Svenska banor

För första gången sitter jag i mitt tält och pysslar.  Det har inte hänt förr, utan tältet har enkom varit en sovplats.  Men i kväll blåser det och enligt Vetlanda-Posten är det eldningsförbud, så att göra upp en lägereld känner jag inte för.  Dessutom har det varit en ganska händelselös dag, så jag har inget behov av att reflektera.

Jag hade sett fram emot att ta ett förmiddagståg till Vetlanda, men en närmare konsultation av tidtabellen visade att alla förmiddags- och middagståg hade sommaruppehåll.  I stället fick det bli purrning klockan sex redan, följt av lägerbrytning och cykeltur in till Nässjö.  Där for jag rakt igenom stadskärnan för att ta ett morgondopp i den lilla sjön.  Skönt var det och jag tror att det kändes bättre än alla tåg och järnvägsupplevelser den här veckan i alla fall.

När jag ändå var där, kunde jag passa på att ta en bild av ett lok.  Eller kanske av en skylt?

Sedan tog jag mig till stationen för att ta sista morgontåget.  Jag visste inte alls från vilket spår tåget skulle gå, men jag hade en känsla...

För är det inte konstigt, att alla stationer av någorlunda storlek, har ett spår 1a?  Ett spår där de enklaste, mest lokala tågen går.  Ett spår som i ena änden slutar i en stoppbock och som utsocknes på genomresa fnyser lite föraktfullt åt och inte tycker är något för folk som betyder något.  Någonstans kändes det som om Nässjös spår 1a kunde vara tillägnat Vetlandatågen.

Och visst hade jag rätt.  Jag brukar ha det. 

På spåret bredvid stod ett lila Krösatåg.  Jag vet inte vad dessa två ord betyder, men de fick mig att tänka på ett tält vissa morgnar. :/

Resan till Vetlanda gick på en halvtimme.  Det är en märklig sträcka, för fastän tåget stannar på tre hållplatser, finns inte en enda mötesstation.  Få enkelspår är alltså så enkla som detta.  Det är ett problem när godståg från Vetlanda till Nässjö ska så att säga hinna emellan persontåget, som från augusti till juni ligger och kör nästan non-stop fram och tillbaka mellan städerna.  Frågan diskuteras och får förhoppningsvis en lösning.

Vetlanda station är nog det bästa staden har att visa omvärlden.  Det var den sötaste, charmigaste, på alla sätt finaste station jag sett på länge.

Välklippt, välskött, allting i lagom storlek för en stad av just Vetlandas storlek.  Den här lilla detaljen gav ännu fler pluspoäng.

Själva stationshuset är däremot alldeles fruktansvärt fult.  En stor koloss i gråsvart som på grund av sitt anskrämliga yttre inte hamnade i fokus på någon bild, men kan anas uppe till vänster i det följande.

Ovanstående bild antyder att så fort jag klivit av, med min cykel som medforslades för åtta kronor, pinnade jag tillbaka några hundra meter, för att hinna möta tåget som efter bara åtta minuters uppehåll återvände till Nässjö.  Den nedanstående bilden visar en gång- och cykelväg som är alldeles fantastiskt belägen: granne med en järnväg som trafikeras av person- och godståg.  Visserligen bara i 40 km/h men i alla fall – hade detta varit någon annanstans, skulle föräldrar skrikit sig hesa i sina protester mot situationen.  "Inga tåg på våran gata" typ.

Några timmar senare, träffade jag förresten på en man som arbetade för att denna gångbana skulle förlängas, så att barnen kunde använda järnvägsbroarna för att ta sig från skolan till idrottsanläggningen utan att korsa några större bilvägar.  Se där ännu ett förnuftigt sätt att kombinera järnväg med gångtrafikanter och cyklister.

Efter lunch på ett högst genomsnittligt grillhak, cyklade jag ut till kvällens lägerplats.  Med packningen undanstuvad återvände jag till stan och kom påpassligt lagom till första eftermiddagståget (ja, det var faktiskt en slump, i alla fall nästan).

Ack, visst är det nästan för vackert!  Möjligen kan man tycka att det är att gå till överdrift, att låta banan smälta in så i omgivningen att den till och med får samma växtlighet.

När tåget sålunda lyckligt återvänt till Nässjö, kände jag mig nöjd för stunden och beslöt mig för att utforska Vetlandas andra järnvägar...

...men där kanske jag ska nöja mig, så att jag får lite sömn nån gång, här i mitt tält.  Fortsättning följer i morgon eller så.