Småland börjar i Nässjö. Kanske låter det överdrivet, men inte mer överdrivet än Nässjös turistbroschyr: "Alla vägar bär kanske till Rom men de flesta järnvägsspår leder till Nässjö". Idag har Västtrafik tagit mig och cykel grå till Nässjö, med ett X12 och två Reginor (även om jag upptäckte, när jag klev ombord efter ett långt byte i Falköping, att det var samma tågsätt som släppt av mig där en timme tidigare och tydligen bara varit och vänt i Skövde).
Och visst passerade jag landskapsgränsen långt tidigare, nånstans i trakten av Bankeryd kantänka, men där har jag rest massor av gånger och det känns nästan som mina trakter. Nässjö däremot, höglandets högsta, järnvägens Mekka, platsen där banor från sex väderstreck strålar samman, det är Småland en masse det.
Att kliva av tåget med cykeln gick bra, men desto värre var det att ta den från perrongen till gatan. Någon har inte tänkt till där. Hissen var kortare än jag och det var ett oöverstigligt problem, tänkte jag. Tills jag kom på att cykeln fick stå på högkant för då fick den rum, även om inte heller det var med stora marginaler. Att ställa en cykel på högkant är inget man ofta gör med avsikt, men om den är extremt baktung, vilket den är med fullpackad cykelväska samt sovsäck och tält, går det på ett kick. Och i och för sig, om cykeln inte hade varit överpackad, hade jag kunnat bära den uppför trapporna, så det kanske är så arkitekten har tänkt. Jag får hoppas på det, snarare än att arkitekten var anställd av cykelfientliga SJ.
Efter ett besök på turistbyrån, satte jag mig på cykeln och trampade iväg. När man är så klok som jag, har man i förväg studerat kartor och hittat en lämplig plats att slå upp sitt tält, en plats som ligger så avsides att det sannolikt inte kommer att komma förbi några gäster ens om man stannar ett par nätter, och alldeles säkert inte kommer att komma förbi några illbattingar som stjäl eller river tält.
Och under över alla under, när jag kom fram visade sig platsen vara exakt som jag hade väntat mig. En liten grusväg, en charmig vändplats där en av sidovägarna är osynlig om man inte kommer alldeles inpå, slätt och grönt och rena himmelriket för ett tält. Egen badplats på promenadavstånd, ett jakttorn med plåttak som närmaste granne och inte så fasligt långt till stan heller. Att cykla tillbaka till stan, betydligt lättare packad, för att studera stadsbebyggelsen och placera sig på biblioteket en stund var alltså raskt ordnat.
Lite järnvägar och tåg ska det väl finnas med i det här inlägget också...
X12 på Borås central.
Cykel ombord på sagda X12.
En alldeles sensationell Y1 i Herrljunga.
(Y1-orna håller nämligen på att fasas ut till förmån för andra dieselmotorvagnar. Det finns en kvar på Kinnekullebanan och det var väl den som råkade hitta till Herrljunga samtidigt som jag.)
Två söta diesellok i Falköping. Den moderna designen upphör aldrig att förvåna, för ser de inte ut ungefär som om något litet barn har varit där med kritasken?
Och framme i Nässjö, lämnade jag Västtågen...
...för Krösatågen. Ja, det vill säga, jag har inte åkt något Krösatåg än, men i morgon kanske, eller nån annan dag. :)
Mm... Så här ska en station se ut. Massor av spår att analysera – om man nu är lagd åt det hållet.
Kommentera