När jag nu tyckte mig ha sett vad jag ville se i Nässjö (detaljer kanske kommer senare någon gång), bestämde jag mig för att ägna onsdagseftermiddagen åt en utflykt till Värnamo.  Inte för att Värnamo är så jätteintressant, men jag tyckte att det var ett gott tillfälle att få undersöka sträckan mellan Nässjö och Vaggeryd.  Det var en riktig upplevelse.
 

Jag fick äran att slå följe med Lina Sandell och det passade ju bra.

 

Så här ser ett Itino-tåg ut, littera Y31.  Det är alltså den nya standarddieselmotorvagnen i Sverige, som används för persontrafik på oelektrifierade järnvägar.  Till det yttre ser den modern ut och jag förväntade mig inget annat än en tur i stil med den som bjuds ombord på Reginor och X61.

 
Men, när tåget startade – mot uppehåll i Hok, Malmbäck, Vaggeryd och Skillingaryd – visade sig färden bli mer lik den jag gjorde Åseda-Virserum med gamla Yb tidigare i somras.  Det skakade och vaggade, gick med omväxlande fart och brummade på tomgång som en lastbil eller lokalbuss.  Nå, nu ska jag inte överdriva, för större delen av resan var alldeles utmärkt, men det var en uppenbar skillnad mot de regionaltåg jag brukar resa med.
 

Banan mellan Nässjö och Vaggeryd är inte någon prioriterad bana.  Visserligen har jag inte kontrollerat huruvida den underhålls med acceptabla intervall, men det är ett faktum att den är rätt krokig.  Enkelspårig är den förstås och snitthastigheten till Vaggeryd ligger på 80-85 km/h (inklusive uppehåll).

Från Vaggeryd till Skillingaryd har sth (=största tillåtna hastighet) nyligen höjts och det märktes.  Visserligen kunde jag inte jämföra tåget med motorvägen, men jag är tämligen säker på att tåget dundrade fram med 140 km/h.  Spåret går rakt fram i Lagadalen och det var uppenbart hur effektivt tåget är som färdsätt när spårgeometrin, underhållet och tåget i sig samverkar.

Därför kändes det lite fånigt att mellan Vaggeryd och Värnamo tvingas vanka fram i 90-100 km/h.  Jag antar nämligen att det var hastigheten, för när motorvägen gick parallellt med järnvägen, körde bilarna aningen fortare än vi.  Banan var alltjämt lika rak, så det enda som behövs för en högre hastighet, är alltså bättre banstandard (banunderbyggnad, rälskvalitet eller borttagna plankorsningar; jag vet inte vad den begränsande faktorn är just här).

Att det inte bara är de största stationerna som Krösatågen trafikerar, kan ses av de charmiga stoppknapparna.  Vid avgång Nässjö talades det om i högtalarna: "Tåget stannar i Vaggeryd, Värnamo och Halmstad.  Om ni önskar stiga av vid någon annan station, var god använd stoppknapparna."  Så när vi kom till Hok, var det värdshus förbi.  När jag tittade förbi hållplatsen Brinellskolan i Nässjö häromdagen, konstaterade jag att där fanns en prydlig plåtstins och det är sannolikt lösningen för alla dessa stationer.  För även om ingen vill av tåget, kan ju någon vilja stiga på.  Det kanske kunde vara något också för Mollaryd och Torpåkra, där tågen alltid stannar men sällan någon kliver ombord.

 

 

Och så kom jag till Värnamo, en prydlig station i en lagom stor stad. 

Varmt som sjutton var det, så efter en promenad till centrum och en glass från Sia (vad annars i västra Småland?), vände jag tillbaka till stationen.  Inte för att det var svalare där, men jag slapp ju röra på mig i alla fall.  Och att rörelse alstrar värme är en sanning lika sann som alla andra fysikaliska sanningar.  (Om man tvekar, kan jag rekommendera att cykla med packning i svensk sommar.)

Det hade varit roligt att köpa en kringla, men jag avstod.

Alf Henriksson tittade förbi i Värnamo.  Detta är alltså en Itino littera Y32, eftersom den har tre vagnar i stället för Y31-ans två.  Tänk vad man lär sig. 

Två kust till kust-linjer korsar varandra i Värnamo.  Den mer kända Borås-Kalmar körs med RC-lok, medan den mindre bekanta Halmstad-Oskarshamn alltså håller sig med små motorvagner.  Olika falla ödets lotter.

(Men båda är snygga på sitt sätt.)

 

Och så vände vi hemåt igen, genom det steniga Småland.  


Det ska jag ju tillägga, att det var en naturskön resa.  Inte minst Nässjö-Vaggeryd var ett evigt ut-genom-fönstretbligande, för även om det var mycket skog, följde järnvägen en lång bit Malmbäcksån och allt som oftast var det branta bergssidor på ena sidan och åkermark på den andra.  Helt klart en sträcka som kan rekommenderas.
 

Man blir sömnig av att resa, så hemma i Nässjö var det bara att köpa frukost och cykla ut till tältet igen...

 

Halmstad-Oskarshamn, Itino, Krösatåg, Nässjö, Skillingaryd, Vaggeryd, Värnamo, Y31, Y32, reseberättelse, stationshus,

Kommentera

Publiceras ej