Den här dagen har verkligen varit extrem. Jag har tagit 188 bilder och många av dem är förvillande lika, med ett och samma motiv.
Emådalsbanan är, som jag skrev i ett tidigare inlägg, en järnväg för godstrafik som sträcker sig från Vetlanda till Järnforsen, med ett sidospår från Kvillsfors till Pauliström. Min första kontakt med denna järnväg var i juni förra året, då Sofia och jag reste till Oskarshamn för att se på venuspassage. På nervägen tog vi rutten Nässjö-Vetlanda-Målilla och inte nog med att vi blev stående i väntan på ett Krösatåg strax utanför Vetlanda, vi fick sedan längs Emån följa järnvägen och se hur den gång på gång dök upp mellan träden.
Eftersom jag vill komma tillbaka till civiliserade trakter (alltså där man kan åka tåg), och det vore tråkigt att bara göra en returresa från Vetlanda till Nässjö, tog jag cykeln för en riktig långtur idag. Mina vänner som kan åka en vätternrunda halvtränade, tycker väl inte att fyra mil på en förmiddag är en långtur, men för mig är det det. Sedan säger knäna och cykeln stopp.
Nåväl, redan vid Upplandavägen hittade jag min Emådalsbana. Såhär ser den ut när den lämnat den välskötta Vetlanda station.
Sedan har jag dussintals bilder av järnvägsövergångar, av järnvägen från järnvägen, av banvallar på snedden och banvallar på tvären, av växlar och av ljussignaler... Det här är en ganska typisk bild.
Med lite god vilja gick det att se att det var ett spår, till och med med rundspår och grejer. Och växlarna...ja, vad kan man göra med dem?
Det finns mycket jag aldrig har gjort, men i dag har jag i alla fall på egen hand lagt om en växel. Bra va? =)
Sedan var det bara att ta av skorna också.
Spåret slutade utanför Erikshjälpens lokaler. Där kan man få veta hur långt det är till Cochabamba eller Nairobi.
Men hur långt det var kvar till Järnforsen framgick inte.
Mina övriga äventyr i Holsbybrunn ska jag bespara läsarna. Annars kunde jag nog hålla på en stund; jag har 32 bilder därifrån.
Jag kom till Alseda, som ståtade med en vacker kyrka på en höjd samt en trevlig cykelbana. Där fanns också ett litet kafé, som hade satsat på det alldeles unika konceptet att inreda själva serveringslokalen med antik inredning, gamla lådor och burkar från 1900-talets början och till och med ålderdomliga reklamskyltar, kan ni tänka er.
(Och där fick de lite gratisreklam.)
Jag köpte en glass och det mest anmärkningsvärda med det var väl att den unga försäljerskan var så alldeles bedårande att jag blev stum i flera sekunder. Sedan gick jag ut på trappan och fotograferade järnvägen i stället.
För järnvägen fortsatte, kilometer efter kilometer slingrade den sig fram (men den var duktig på att slingra sig rakt) och bara korta bitar avvek den från den rätta vägen – som just i dag var att hålla sig nära landsvägen där jag färdades. Och när järnvägen lämnade mig, kunde jag lämna landsvägen vid någon biväg, så att jag inte skulle tappa bort den.
Här lyser ett rött öga mellan tallarna. I strålande sommarsol, liksom i yrande vinternatt.
Jag hade sett fram emot att äntligen få äta mat. Det var länge sedan frukost (försök själv att cykla ett par mil medan du tar hundra foton, högst ett par på samma plats) och några kilometer före Kvillsfors, fanns en inbjudande skylt till ett matställe. Jodå, jag hittade dit, parkerade cykeln, låste den efter konstens alla regler medan ett äldre par satt på andra sidan vägen och tittade på mig. Sedan tog jag min plånbok och gick fram till entrén – och möttes av skylten "Semesterstängt". Jag vet inte om jag blev mest irriterad på att få gå hungrig en stund till, eller på människorna alldeles intill som inte kunde tala om för mig att det var stängt, fastän de hade flera minuter på sig. Nu var det bara att packa ihop igen, låsa upp cykeln och försöka hitta en annan lösning.
Kvillsfors var en spännande plats som gav mig 49 bilder. Där fanns nämligen ett virrvarr av järnvägsspår som jag höll på en god stund med innan jag redde ut:
Huvudspåret går österut till Järnforsen, dit det är ungefär 9 km. Det visste jag sedan förr. Ett stickspår går norrut till Pauliström, dit det är ungefär 7 km. Det är också common knowledge i järnvägskretsar. Så här delar de upp sig öster om bangården.
Men plötsligt dök det upp ytterligare ett stickspår, till en tidigare industri några hundra meter mot Pauliström. Det såg inte ut att vara i toppform...
Det fanns en antydan om ännu ett stickspår, faktiskt ganska långt, på kartan och efter att ha cirklat omkring en stund i Kvillsfors samhälle (som, det ska erkännas, man cirklar sig runt och skär rakt igenom på sammanlagt tjugo minuter), hittade jag det också. Det såg ut att gå mot någon större industri – Metsä kanske? – och utgick från Järnforsen-grenen.
Det var roligt att cykla genom dungarna i Kvillsfors, där det dök upp spår mellan träden när man minst anade det. Undrar vad det kommer sig att jag råkade få associationer till Farfars bil på Liseberg...
Kvillsfors gamla stationshus är rivet och det nya såg ut som en byssja vilken som helst. Mer behövs väl inte, eftersom det inte finns några persontåg på stationen. Då var denna byggnad betydligt trevligare att se på.
Stationen har huvudspår med rundspår samt ett stickspår. På stickspåret stod två godsvagnar och såg ensamma ut. (Inte ensamma på ett sorgligt vis, utan så där skönt ensamma som man ser ut när man gonar sig i solen en ledig sommardag.)
Resa till Pauliström får jag göra en annan gång. I dag gällde att följa spåret till Järnforsen. Från Kvillsfors gick spåret först genom en vägundergång.
Sedan försvann det illvilligt in i skogen, på vägar helt ouppnåeliga till och med för cyklar. För mig fanns alltså inget annat att göra än att dundra vidare i enorm hastighet (det går fort att köra utför med en välpackad cykel, det ska jag säga). Inte förrän jag var framme i Järnforsen hittade jag järnvägen igen.
Men för att den här redogörelsen ska följa järnvägens verklighet snarare än min fredagskronologi, börjar jag vid Järeda kyrka. Där dyker den nämligen upp, med bara några kilometer kvar av sin hela sträckning. Den kommer runt en mosse och ett gammalt gravfält...
...glider förbi i en skön kurva, granne med kyrkogårdshäcken...
...och fortsätter in till Järnforsens samhälle. Där har den sin sista viktigare vägkorsning...
Det var faktiskt skönt att järnvägen tog slut, för jag blev rätt trött på den efter att vi hade umgåtts en hel dag. Och om jag blev trött på Emådalsbanan, kanske Emådalsbanan blev trött på mig, för sådana känslor blir gärna ömsesidiga. Så det är väl bäst att jag inte blir långrandig, utan loggar ut för kvällen.
Kommentera