det nog komma att bli än skönare.
En övergiven harv såg ensam ut i skogsbrynet bakom en vall som inte skördats på en tid och såg lika kvarglömd ut som . Jag hoppas att det fältet inte ingår i naturreservatet.
En hastig bild på herrgården – och så iväg!
*
Det blöta gruset sög liksom tag i cykeln. Bättre blev det då jag i nästa vägskäl kom ut på asfalten.
Det var ett sånt där vägskäl som låg mitt i ingenstans. Landsvägar mellan tre orter kan ju liksom järnvägar löpa som i en triangel eller som tre enskilda ben som möts i mitten.
Detta är en gammal väg. Den slutsatsen drar jag av att vägen kantades av milstenar. 1/4 mil stod det varje gång – som vanligt – och jag antar att det är de gamla milen som avses, så att kvartsmilen är något längre än 2,5 km. Jag roade mig med att räkna tiden mellan varje milsten och kom fram till att jodå, jag höll rimlig hastighet och den var ungefär samma mellan varje par av stenar.
Vid infarten till Dannäs kyrkby låg den lokala sportklubbens fotbollsplan och såg ut som vilken gräsvall som helst. Därför var det ett fyndigt namn som någon lokal talang hade valt till stadion.
(Åtminstone förledet är fyndigt. Personligen avskyr jag ordet ”arena” som ska användas till varenda modern idrottsanläggning. Kunde den inte ha hetat Klöverstadion, Klövervallen eller Klöverparken, enligt klassisk svensk modell?)
Dannäs är väl i stora drag en bortglömd landsbygdssocken utan egentliga besöksmål. Lokalt känt är emellertid att Svenska kyrkan på orten serverar våfflor om somrarna. Det hade jag blivit rådd att besöka.
Jag vet inte om jag var jätteimponerad. En våffla med hjortronsylt och grädde smakade väl som våfflor brukar, men besöket gav inget extra sett till service heller. En liten fikastund, helt enkelt.
Ett annat skäl att besöka Dannäs var att en av mina svågrar har släktband hit. Alltså fotograferade jag en hel massa skyltar och gårdar och grejer. Här får det räcka med kyrkan.
*
Resan fortsatte söderut, genom bland annat Gavlö där ytterligare någon lokalpatriot med glimten i ögat hade gjort sig påmind:
(Tilläggsskylten var inte bara stilrent designad utan även mycket proffsigt fastsatt.)
Här passerade jag även gränsen mellan Jönköpings och Kronobergs län. Denna länsgräns var ju – vilket jag har resonerat om tidigare somrar – orsaken till att järnvägen Nässjö–Nybro lades ned. Kanske kan den ha påverkat fler järnvägsnedläggningar? Här såg själv gränsen inte mycket ut för världen, med en övervuxen bäck och sneda eller skymda skyltar.
*
Nästa mål för mig var Skällandsö och Tannåker. Där har jag hälsat på minst två gånger, kanske tre. Som litet barn åt jag lammstek här och åkte båt på Bolmen. Båda händelserna var första gången i livet och jag minns det trots att jag knappast kan ha varit äldre än fem. Ett senare besök sommaren 2011 innehöll jordgubbar och en promenad. Värdinnan (som var fyra släktled från mig) är numera död, men det kunde ju inte vara fel att titta förbi ändå.
Milstenar i metall – stål, kanske? – från 1872 kompletterade dem i sten. Denna satt prydligt i en bred stenmur.
Tannåkers kyrka fick ett besök. Den var, måste jag säga, betydligt trevligare att se än många andra kyrkor jag cyklat förbi. Både utvändigt och invändigt var den fin, som en landsbygdskyrka av bästa slag.
Jag cyklade några hundra meter längre på vägen och tog en inte så spännande bild av kyrkan, med ett hörn av Bolmen i andra kanten.
Och i det ögonblicket befann jag mig på den sydligaste punkt jag skulle besöka under hela år 2024.
*
Jag vände åter genom Tannåker och Skällandsö tills jag nådde avtagsvägen mot Vittaryd. Upp i en brant backe svängde jag och kände mig för ett ögonblick som klungan i Giro d’Italia. Det är nämligen något visst med att svänga in i en backe, har jag upptäckt. På toppen låg ett kapell och det kan det ju också göra på bergen söderut. Om än det Norra Bolmens missionsförsamlings kapell i smått amerikansk stil inte kan mäta sig med en valdensisk kyrka i de occitanska Alperna …
Nu vidtog en ganska trevlig men backig mil till Vittaryds samhälle. Ett nödvändigt stopp halvvägs var enda uppehållet innan jag en halvtimme senare såg ännu en idyllisk småländsk kyrka.
Klockan var över två på eftermiddagen. Det var verkligen matdags och jag skulle bita i det sura äpple som en flottig middag på ortens hak torde innebära. Där hade jag ätit tre år tidigare och inte varit särskilt belåten med förplägnaden. Men – när jag stannade utanför restaurationsbyggnaden, var den så stängd och nedlagd som en sådan kan vara.
Jaha, tänkte jag. Tur att jag har nödmat i väskan. Nu ansluter jag till banvallen och vänder hemåt igen.
Och om detta berättar jag nästa gång.
Om min resa till Värnamo 2024 berättas i 13 bloggtexter:
- Prolog (Ljung–Värnamo 2 augusti)
- Kortkort rekognoscering (Värnamo 2 augusti)
- Järnvägen över mossen (Värnamo–Hillerstorp 3 augusti)
- Hillerstorp (3 augusti)
- Omvägar runt Store mosse (Hillerstorp–(Klevshult) 3 augusti) [med inga järnvägar]
- Verkliga tåg vid overkliga vägar ((Klevshult)–Hörle–Värnamo 3 augusti)
- Före detta industrispår (Värnamo 3 augusti)
- Tågbyten till ett sömnigt Sävsjö (Värnamo–Sävsjö 4 augusti)
- Några timmar i Nässjö (4 augusti) [med nästan inga järnvägar]
- Spetsvändning i Eksjö och tågbyte i Vaggeryd (Nässjö–Eksjö–Värnamo 4 augusti)
- I socknar utan järnväg (Värnamo–Dannäs–Tannåker–Vittaryd–Värnamo 5 augusti) [med nästan inga järnvägar]
- Återsedd banvall (Vittaryd–Värnamo 5 augusti)
- Epilog (Värnamo–Ljung 6 augusti)
