Svenska banor

Vanligtvis håller jag numera till i Borås, men i går tillbringade jag dagen längs Ohsabanan.  Rubriken är alltså en ordlek som bygger på uttalet av den järnvägens ändpunkter Bor och Os.  Stationssamhället Bor och den lilla bruksorten Os ligger i den sydöstra delen av Värnamo kommun, i de småländska skogstrakter där Jönköpings län övergår i Kronobergs län.

Ohs bruk hade tidigt behov av järnvägstransporter och efter att ha kört råvaror och färdiga produkter med oxar till Lammhult och Bor, byggde man under 1900-talets första decennium en egen järnväg till Bor.  Den kom att få namnet Ohsabanan och byggdes med den minsta spårvidd som varit praktiskt användbar: 600 mm.  Detta var alls inte unikt, ty sådana industribanor byggdes på ett otal platser i Sverige och övriga Europa.  Ofta benämndes de "decauville-banor" efter den franske uppfinnare som på världsutställningen i Paris 1889 presenterade sin enkla och billiga 600 mm-järnväg i byggsats.  Dessa banor hade en storhetstid under början av 1900-talet men bilismen gjorde dem överflödiga och när lastbilar hade tagit över decauvillebanornas transporter, lades de ner och försvann.

Ohsabanan skilde sig emellertid från övriga svenska decauvillebanor på två sätt.  För det första var spårvidden visserligen 600 mm, men den byggdes på en god underbyggnad med riktiga slipers som gjorde att transporterna kunde bli både tyngre och säkrare.  För det andra låg den i ett område där landsvägsutbyggnaden dröjde och först mot slutet av 1960-talet fanns det möjlighet att låta lastbilarna ta över.  Så dags fanns en engagerad grupp som ville ta över banan i stället för att riva den.  Det var till och med så att Ohs bruk lät föreningen ta över banan på villkor att de höll den i stånd så att den kunde användas som reserv för lastbilarna.

I dag, 2013, bedrivs sedan ett par år ingen bruksverksamhet i Os och hela anläggningen, inklusive brukets lokaler, är tillägnad turismen.

Här kommer tåg nr 1 med ånglok in till stationen i Bor.  "Bor norra" kallas den för att skilja den från stationen "Bor" på Kust till kust-banan.

För att slippa backa till Ohs bruk, måste loket vända i Bor.  Det är en intressant manöver.  På modern Boråsdialekt skulle arbetet nog kallas meckigt.  Jag räknade till att loket gjorde sex delmoment under processen: framåt, bakåt, framåt, vända, framåt, bakåt.  Dessutom måste minst fyra växlar läggas om innan det var klart.

En vändskiva (inte många meter i diameter, utan mycket charmig) finns att använda.

Ingen mekanik eller hydraulik används utan bara handkraft.  På bilden nedan ses några glada barn som just deltagit i vändningen.  De fick hjälp av tre järnvägare – och en begåvad bloggare.

Loket måste liksom hästar vattnas.  Här finns således en vattenhäst.  På bilden förbereds påfyllningen.

(Detta lok kallas Emsfors och byggdes 1919 för att användas av den tyska krigsmakten.) 

Och så går färden mot nordost.  Farten är inte svindlande; de knappa 15 km avverkas på exakt en timme (inklusive några få kortare stopp).  Riktigt långsamt går det i de inledande uppförsbackarna där lokets stånkande påminner om den första långa uppförsbacken i Lisebergs Flume-Ride, för att göra en långsökt jämförelse.

Första uppehållet görs vid Stensjön.

Stensjön har en namne (med ungefär lika stort stationshus) på den normalspåriga linjen Nässjö-Vetlanda.  Dit reser badgäster om sommaren.  Till detta Stensjön reser inte många.

Sidospår finns i alla fall, så rent teoretiskt skulle här kunna ske något slags tågmöte.  Ursprungligen var detta en viktig station, eftersom loket inte alltid orkade med alla vagnarna på en gång.  I stället fick det köra upp halva tåget, ställa av vagnarna på sidospåret och därefter backa ned och ta upp resten av lasten innan färden kunde fortsätta.

Ur sommarvagnen OBJ 1 tittar resesällskapet Karolina.  Så även en medelålders herre från trakten, som tog med sig barnbarnet på en bana där han i sin egen ungdom hade rest reguljärt.  Det gick visserligen ingen persontrafik då längre, berättade han, men kände man lokföraren fick man gärna åka hos honom.

Himlen var visserligen lätt molnig, men så här illa var det inte.  Även ett litet ånglok skapar däremot en ständigt mörkgrå himmel.

I Gimarp mötte ett dieseltåg vars vagnar kopplades på vårt tåg för att följa med sista biten till Ohs bruk.

Det nu längre tåget rasar vidare i nedförsbackarna.

Vagnarna är inte stora, så det går lätt att tala med sina medresenärer.

Utsikten varierar.  Efter att ha lämnat Bors samhälle är det huvudsakligen skog, men närmare Ohs bruk är landskapet mer leende.

Och så är vi framme i Ohs bruk.  På perrongen är folklivet omfattande.

...och även stationens levande inventarier får finna sig i att bli fotograferade.

I Ohs bruk finns järnvägskafé, vars val av glassmärke är symptomatiskt för västra Småland.  (Vilket jag tycker är utmärkt; för man kan ju inte förvänta sig att få äta glass från Klings överallt...)

Det gäller att hålla sig i skinnet när man kliver ut från kaféets trädgård...

(Att köra ångtåg anses utgöra brandfara, särskilt när det rått långvarig torka i flera veckor.  Tur då att det hade kommit en ordentlig skur någon timme tidigare.)

Efter en medhavd lunch och en fräscht kall glass, passar en promenad på bangården.

Och då kan man ju spatsera runt i stallarna och ta en bild av ännu ett lok.

Under tiden görs det nya tågsättet redo för nästa färd.  Till och med kafévärdinnan studerar växlingsrörelser.

Färdigväxlat och klart står tåget redo för att gå tillbaka mot Gimarp och Bor.

Kanske är det endast en järnvägsnörd som i nästa bild ser ännu en underlig sida hos Ohs bruks station?

(Stationshuset och stationsplanen ligger mellan spåren.  Det förekommer inte ofta; två sällsynta exempel i Sverige är Öxnered och Falun.)

Rent banarkitektoniskt är Ohsabanan inte så spännande för en nybörjare som jag.  En liten skärning kunde jag i alla fall upptäcka.

Ganska många gånger sker vägövergångar.  Ångvisslan varnar högljutt och länge eventuella landsvägstrafikanter.

Och över den blå himlen sprider sig ett mörkgrått moln av bränd stenkol.  På konferenser med kyrkogårdsnämnden brukar vi diskutera rökgasrening – har man gjort det vid Ohsabanan?

Under återfärden till Bor hade alltså himlen spruckit upp.  Att sitta i sommarvagn är då ett härligt nöje.  Så här nära naturen kommer man inte i vare sig bil eller Krösatåg.  Bara cykel kan jämföras med Ohsabanans vagnar.  Och vill man ha något att göra under resan, kan man göra som Karolina och bläddra i lokaltidningen Rälsbiten.

Vanligtvis gör endast ett tåg om dagen hela resan tur och retur Ohs bruk-Bor.  Några få högsommarlördagar finns emellertid två resmöjligheter.  Det var därför som det denna dag var möjligt att resa från Bor till Ohs bruk och tillbaka igen.  I Gimarp delades emellertid tågsättet upp och medan större delen av tåget återvände till Ohs bruk, fortsatte endast två passagerarvagnar med diesellok till Bor.

Vi sade alltså adjö till ångloket, brandskyddståget och de flesta passagerare, som blev kvar i Gimarp när vi fortsatte.  Men aja baja, är spårspring mellan tågen verkligen tillåtet ens här?

(Jo, det är nog det.  Till och med jag ägnade mig åt den sysslan mer än en gång...)

En järnväg är alltid vacker.  Ibland är den emellertid ännu vackrare än annars.

Vid den lilla byn Ramnås ansluter en liten skogsstig till Ohsabanan.  Om bilden visar det särskilt tydligt vet jag inte, men stigen fick mig att spekulera...

...kring om det en gång har gått ett stickspår här.  Stigen går nämligen rakt fram när spåret svänger, den är ovanligt plan och en antydan till banvall finns.  Tyvärr var ombordpersonalen upptagen med att bromsa, så jag fann ingen att fråga, men hypotesen är alltså att det en gång har funnits en växel här.

Vill man bo granne med järnvägen?  Ja tack, gärna!

Det lilla tåget gör på nytt uppehåll vid Stensjön.  Personalen studerar vagnbromsen.

Elegant och sannolikt nymålad är lokets märkning och nummer.

Dieselloket är alltså byggt av Kalmar Verkstad.  Det är en av de mest klassiska svenska loktillverkarna och den som hängde med längst.  Till och med några av de mest moderna svenska motorvagnarna är byggda där, om än på licens från tyska Bombardier/Adtranz.

Och så kom det lilla tåget med det lilla loket, den lilla resgodsvagnen och den lilla passagerarvagnen på det lilla spåret fram till det lilla stationshuset på den lilla stationen i Bor.

Här kopplades loket loss och gjorde rundgång (vändas behövde det inte, för till skillnad från ångloket har dieselloket ingen självklar framände).

Innan bloggaren definitivt skildes från Ohsabanan måste ju spårvidden kontrolleras...

Jodå, två fots spårvidd var det.

Och så var Ohsabanan slut.

Men det finns, som bakgrunden visar, fler järnvägar i Bor.  Mer om det i nästa inlägg...