Det händer ibland att jag plockar fram dvd-skivorna med Polisen i Strömstad (en julklapp från en kär vän för ett par år sedan). När jag nu fördjupade mig i Polisen och domarmordet, fanns där ett par scener med tåg och det passar ju bra för bloggen.
I första delen (serien består av fyra timslånga delar), efter ungefär 13 minuter, kommer Evald Larsson och Bo Kronborg hem till Strömstad. Den förste har varit på pistolskytte-VM för poliser, den andre på semester. I några härliga minuter får Strömstads station vara i fokus.
Här rullar Bohuståget (modell X9) in på stationen.
Och här promenerar poliserna iväg mot stationshuset.
I andra delen cyklar Nils Gryt genom staden och i en sommarskön panorering skymtar en X10 i bakgrunden.
Det här kan man prata om länge, även om scenerna är mest givande för den som gillar tåg mer än järnvägar. Bohusbanan mellan Göteborg och Strömstad trafikeras sedan många år just av motorvagnar, så att både X9 och X10 förekommer i serien är inte så konstigt. Däremot är det intressant att jämföra tågmodellerna.
X9 byggdes av Hilding Carlsson i Umeå mellan 1959 och 1963. Den användes på många håll, men på sin ålderdom var det bara i Västsverige som den var i trafik och just Bohusbanan var en av de sista sträckorna där den förekom. De sista exemplaren togs ur trafik 1999.
X10 byggdes betydligt senare, mellan 1982 och 1993. I ombyggt skick (som X11, X12 och X14) är den en vanlig syn på svenska järnvägar, inte minst bland de västsvenska regionaltågen, och jag har redan under denna bloggs korta tillvaro hunnit få dem på bild flera gånger.
Polisen och domarmordet visades 1993, så jag drar slutsatsen att den är inspelad 1992. Det är alltså så, att de båda tåg som förekommer i serien är varandras motsatser. Den ena sjöng verkligen på sista versen, medan den andra var alldeles sprillans ny (för medan bilar blir omoderna på tre år och linjebussar oftast brakar ihop när de är fem, är ett tioårigt tåg fortfarande rena ungdomen).
Nu är ju inte detta en tågblogg utan snarare en järnvägsblogg, så det kan ju vara lämpligt att jag skriver något om Bohusbanan också.
Det fanns planer på att förlänga banan in i Norge och det var rentav med det målet den byggdes, men när unionen var upplöst, föll också det främsta skälet att hålla samman Sveriges och Norges kommunikationer. De sista kilometerna mellan Skee och Strömstad var tänkta att i princip bli en sidobana till huvudspåret, men så är det alltså inte nu.
Så sent som i början av 2000-talet ville Vägverket (!) lägga ned Bohusbanan norr om Munkedal. Det hade i princip inte funnits någon godstrafik på decennier och persontrafiken var inte heller så omfattande. Dessutom ville man bygga bilväg på banvallen och det skulle spara hundratals miljoner att slippa problemet med planskilda korsningar mellan järnväg och bilväg. Lyckligtvis blev det inte så, utan man nöjde sig med att stänga av Skee-Strömstad under flera års vägbyggande. Samtidigt flyttade man infarten till Strömstad och rev den urgamla godsbangården.
Detta gjorde att Strömstad station sedan några år är närmast unik på den svenska järnvägskartan. Det finns nämligen bara ett spår in till staden. Ett enda sidospår finns det, men eftersom det bara finns en växel, är det i princip omöjligt att köra ett vanligt loktåg till Strömstad. Det går alltså inte att göra rundgång (koppla loss loket och flytta det till tågets andra ände). Den som skulle förirra sig in till Strömstad med lok och vagnar, skulle därefter vara tvungen att backa hela vägen tillbaka till Skee innan det gick att vända. Det har diskuterats om detta verkligen är klokt, eller om det hade varit vettigare att redan från början ordna ett så kallat rundspår (två spår som binds ihop med växlar. Förr eller senare lär ju någon vilja köra ett lokdraget tåg till staden...
Nu är den järnvägsanknutna delen av inlägget slut, men jag känner att jag måste komplettera med lite tankar om "Polisen i Strömstad". De fem tv-serierna från 1982-96 bygger på en serie böcker av Gösta Unefäldt. I centrum står den skarptänkte polismästare Jörgensson, hans kommissarier Kronborg och Gryt, den fumlige polisman Larsson, samt inte minst staden Strömstad. Vill man lära känna 80- och 90-talens Strömstad, som både turiststad och en stad folk faktiskt lever i, kan jag inte tänka mig något bättre sätt.
Dessa tv-serier är ett av de ganska sällsynta exemplen på när filmen är bättre än boken. Böckerna lider nämligen av flera brister. Där finns till exempel massor av upprepningar (redan efter att ha läst ett par böcker, har man tröttnat på beskrivningen av kommissarie Gryts lokalkännedom, liksom av det faktum att äldre herrar måste gå upp om natten), när någons klädsel beskrivs ändras språket (har författarens fru fått skriva de delarna?) och inte minst kryllar det av alldeles onödiga språkliga fel.
I tv-serierna syns inte dessa brister och de upprepningar som finns kvar i filmversionen är bara ett klassiskt stilgrepp som bidrar till humorn. Visserligen kan man i dag tycka att i synnerhet de första är en aning daterade, men det har i gengäld sin charm att exempelvis följa telefonins utveckling genom serierna. Eftersom det finns rätt många böcker ytterligare, har jag många gånger tänkt att det var synd att man inte passade på att spela in en eller två tv-serier till. Det hade funnits goda möjligheter att avsluta med hur polismästaren går i pension, vem som kommer efter och att polisdistriktet upphör, vilket beskrivs i de senare böckerna.
Ska jag avsluta med en bonusbild kanske? Evald Larsson blev omåttligt populär och kanske är det Stefan Ljungqvists mest berömda roll. Så här såg han ut i tv 1993, framför en X9 på Strömstads station.
Kommentera