Dagens inlägg, som alltså ska handla om gårdagens andra hälft, får inledas med en järnvägshistorisk tillbakablick.
För det är nämligen så, kära vänner, att Vetlanda en gång var en järnvägsknut av rang. Fyra linjer lämnade staden, i stort sett i de fyra väderstrecken. Det där varken är eller var unikt, men vad som känns åtminstone väldigt speciellt, är att de fyra linjerna gått helt olika öden till mötes:
- Den normalspåriga linjen norrut, mot Nässjö, ligger kvar och används till både person- och godstrafik.
- Den smalspåriga linjen västerut, mot Sävsjö, är nedlagd och riven sedan länge.
- Den normalspåriga linjen söderut, mot Nybro, ligger kvar men är avstängd på grund av att ingen vill köra där.
- Den smalspåriga linjen österut, mot Målilla, ligger kvar, men är breddad till normalspår och har godstrafik.
Följande bild visar växlarna strax söder om det egentliga stationsområdet. Till vänster finns Målillabanan – som tyvärr tar slut i Järnforsen, men som i gengäld har ett nybyggt sidospår mellan Kvillsfors och Pauliström. Till höger finns Nybrobanan – som tyvärr tar slut redan i Åseda.
Om man tar fram en järnvägskarta över Sverige, finns det få platser där nätet ser så underligt ut som här. Från Nässjö går alltså ett spår till Vetlanda som förgrenar sig flera gånger om, byter riktning och har sig, är av en betydande längd, men som ingenstans mer än i Nässjö har anslutning till någon annan del av det nationella nätet. Det är ganska spännande, faktiskt.
Med en karta i handen, for jag mot de södra stadsdelarna. Och när gatan korsade Emådalsbanan, hittade jag den här bomanläggningen.
Och vad dolde sig väl alldeles sensationellt där inne bland träden? Jo, ett helt tågsätt!
Green Cargo är dess namn. Passande i dessa omgivningar.
"Hör ni, kom ihåg nu att det inte är några Lego-tåg ni handskas med, så ni får inte leka med vagnarna!"
Det var järnvägen österut. Nog om den nu, men mer en annan dag.
I stället letade jag upp banan mot Åseda och funderar på om den har något riktigt namn. Många järnvägar har det, kanske rentav de allra flesta. I Småland finns Emådalsbanan, Bockabanan, Stångådalsbanan och Tjustbanan, för att nämna dem med roligast namn. Jag kom plötsligt på att jag tänker på sträckan Vetlanda-Åseda som "Korsbergabanan", eftersom Korsberga är det största mellanliggande samhället och en ort som alltså är helt utan tågtrafik sedan 15 juni 2002.
Det var nämligen då, i juni 2002, som det sista tåget kördes i reguljärtrafik mellan Vetlanda och Åseda. Fyra år senare (väl?) stängdes banan av, eftersom den inte underhölls längre. Så har läget varit sedan dess, men det är viktigt att poängtera att denna järnväg inte är nedlagd. Fast den ser nästan sådan ut...
För att återgå till ämnet: i och med att banan inte är nedlagd, kan trafiken återupptas när som helst. Det krävs förstås att banan rustas upp (någonstans läste jag att det skulle kosta 5 miljoner för att göra Vetlanda-Åseda körbar för godståg, några miljoner till för persontåg) – och inte minst att någon vill köra där.
Under vårt besök i Åseda förra månaden, fick jag berättat för mig att den här järnvägen slutade att trafikeras när Uppvidinge kommun byggde ett eget gymnasium i Åseda. Dessförinnan reste gymnasieeleverna med tåget till Vetlanda. När de alltså slutade med det, fanns inte resandeunderlaget kvar. Ack, kommunaliseringen av skolan, vad den har fört med sig mycket dumt.
Bommar och lampor är borttagna vid vägkorsningen, men eftersom spåren faktiskt går där, återstår denna markering.
Här i närheten ligger också Illharjens naturreservat. Där kan man säga Oooh och Aaah åt grönska och vatten, men jag förundrades mest över säkert 500 meter spänger. Tänk att cykla där och hoppas att man slipper möte.
Lite avundsjuka blir ni, eller hur? ;)
Innan jag sedan åkte hem till tältet, kunde jag ju passa på att cykla förbi Vetlanda station. Och titta! – där stod kvällens näst sista tåg. Blåmålat, tillhörigt Transitio (som, om jag minns rätt, har som affärsidé att hyra ut tåg till operatörerna, eller om de till och med ägs gemensamt av operatörerna) var det inte alls lika snyggt som de vanliga gulröda Krösatågen. (Notera även stationshuset, som här äntligen kom på bild.)
Y31 som en kalv på sommarbete, fick bli torsdagkvällens sista tågbild.
Några ord om tältplatsen... Som nästa bild visar, låg den som i en klyfta mellan kullar. Det blåste ändå rätt kraftigt och jag fick veta att kullen i bakgrunden hade varit bevuxen av hög och tät skog tills januaristormarna tog alltsammans då, var det 2005 och något år senare? Lika mycket blåste det inte nu och sov gott gjorde jag.
Nästa uppehåll: Järnforsen.
Kommentera