Svenska banor

20 Jul

23:30

Emådalen från Järnforsen till Mörlunda (Tour de Småland, dag 5)

Ännu en tidig morgon blev det. 10:48 skulle jag vara i Mörlunda och med väntade stopp i Gårdveda och på Mörlunda station, ville jag ha gott om tid på mig för närmare tre mils cykling. Därför lämnade jag Järnforsens Bed & Breakfast (vilket är så underligt att man får betala extra för sin breakfast) kl 8:08 och drog iväg österut.

Först ska jag tacka Sofia och Susanna som förra sommaren fick mig att köpa solglasögon. Nu såg jag att solglasögon har sin charm, ty två förmiddagar med cykling österut hade varit riktigt jobbiga utan dem.

Till Gårdveda trampade jag i expressfart och trots en ihållande uppförslutning var jag där på mindre än en halvtimme.

Gårdveda ligger ett par kilometer väster om Målilla och är mer eller mindre sammanvuxet med detta samhälle. I järnvägskretsar är båda orterna lika kända och jag hade väl tänkt mig att i Gårdveda kunna se spåren av den tidigare järnvägsknuten. Två smalspåriga järnvägar möttes nämligen där: Sävsjö-Målilla (som jag nämnt tidigare, eftersom delsträckan Vetlanda-Järnforsen är breddad och kallas Emådalsbanan) samt Växjö-Hultsfred.

Den senare ligger kvar och är i dag i följande skick.

Det där ser ju inte för roligt ut, men det finns hopp för framtiden. Smalspåret Åseda-Västervik är ju högst levande och just biten genom Gårdveda är numera den sämst underhållna delen. Men smalspårsföreningarna arbetar för att upprusta också den och någon risk för rivning finns inte, eftersom den är kulturminnesmärkt.

Däremot, eftersom det ännu inte går några tåg ens sommartid, kunde jag passa på att ta av mig skorna...

Visst är det en trefotabana (om nu någon skulle tvivla).

Bara för att tågen inte går, är inte varningsskyltarna onödiga.

Gränsen mellan Gårdveda och Målilla förefaller utgöras av Emån. Eftersom det är ett betydande vattendrag, blir även broarna betydande. Så här ser det ut när smalspåret ska över ån.

Visst är den snygg?

Och inte nog med att den ser bättre ut än landsvägsbron, den är faktiskt högre också. Så det så.

Sedan hittade jag något som tveklöst måste vara resterna av Sävsjö-Målilla järnväg, en banvall som höjde sig någon meter över omgivningen. Den var tyvärr så igenvuxen att det bara med svårighet skulle gå att promenera längs med den och min enkla kamera lyckades inte få någon bild som visar att det faktiskt är en banvall.

Vad jag borde ha gjort, var att ge mig in i Gårdveda samhälle och leta noggrannare efter den plats där banorna korsades. Om jag minns rätt, finns det till och med en mindre bangård kvar, med två eller tre spår utlagda, vilket tydligt skulle visa var stationen var belägen.

Jag har också läst mig till att smalspåret låg kvar mellan Järnforsen och Gårdveda ända fram till 1990. Det gör det ännu dummare att Emådalsbanan tar slut i Järnforsen. När man under 1980-talet breddade Vetlanda-Järnforsen, borde man naturligtvis ha fortsatt ända till Målilla. Det hade givit en reservbana att ta till vid urspårningar, översvämningar eller annat som hindrar trafiken på en eller flera av järnvägarna Nässjö-Målilla, Linköping-Målilla eller Målilla-Kalmar...

Ni är väl med i alla ortnamn här? Ta annars gärna fram en karta och kolla var någonstans i Småland vi är . =)

Målilla är väl mest känt för att vara Sveriges varmaste plats. Kanske inte sett över hela året, men påfallande ofta dyker Målilla upp på listan över dagens högsta uppmätta temperaturer. Gå gärna in lite då och då på SVT Text sidan 404, så ska ni få se. (Och är det inte varmast, så kan det tvärtom vara kallast, särskilt under klara försommarnätter.)

Denna jättetermometer står således mitt i den stora Målillarondellen. När jag passerade där vid niotiden var det ännu bara nitton grader, men det var precis lagom.

(Undrar om det bara är en tillfällighet att termometern ser ut som en gigantisk fallos, eller om konstnären hade några baktankar... Har lokalbefolkningen månne något smeknamn på den?)

Jag försökte sedan hålla mig från att stanna och se på järnvägar hela tiden, utan ta mig så effektivt som möjligt till närmaste stationen i Mörlunda. Föresatsen gick väl på det hela taget bra, men ibland kunde jag inte låta bli. Till exempel blev det så strax norr om Rosenfors, där jag fotograferade järnvägsövergången. Bara för säkerhets skull konsulterade jag tidtabellen (Krösatågen har en samlingstabell i fickformat som jag haft mycket glädje av – något för Västtågen att ta efter?) och fann att ett tåg skulle komma inom några minuter. Sånt är mumma för en järnvägsfantast som tycker att bilderna blir ännu bättre om det finns tåg på dem.

Långt borta hördes snart ett tutande, det började sjunga i rälsen och inom kort hördes dieselmotorn av en Y31. Och så kom hon fram ur skogen...

...självaste Lina Sandell, tänka sig. Härom dagen körde hon till mig till Värnamo; i dag fick jag beskåda henne när hon var på hemväg från Oskarshamn.

Jag ville ju komma fram fort och tog därför den största vägen. Följande bild får visa en väg som är av bästa slag för cyklister. Bilen får vara med, eftersom det var en synnerligen klok bilist som tålmodigt väntade in en cyklist som inte själv visste att det fanns en cykelbana att välja... Sådant uppskattas!

I utkanten av Mörlunda hittade jag Kurt Lagergrens Trävaruaktiebolag, som utan att kanske veta om det själv, hade järnväg på tomten. Jag ville inte bli tagen för industrispion utan höll mig på lagom avstånd, men jag undrar ta mig tusan om det inte rentav var trefotabanor företaget lagt upp plankorna på...

Sedan cyklade jag runt i Mörlunda. Det var dåligt skyltat och bara om man tog sig till kyrkan, kunde man hitta en skylt som pekade mot stationen, men jag hade ju ingen brådska utan kunde köpa glass på Sundbergs och ta lite bilder. Mörlunda är i min vänkrets nämligen mångomtalat.

Så, Hanna – it's all for you!

Och så stod jag på Mörlunda station och fördrev tiden med att ta bilder...

Jag vet inte mycket om flickorna i Mörlunda, men de har som synes haft tumme med driftplatssignaturen.

Det går buss förbi stationen också. Men vilka linjer? Detta var dagens fyndigaste busstreck.

Man ser såna här då och då och tänk vad roligt det vore om man kunde tolka dem...

För första gången hade jag nöjet att faktiskt få använda en plåtstins. Ni vet, på mindre stationer finns ibland en gul skylt att vända mot ankommande tåg, så att lokföraren vet att hen ska stanna. Jag har hört berättas om en sådan vid pendeltåget i Västra Bodarne och jag har lekt med den i Ljung. Men innan jag åkte Krösatåg hade jag aldrig i min tid upplevt att tåg bara stannade på begäran.

Nu hade jag vridit plåtstinsen i rätt riktning och visste att det var långt kvar tills tåget skulle komma. Medan jag strövade omkring och befanna mig på andra sidan spåren, började plötsligt bommarna gå ner och ett tåg närmade sig. Gissa om jag blev stressad. Hade jag sett fel i tidtabellen? Eller kunde det verkligen vara ett godståg mitt på förmiddagen?

Nej, puh! Jag torkade svetten ur pannan när jag förstod att det var ett tåg på den andra genomgående linjen, den från Linköping till Kalmar, som var på väg och de tågen stannar inte för några plåtstinsar i världen. Som ett streck kom en Y2 märkt Kustpilen och flög förbi.